Skatudden – från skamfläck till jugendpärla

De fattigas lortiga ruckelby

I slutet av 1600-talet bestod Helsingfors av fyra kvarter, av vilka det sydöstra var ”Fiskarback qwarteret” på Skatuddens västra sida. På udden fanns förutom fiskarstugor ett tegelbruk samt kronans skatte- och spannmålsmagasin. På området grundades också ett kronofängelse i medlet av 1700-talet – ett trähus på fem rum och tambur, som omgavs av ett granstaket. Att rymma därifrån var varken svårt eller ovanligt. 

Skatuddens läge mellan två hamnar var strategiskt viktig, och man planerade att befästa stadsdelen innan man beslöt sig för Sveaborg. Helsingfors huvudstadsställning år 1812 gav också fart åt Skatuddens byggande, men ännu på 1800-talet var Skatudden ett icke-planlagt ruckelområde i stadens periferi, där fattiga sjömän och arbetare bodde i träkåkar. Bredvid stadens nya monumentalcentrum framhävdes områdets förfallna yttre. På Skatudden fanns endast några större byggnader, nämligen den av Engel ritade Havskasernen (1825) som anslöt till Sveaborgs militärområde, samt Myntverket (1864) som ritades av Ernst Bernhard Lohrmann. Kanalen, som förenade hamnarna, byggdes år 1844 och förvandlade Skatudden från udde till ö.

I tidningar skrevs det på 1800-talet mycket om planläggningen av området – hamnar, järnvägen och markanvändning, men också om Skatuddens bedrövliga yttre och det moraliska förfall som frodades där. Enligt Åbo Underrättelser hade Fruntimmersföreningen i Helsingfors haft ett välbesökt årsmöte den 2 december 1858. Där behandlades årsberättelsen enligt vilken föreningen hade bland annat vårdat 19 värnlösa eller tidigare vanvårdade barn. Dessutom gav årsberättelsen en översikt av de fattigaste folkklasserna ställning i huvudstaden. Helsingfors Tidnings i flera nummer fortgående beskrivning av rättegångsförhandlingarna i ”Sundströmska målet”, ett mordfall på Skatudden, borde enligt skribenten få vissa reflektioner att påtränga sig av sig själva:

Emot en demoralisation, som frodas och närer sig af den giftiga atmosferen icke blott i sådana hål som den Sundströmska lyan, utan i sådana hela stadsdelar såsom Skatudden, gamla badhusförstaden m. m., emot denna allt snabbare swällande syndaflod tänker man icke på att resa någon kraftigare damm än den några ömma fruntimmershänder mäkta åstadkomma. Såwäl ur moraliska och sanitära skäl, som den yttre snygghetens synpunkt är Skatudden längesedan af den allmänna meningen utdömd dock skall den wäl ännu trotsa många årtionden.

Skribenten konstaterar att Helsingfors invånarantal har ökat med 1500 personer under de senaste två åren, medan antalet nya byggnader inte tillkommit för ens 500. Detta har lett till högre hyror och sämre bostadsförhållanden för de fattiga. Arbetarbostäderna i Kampen medför utan tvivel mycket gott men är inte tillräckliga. Skribenten vill inte med detta konstaterande nedsätta värdet på fruntimmersföreningens välvilliga bemödanden, utan påpeka behovet av ”mera allmänt ingripande åtgärder”.

Offentliga rödtegelbyggnader

Ett nytt fängelse restes på Skatudden år 1837. Fängelset utvidgades på 1880-talet, när man övergick från gemensamma salar till celler. Då fick fängelset sin korsaktiga form. I fängelset fanns rannsakningsfångar, för lösdriveri dömda, kriminella och politiska fångar. Alla Finlands mest kända brottslingar, som exempelvis bankrånaren Volvo-Markkanen och äktenskapssvindlaren Ruben Oskar Auervaara har suttit i Helsingfors länsfängelse eller ”Nokka” i väntan på rättegång, efter vilken de möjligen skickats vidare till andra fängelser i landet. Oskar Auervaaras rykte hade nått mytologiska proportioner, och när denna på förhand omtalade svindlare anlände till fängelset, förvånades de andra fångarna över hans ringa storlek och anspråkslösa utseende. Ändå lyckades han snart charma fängelsets kanslist och flera andra.

I februari 1944 träffades fängelset av en bomb, vilket ledde till att fängelsebageriet började brinna och man var tvungen att låsa upp cellerna för att fångarna inte skulle omkomma. Fängelseverksamheten upphörde 2002, utrymmena sanerades och ett hotell öppnades där år 2007.

Fängelset hade bostäder för sina anställda i omedelbar närhet av arbetsplatsen. Vaktmästare Winblad hade som hyresgäst den 12-årige Alexis Stenvall, som hade flyttat från Nurmijärvi till huvudstaden för att få nödvändig lärdom för en litterärt sinnad människa. Han gick i styrman Granbergs fattigskola, där disciplinen var hård och skolmästarens höra hand och hustru ”en amper, men rättrådig kvinna, som förstod att upprätthålla ordning och skick i skollokalen, jämte det hon var en den allra ypperligaste husmor.” Gubben Granberg lär ha fungerat som modell för klockaren, vars skola huvudpersonerna rymmer från i romanen Sju bröder, som skrevs av pojken Stenvall, senare känd som nationalförfattaren Aleksis Kivi. Den på sin tid kända Skatuddenskildraren Victor Pettersson,(Länk leder till extern tjänst) som själv gått i Granbergs skola, minns honom med viss värme:

Många generationer af skolbarn, såväl från Skatuddens kojor som från andra delar af staden, hade under årens lopp erhållit en anspråkslös men god undervisning i styrman Granbergs skola. Och om den gamle skolmästaren ej var någon mästare precis i den högre pedagogikens mysterier, så ägde han dock förmåga att uppfostra folks barn till gudsfruktan och goda seder.

Styrman Granberg dog som 81-åring, och på hans begravning fanns enligt Pettersson rikligt med före detta elever och sjömän. Åtminstone i januari 1903 ordnade Pettersson ett skolkamratmöte på hotell Fennia, också för dem som gått i navigationslära hos Granberg.

Läs om Victor Pettersson på hans 50-årsdag i tidningen Vårt Land 17.3.1899(Länk leder till extern tjänst)

Arkitekt Carl Ludvig Engel hade föreslagit ett kejserligt palats uppe på Skatuddens högsta berg år 1836, men kejsaren gillade inte förslaget. I stället byggdes ortodoxa Uspenskijkatedralen som ritades av Aleksei M. Gornostajev. Byggandet tog sex år, och kyrkan invigdes 25.10.1868.

Helsingfors stadsfullmäktige linjerade år 1878 att Skatuddens södra sida skulle reserveras endast för handel och sjöfart och att tomterna skulle bebyggas endast med magasin. Sådana byggdes mellan åren 1867 och 1903, först vid Skatuddens norra strand, senare även på södra stranden. Warranthuset, som hör till Skandinaviens största lagerbyggnader, fyller ett helt kvarter och byggdes i etapper mellan åren 1913 och 1929. Efter att förbudslagen hade upphävts grundades Oy Alkoholiliike Ab vars centrallager placerades i lokalerna. Lagerarbete var tungt, och således fanns bland personalen berömda idrottare, såsom boxaren Gunnar Bärlund, spjutkastaren Matti Järvinen samt simmaren och idrottskommentatorn Pekka Tiilikainen(Länk leder till extern tjänst). Warranthuset eller magasin K 12 omvandlades till hotell enligt ritningarna av arkitektbyrån Gullichsen – Kairamo – Vormala i början av 1990-talet.

Skatuddens södra strand har fått åtmistone sex hektar mera areal med hjälp av utfyllnadsmark. Denna ö och före detta udde har omformats avsevärt genom tiderna.

En moderiktig idrottskoncentration

Skatudden var på 1800-talet ett idrottscenter, vars kuperade terräng lockade skidare och backåkare på vintern. På 1870-talet grundades Helsingfors Skridskoklubb vars skridskobana var en populär mötesplats. Skrinning var på den tiden en modern hobby. Den första skidtävlingen i Helsingfors ordnades vid Skatuddens norra strand på 1880-talet.

Simning blev en modern hobby i slutet av 1800-talet, men den skulle ske i könsindelade siminrättningar och inte till exempel från bryggor. Simkunnighet var sällsynt, och simsällskap ordnade undervisning i siminrättningar. Lars Krogius och Viktor Heikel grundade år 1883 en simskola nära nuvarande kasinot på Skatudden. Siminrättningen skadades i höststormen år 1890 men reparerades. När havsvattnet blev förorenades och båttrafiken blev livligare avtog verksamheten.

Hamnens stök

En livlig hamnverksamhet var länge karakteristisk för Skatudden. Via Skatudden passerade en massa passagerarfartyg och gods, och där fanns Valmets varv under åren 1919–1975. Efter att varvet hade flyttats till Nordsjö övergick området till utrikesministeriet. Eftersom import- och exportvaror gick via Skatuddens hamn, fylldes området också av partihandelns lager, där nyttigheter förvarades, förädlades och förpackades. Distributionsbiltrafiken var livlig, och på grund av den ökande trafiken övervägdes ifyllnaden av kanalen på 1940–60-talen. Under åren av godstrafik skedde ibland olyckor, såsom krockar mellan lastbil och tåg samt hamnande under tåg. Nedmonteringen av hamnbanan påbörjades på 1970-talet.

När de två tidigare tull- och packhusen i Kronohagen blivit för små byggde man av rödtegel ett nytt på Skatudden. Storbyggnaden som ritats av arkitekt Gustaf Nyström blev färdig 1901. Dess stil ansågs då vara gammalmodig, men tidsperspektivet har bringat uppskattning åt den.

Ett uppskattat bostadsområde

På Skatuddens västra del, bakom Uspenskijkatedralen, började man bygga anslående stenhus i slutet av 1800-talet. Kommerseråd Julius Tallberg(Länk leder till extern tjänst) köpte av staden en tomt, på vilken den bredvid liggande diakonissanstalten hade haft sin trädgård, och ordnade tillsammans med arkitektföreningen en arkitekturtävling. Både första och andra priset vanns av de unga arkitekterna Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen, eftersom de hade deltagit med två tävlingsbidrag. Huset som Tallberg lät bygga stod färdigt år 1897, och en av dess första hyresgäster var Albert Edelfelt. Senare började huset kallas för Pauligs hus, eftersom Paulig hade där sitt försäljningskontor. De två husen intill inhyste Pauligs kafferosteri och lager.

På västra sidan av Skatudden byggde man på kort tid ett antal dekorativa och bastanta stenhus som planerats av uppskattade arkitekter. Områdets sociala profil ändrade, och det blev populärt bland välbärgat folk. Lotsgatan 4, som ritats av arkitekt Gustaf Estlander, blev färdigt år 1906. Huset hade tre ateljébostäder, så många konstnärer har bott där. Hugo Simberg hade bott i en av ateljébostäderna, och efter honom övertogs den av konstnärsparet Viktor Jansson och Signe Hammarsten-Jansson, som fick en dotter år 1914. Hundra år senare fick parken i husets närhet – länge den enda på Skatudden – namnet Tove Janssons park efter parets dotter.

Flygbombningarna i februari 1944 orsakade skador på Skatudden. Det mest tragiska fallet var bostadsaktiebolaget Alanko: tiotals människor omkom i bombskyddet i husets källare. Huset som hade byggts år 1905 förstördes totalt men återbyggdes som stadens hyreshus.   

Även det av Selim A. Lindqvist ritade och år 1907 fullbordade Sailors’ Home förstördes. Tomten bebyggdes på 1950- och 1960-talen med hus som passade dåligt i sin omgivning och som revs år 2014 på grund av dåligt skick och mögelskador.

Skatuddens östra del eller spets blev ledig för byggande när Valmets varv flyttades till Nordsjö och marinens garnison till Obbnäs. Det ordnades en tävling för områdets detaljplan, som vanns av arkitekterna Vilhelm Helander, Pekka Pakkala och Mikael Sundman. Ett nytt bostadsområde byggdes under åren 1977–86.

Källor och litteratur

Aalto, Seppo: Kronostaden. Estnässkatans Helsingfors 1640–1721. SKS 2016.

Helkama, Iris (red.): Enen. Aikamatka Katajanokalla. En tidsresa på Skatudden. SKS 2022.

Hufvudstadsbladet 8.2.1903, sidan 5(Länk leder till extern tjänst)

Katajanokka – Skatudden. Red. Lauri Putkonen. Play-Off Oy 2010.

Klinge, Matti: Huvudstaden. Helsingfors och finska staten 1808–1863. Otava 2013.

Nykänen, Harri & Tervo, Jouni: Nokka. Kiven sisällä. Johnny Kniga 2010.

Ollila, Kaija & Toppari, Kirsti: Puhvelista Punatulkkuun. Helsingin vanhoja kortteleita. Kahdeksas painos. Helsingin Sanomat 1998.

Pettersson, Victor: Styrman Granberg och hans skola. Veckans Krönikas Helsingforsnummer 13.4.1912, sidorna 22–24.(Länk leder till extern tjänst)

Åbo Underrättelser 14.12.1858, sidan 2(Länk leder till extern tjänst)

Åbo Underrättelser 18.7.1940, sidan 3(Länk leder till extern tjänst)

Välikangas, Martti: Skatudden – "Eastend"? Arkitekten 1.2.1931, sidorna 16–17(Länk leder till extern tjänst)