Det nya Helsingfors
Återuppbyggnaden av Helsingfors var den tidens storprojekt. Den bakomliggande orsaken var en brand som uppstod under Finska kriget, i november 1808, och som förstörde merparten av den trähusdominerade stadskärnan, som var byggd på 1700-talet. Därför kunde Helsingfors helt återuppbyggas till en huvudstad som tilltalade regenten och passade statusen som storfurstendöme.
En planerare av det nya Helsingfors hittades i S:t Petersburg i form av den tyskfödda arkitekten Carl Ludwig Engel. Den ambitiösa och begåvade Engel anlände till Helsingfors och började planera de viktigaste byggnaderna i centrum i mars 1816.
Engel beskrev sin arbetsplats i ett brev som han skrev till sina föräldrar i Berlin den första maj 1816:
Helsingfors ligger vid havsstranden, men hela terrängen är bergig, och överallt där man har för avsikt att bygga nya gator måste man spränga berg som är höga som hus. Överallt där den nya staden kommer att breda ut sig hör man därför ständigt smällandet och krevaderna från sprängningar.
För byggandet av huvudstaden ansvarade en återuppbyggnadskommitté. Kommitténs ordförande Johan Albrecht Ehrenström planerade en ny rutstadsplan för Helsingfors 1812. Helsingfors fick i enlighet med stadsplanen jämnare, bredare och rakare gator än tidigare. De gamla tomterna och kvarteren fick en ny form. Centrum i staden var Senatstorget, och runt det låg de viktigaste offentliga byggnaderna.
Staden växer
Som huvudstad i storfurstendömet Finland började Helsingfors växa snabbt och var i skrikande behov av mer mark. De planer på att torrlägga Gloviken som lades fram redan på 1700-talet blev återigen aktuella, och 1833 började ärendet drivas av Gloetkommittén, som hade grundats för detta syfte. Till en början försökte man auktionera ut tomter i Gloviken med den tanken att köparna själva skulle påla och torrlägga tomterna. Tomtförsäljningen var dock obetydlig, eftersom stadsborna ansåg att den illaluktande viken med gyttjebotten var hälsovådlig. Magistraten i Helsingfors hade redan 1775 föreslagit för kronan att Gloviken skulle torrläggas och att en damm skulle byggas vid Hagasund. Syftet var att öka byggnadstomterna och trädgårdarna i staden, men kronan ansåg att Gloviken var viktig för stadens försvar och förkastade förslaget.
I slutet av 1830-talet beslutade staden att torrlägga Gloviken genom att bygga fördämningar och pumpa bort vatten med en vindkraftsdriven pump. Tomterna i det torrlagda området började gå åt, och under de följande två decennierna byggdes den nuvarande stadsdelen Gloet på den före detta vikbottnen.
I slutet av 1850-talet började man bygga järnvägen och järnvägsstationen, konstmuseet Ateneum, som byggdes på pålar, färdigställdes 1887 och Nationalteatern stod klar 1902.
Hagasundsområdet och dess omgivningar, som hamnade på den västra sidan om järnvägsstationen och järnvägen, blev närmast en bangård. Området genomgick en stor formförändring först i början av 2000-talet.
Den ryska arméns närvaro syntes i gatubilden i Helsingfors genom en förstärkning av militärarkitekturen. Engels första stora projekt vid sidan av Senatsborgen anknöt till militären. Han planerade bland annat nya kaserner på olika håll i staden.
På 1820-talet byggdes Kantonistskolan enligt Engels ritningar norr om universitetsbiblioteket på Unionsgatan. Skolan omvandlades 1832 till ett ryskt militärsjukhus. Numera används byggnaden, som har fått namnet Topelia, av Helsingfors universitet.
