Tsarens fästning mitt i Helsingfors
Det Helsingfors som grundades 1550 flyttade 1640 från Forsby till Estnäs, till sin nuvarande plats vid Salutorget och Kronohagen. På sin nya plats var Helsingfors praktiskt taget en ö, som var förbunden med fastlandet endast via Gloet och Stadsfjärdsnäset. Staden låg i skydd av öarna och de smala sunden som kunde stängas i Kronbergsfjärden. Under det stora nordiska kriget 1713 lyckades Peter den store dock överraska helsingforsarna från det smala sundet mellan Hertonäs och Degerö under ledning av sin venetianske kommendör Ivan Botsis. Helsingfors ockuperades och tsaren lät bygga en stor jordvallsfästning i centrum av staden. Den sträckte sig från den nuvarande Storkyrkan till Kronohagen. Peter den store var alltså den förste som befäste Estnäs.
Fästningen låg på en militärt märklig plats inne i staden och inte vid inlopp vid havet som Sveaborg senare. Tsaren visste att Sverige inte hade någon flotta (särskilt ingen skärgårdsflotta) som kunde överraska fästningen från havet. Ett markanfall var den enda möjligheten, och även det var osannolikt med tanke på Sveriges underläge. Erfarenheterna från det stora nordiska kriget, stadsbranden och den nya försvarsdoktrinen ledde till att man med finansiering från Frankrike började bygga sjöfästningen Sveaborg 1747 och av brandsäkerhetsskäl föredra stenkonstruktioner. Den väldiga byggarbetsplatsen vid Sveaborg och det ekonomiska uppsving som den medförde var den första stora positiva vändpunkten för Helsingfors, som hade upplevt svåra tider. Staden började växa. Folkmängden i den nya tvillingstaden Helsingfors-Sveaborg ökade till tusentals och staden fick en helt ny nationell betydelse. Den vidstående kartan visar de ändringar i stadsplanen samt andra planer som gjordes redan mellan 1810 och 1816: Plan som utvisar hvad förändringar Helsingfors Stad undergått ifrån år 1810 till år 1816 samt hvad som Nybyggnads Direction vidare skall värkställas.
Ehrenströms stadsplan 1812
J. A. Ehrenström, fästningsofficer på Sveaborg, utarbetade en ny stadsplan för Helsingfors. Den återspeglade Helsingfors ställning som huvudstad. Plats reserverades för förvaltnings- och representationsbyggnader samt det kejserliga palatset och dess parker. Målet var att uppnå ett spektakulärt resultat, som på ett sätt var större och mer storslaget än stadens storlek och som låg i linje med arkitekturen i Sankt Petersburg. Resultatet blev ett lilla Petersburg, som kejsartidens Helsingfors kom att kallas och som stilistiskt imiterade sin förebild.
Två orörda områden skissades ursprungligen för förorterna i utkastfasen, före Engels egentliga stadsplan. I den norra delen, i området för nuvarande Broberget, låg Tavastländska Förstaden, medan hela den södra delen av staden var markerad som Nyländska Förstaden. Det blev så småningom ett område i nordost-sydvästlig riktning i det område som Boulevarden och dess tvärgator senare bildade. (Slutligen bestämde man sig för endast en förort, Nyländska Förstaden, i Engels stadsplan.) Boulevardens sträckning följde linjen för den repslagningsbana som funnits nära Gamla Kyrkoparken mot Sandvikens hamn. Repslagningsbanan var i vägen för förorten som skulle byggas och flyttades längre söderut, till en plats som senare fick namnet Bangatan.
Ehrenström utgick från huvudgatorna i stadsplanen från 1700-talet. I den nya planen breddades dock de befintliga gatorna avsevärt i enlighet med den nya empirestilen och kraven på brandsäkerhet. Stadsplaneringen och byggandet började ledas av en ombyggnadskommitté och sedan av intendentskontoret, som inrättades 1811. Byggandet i stadskärnan var hårt kontrollerat, men i utkanten av staden byggde den fattiga befolkningen på egen hand. Ett av dessa områden var Skatudden, där kåkområdet i den sydvästra delen kallades Fiskarbacken. Magnus von Wrights målning av Fiskarbacken, På Skatudden (1868), visar att kåkarna byggdes av vrakdelar som bärgats från havet. Fiskarna hade bättre tillgång till dessa material till havs än andra. Det är osannolikt att vrakgodset drev direkt upp på Skatuddens stränder genom de smala sunden mellan öarna på Kronbergsfjärden.
Under andra hälften av århundradet började det bildas fri förortsbebyggelse även i hamnområdet i Rödbergen och på Busholmen. Det blev ett bostadsområde för fiskare, hamnarbetare och andra arbetare. Stränderna längst ut fylldes med fiskarkojor. De var förvånansvärt långlivade och syns på fotografier av Busholmens stränder ännu i början av 1900-talet. (Det är värt att nämna att det på 1980-talet ännu fanns en grupp fiskarkojor, som delvis låg på vattnet, på finska segelsällskapet Suomalainen Pursiseuras område på Flisholmen i Eira och som fick namnet ”Hong Kong”.)
Under andra hälften av århundradet blev Rödbergsområdet ökänt, åtminstone bland innerstadens elit, som åtminstone besökte de röda lyktorna på Stora Robertsgatan. Rödbergen torde dock ha varit en livlig stadsdel bättre än sitt rykte. Det största och mest kända arbetarkvarteret föddes, om än först i slutet av århundradet, på norra sidan av Långa bron.
Gamla och nya gator
Helsingfors gamla huvudgata var Storgatan (numera Alexandersgatan). Strandgatan söder om den gick ungefär där Norra Esplanaden ligger. Den korta diagonala Glostrandgatan löpte i den västra änden av Storgatan. I det nordöstra hörnet av staden löpte två ”kärrgator” genom ett sankt träskområde: Stora och Lilla Kärrgatan (på kartan Kiärrgatan), numera Fredsgatan och Mariegatan. Den första nya stora gatan i Ehrenströms plan var Västra Kyrkogatan (Unionsgatan), som sträckte sig från Tavast tull till Ulrikasborg. Det var stadens högstatusgata, längs vilken Alexander I anlände till staden 1819. Två andra planerade gator låg på platsen för den nuvarande Snellmansgatan och den senare Elisabetsgatan, som löpte tvärgående gentemot den i norr.
Från Esplanaden norrut till Gloviken byggdes en ny gata, Mikaelsgatan, vars sättande markgrund måste stödjas med stockar. Gatan runt Ulrikasborg anlades under andra hälften av århundradet med fylljord mellan en kista nedsänkt i vatten och fastlandet. År 1825 gav fyllmassorna efter vid strandmagasinen. Havsbottnen hade ett tunt lager grus och under det bottenlöst slam. Här ska det nya arkitektur- och designmuseet placeras.
Bergig och sank terräng i yttre skärgården
Den bergiga och på sina ställen sanka terrängen försvårade byggandet. Särskilt Västra Kyrkogatan var besvärlig. Byggnader kollapsade när den byggdes. De värsta backiga ställena (områdena kring Storkyrkan, Universitetsbiblioteket och Riksarkivet) hoppade man självmant över till en början. Sprängningar hade utförts på Sveaborgs fästning sedan 1747, så det fanns erfarenhet av sprängningsarbete och -arrangemang. Expansionen begränsades av havet som omgav staden, men ön underlättade transporterna av tunga varor. Helsingfors bestod av blåsig yttre skärgård, där sjöfåglarna var en del av stadens ljudlandskap, åtminstone när de ständiga knallarna och smällarna upphörde för en stund.
Kanaler var stora byggprojekt i Europa på 1700-talet, före järnvägen. I Finland hade planeringen och byggandet av en så kallad genomfartssjöväg inletts redan under frihetstiden på 1700-talet. Inre vattenvägar, kanaler och forsrensning skulle användas för att förbinda Päijänne med Finska viken. Projektet var övermäktigt. Även i Helsingfors planerades en kanal i linje med tidsandan. På en karta fanns markerat Projekterad Communaction Emellan Finska viken och Gloet (Q) – den planerade förbindelsen mellan Finska viken och Gloet. Å ena sidan skulle kanalen ha varit en del av brandväggen vid Esplanaden som delade staden i två delar, och å andra sidan hoppades man att den skulle torrlägga Gloet, stadens stinkande avstjälpningsplats och sjukdomshärd.
K. Rosenkampff, inspektör av forsrensningsarbetet, ansåg att projektet skulle ha blivit för dyrt (750 000 rubel) och att samma torrläggningseffekt skulle ha uppnåtts genom att fylla upp Gloet. Kanalen skulle ha blivit huvudavloppet till havet, stadens chloaca maxima. Kanalen övergavs och de pengar som sparades användes för att försköna Esplanaden. Esplanaden hade ursprungligen varit en äng som sluttade mot Gloet och som användes som betesmark. Den gjordes om till en park med hjälp av planteringar och inhägnader. Fyllningen av Gloet inleddes i början av århundradet. Området mellan nuvarande Järnvägstorget, Ateneum och Alexandersgatan fram till köpcentret Kluuvi är pålat fyllnadsmaterial, som inte alltid har klarat av att bära upp byggnadernas tyngd. En del av strandbrinken i Gloet är fortfarande synlig i korsningen mellan Universitetsgatan och Berggatan. Den sluttande platsen kan vara hal på vintern.
Stränderna byggs
Under byggandet av Ehrenströms stadsplan påbörjades byggandet av kajer vid stränderna och en ny hamn för småbåtar i Stadsfjärden (Södra hamnen). Målet var att göra Helsingfors till en blomstrande hamnstad i kejsardömet. Byggandet av kajerna startade vid Ulrikasborg, fortsatte runt Skatudden och slutade vid Broholmen. Huvudhamnen och kajen för stora fartyg (Skiepps Brygga) låg på den gamla platsen i östra änden av Storgatan i vinkeln mellan Skatudden och Kronohagen. Lite längre västerut låg det gamla tull- och packhuset. År 1765 byggdes det gamla packhuset, som fortfarande finns kvar, på dess plats. Byggnaden är märkligt vinklad i förhållande till de andra husen, vilket beror på att det ingick i Ehrensvärds plan att omge staden med stenbyggnader, men idén resulterade endast i den här byggnaden. År 1854 byggdes ett nytt packhus på Skatuddens strand.
Badplatser inrättades på stadens stränder. Badinrättningar var nödvändiga i den växande staden, eftersom invånarna hade bristfälliga tvättmöjligheter i sina hus. Toalettavfallet dumpades på husens avfallshögar eller i havet. Toaletter(latriner) fanns markerade på Brobergskajen. De var placerade i fästningsområdet, där de av hygieniska skäl behövdes mest. Toaletten i Ulrikasborg låg även den i änden av en kaj. I anslutning till havsbadet i Ulrikasborg uppstod senare Brunnshuset.
Stenbyggandet inleds
Stenhus började byggas så småningom efter att Ehrensvärds stadsplan hade trätt i kraft. Huvudstaden behövde ett kejserligt palats. Platsen för det var ursprungligen tänkt att bli den så kallade vapenhusbacken, som låg norr om högvakten. Det blev dock inte så, utan det så kallade heidenstrauchska huset (nuvarande Presidentens slott) köptes för detta ändamål. Senatens arkiv flyttade från Åbo till Helsingfors, först till Etholéns hus i hörnet av Unionsgatan och Södra Esplanaden, senare till Fredsgatan. Platser anvisades för andra viktiga byggnader, men de byggdes ännu inte. Efter Ehrenströms plan säkrades en plats för Nikolaikyrkan, och senare anvisades platser för och färdigställdes Kejserliga senatens byggnad (1822), universitetets huvudbyggnad (1832) och bibliotek (1844) samt Nikolaikyrkan (1852).
Relaterat på annan webbplats
Källor och litteratur
Riksarkivet, Stockholm. Plan som utvisar hvad förändringar Helsingfors Stad undergått ifrån år 1810 till år 1816 samt hvad som Nybyggnads Direction vidare skall värkställas.(Länk leder till extern tjänst)
Hornborg, Eirik 1950. Perioden 1721–1809. I verket Helsingfors stads historia II. Helsingfors 1950.
Lindberg, Carolus och Rein Gabriel 1950. Stadsplanering och byggnadsverksamhet. I verket Helsingfors stads historia III. Helsingfors 1950.
