Kungsgård och ladugård
Längst inne i Gammelstadsviken, öster om Vanda å, låg en gång byn Vik. Hur länge den kan ha legat där är okänt, men 1417 omnämns den åtminstone i ett dokument. Under det följande århundradet delades den upp i byn Östra Viken inne i Idviken och byn Västra Viken öster om Vanda ås mynning. Några torp, ängar och andra platser i byn hade finskklingande namn, vars ursprung man bara kan gissa sig till. Det kan ha funnits en by på platsen när svenskarna anlände till Vanda ås mynning någon gång på 1100-talet, men namnen kan även härstamma från invånare som anlände senare. I vilket fall som helst var åns mynning en viktig hamn och handelsplats, och bönderna i Vik seglade hela vägen till Tallinn.
När Gustav Vasa grundade staden Helsingfors vid Vanda ås mynning, anlade han även en kungsgård intill. En kungsgård var en fästningsliknande gård som ägdes av kronan och från vilken de omgivande trakterna förvaltades. Syftet med denna gård var även att hindra bönderna från att göra handelsseglatser. Handeln var ett privilegium för stadens borgarklass, och nu fanns det en ny stad vid åns mynning, Helsingfors.
Inrättandet av kungsgården innebar även att kronan tog över markerna i byarna Östra och Västra Viken samt vräkte invånarna. En del hittade ett nytt ställe att bo på i Malm, andra någon annanstans. Kungsgården byggdes på en ö vid Vanda ås mynning som i dag heter Kungsgårdsholmen. En bit österut, längst inne i nuvarande Idviken, byggdes kungsgårdens ekonomibyggnader och arbetarbostäder, och 1555 inrättades ett gårdscenter vid namn Viks ladugård eller Viks kungliga ladugård. Huvudbyggnaden står där fortfarande, mellan Viksbågen och Viksvägen.
Med ordet ”ladugård” avses inte en lada, särskilt inte en hölada. I modern svenska betyder det istället alla typer av ekonomibyggnader på en lantgård (”hölada” betyder ”ängslada” eller ”lada”). Under de senaste århundradena betydde ”ladugård” i första hand en gård med tillhörande ekonomibyggnader, i andra hand en sidogård eller arrendegård som lydde under ett slott eller en herrgård, ett landbohemman (ett torp var en del av en gård som arrenderades, en landbonde arrenderade en hel lantgård). Viks ladugård eller boskapsgård var en sidogård till Helsingfors kungsgård som ansvarade för jordbruk och boskapsskötsel, och därmed för försörjningen av folket på gården och förbipasserande trupper.
På Viks ladugård fanns en fogdebostad och arbetarbostäder samt naturligtvis ekonomibyggnader, fähus, stall, lador och torp. Det var en välmående lantgård, som det finns en separat artikel om, se Jordbruk och dagsverken på kungsgården i Helsingfors.
Ladugård, arrendegård och boställe
År 1571 var Sverige och Ryssland åter i krig, och ryska trupper förstörde områdena öster om Vanda å, inklusive ladugården. Systemet med kungsgårdar hade redan börjat avvecklas, så länsförvaltningen flyttade snart till Esbo kungsgård, och en del av de byggnader som fanns kvar på kungsgården flyttades till Borgå gård och en del till Vik. Så småningom stod endast en kvarn kvar vid forsen, och snart byggdes en till bredvid den. Viks ladugård återuppbyggdes, eftersom den fortfarande behövdes för att ge mat och husrum åt trupperna. Ibland bodde till och med fogden i Borgå län där, men i början av 1600-talet blev gården mindre väl omhändertagen och förföll.
År 1629 donerades Vik gård till Gerd von Schütz eller Skytte, en herre i Munksnäs. Donationen återkallades dock 1655, och huset utsågs till boställe för landshövdingen i Nyland och Tavastehus län. Landshövdingen bodde och hade sitt ämbete i Helsingfors, men inkomsterna från bostället var hans huvudsakliga lön. Helsingfors stad hade just flyttat längre bort från gården, till Estnäs i Tölö by. År 1777 flyttades landshövdingens säte till Tavastehus, och Vik gård blev ett militärboställe, det vill säga ett boställe för officerare. Gården var först bostad för friherren och generallöjtnanten Anders Henrik Ramsay, och mellan 1794 och 1808 för greven och fältmarskalken Wilhelm Mauritz Klingspor. Den senare tjänstgjorde som överbefälhavare för trupperna i Finland och skaffade sig ett mycket tvivelaktigt rykte under finska kriget 1808–1809, men i Vik byggde han ut ekonomibyggnaderna och gjorde huvudbyggnaden ännu praktfullare. Den brann dock ner 1830.
År 1809 blev Finland en del av det ryska riket och i samma veva började Vik gård arrenderas ut till privatpersoner. Till en början var arrendatorerna vanliga ståndspersoner, men 1833 arrenderades gården av greven, generallöjtnanten och guvernören Gustaf Mauritz Armfelt. Förutom att arrendera Vik ägde Armfelt andra herrgårdar och bodde på Åminne gård i Halikko.
Efter Armfelt hamnade godset i köpmannasläkten Wasenius ägo. Otto Wasenius från Helsingfors började arrendera Viks åkrar 1820, och 1845 övergick Vik gård helt i släkten Wasenius ägo. G. O. Wasenius och hans son Georg Otto bodde inte själva på Vik, utan tillbringade vintrarna i Helsingfors och somrarna i sin villa Annala i Gammelstaden. Georg Otto Wasenius änka Thekla bodde dock kvar på gården åtminstone till 1917.
Mellan Vanda å och Ladugården
Kvarnar och fabriker byggdes vid Gammelstadsforsens stränder, liksom arbetarbostäder. Från 1700-talet och framåt var östra sidan av Gammelstadsforsen, på Vik bys sida, tätbefolkad med ett byliknande samhälle intill ån och längs landsvägen. Vid sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talen fanns det ett skeppsvarv i Borgnäset. Husen var placerade med en oregelbunden regelbundenhet längs landsvägen från samhället öster om forsen till Vik gård och förbi den ända till Malm.
År 1928 revs de flesta av de gamla husen på Gammelstadsforsens östra strand och Imatran Voima byggde en transformatorstation med tillhörande kraftledningar på platsen. Några hus blev kvar, och de står fortfarande där. Efter andra världskriget byggdes flervåningshus och en laboratoriebyggnad för vattenverket intill forsen. En kort bit bort, på andra sidan vägen, det vill säga nuvarande Viksvägen, uppstod ett litet egnahemsområde, som fick namnet Viksbacka. Söder om vägen, österut från laboratoriebyggnaden, skapades ett industriområde, som fortfarande fortsätter ända till den tidigare innersta delen av viken.
Norr om Lahtisleden fanns det höga klippor och djupa dalar mellan dem. Från början av 1960-talet fram till 2000-talet fanns det en skjutbana i området. År 1994 stängdes stadens övriga avloppsreningsverk och här byggdes det nya avloppsreningsverket i Vik som fortfarande tar emot alla helsingforsares avloppsvatten – vilket bland annat resulterar i en utmärkt kompostjord.
Under 2000-talet började fler byggnader uppföras på östra sidan av Gammelstadsforsen, och hela området fick ett nytt namn och ett helt nytt utseende. Från och med 2005 byggdes två kvarter med höga flervåningshus mellan Vanda å och det nu före detta Viksbacka, och på 2010-talet byggdes ett kvarter med småhus norr om dem och området fick namnet Viksstranden. Från och med 2010-talet har en ny stadsdel varit under uppbyggnad på norra sidan av Lahtisleden. Den blev en slags förlängning på den nyare delen av Rönninge, på de höga klipporna och de djupa dalarnas sluttningar. Området fick namnet Viksbacka, och gamla Viksbacka är nu en del av Viksstranden.
Gator, en landsväg, en järnväg och en spårväg
Landsvägen gick över Kungsgårdsholmen och nära Idvikens strand mot Vik gård. Efter att ha passerat den fortsatte vägen ganska rakt mot nordost till den plats där Malms begravningsplats anlades i slutet av 1800-talet. Därifrån förgrenade sig vägen norrut mot Malm och Tavastland samt mot nordost mot Borgå och Viborg. På 1960-talet började man bygga en ny väg norr om Gammelstaden och landsvägen, och 1969 färdigställdes motorvägen till Vik och 1973 till Träskända. Från Vik till Malm byggdes Rönnbackavägen, när den gamla vägen hade fått ge vika för motorvägen. Detta gav Vik-området en ganska kraftig nordlig gräns under många årtionden.
I Helsingfors byggdes en ny oljehamn på 1930-talet. Av brandsäkerhetsskäl placerades den längre bort från staden, i Hertonäs. Hamnen invigdes 1939 och även en järnvägslinje byggdes dit. Linjen började i Åggelby och fortsatte mellan klipporna i nuvarande Rönninge till Vik och därifrån mellan herrgården och försöksgården, över åkrarna mot Hertonäs.
Järnvägen till Hertonäs hamn blev överflödig på 1990-talet när Nordsjö hamn öppnades och övriga godshamnar lades ner. Järnvägen revs längs hela sin sträckning. Sträckan mellan Åggelby och Vik byggdes om till en väg, och från och med 2003 trafikerades den av en ny busslinje, som först kallades Jokerlinjen och sedan buss 550. Den nya tvärgående linjen blev förvånansvärt populär, och inom kort ersattes de vanliga bussarna av ledbussar. När inte heller ledbussarnas kapacitet räckte till beslutade man sig för att bygga en snabbspårvägslinje. Den nya spårvagnslinjen 15, Spårjokern, började trafikera mellan Kägeludden i Esbo och Östra centrum i oktober 2023. Den går från Åggelby via Vik till Hertonäs längs den gamla hamnbanan, först mellan klipporna och sedan ovanpå den gamla banvallen.
Idviken och dess öar
Idviken, eller den tidigare Ladugårdsviken, sträckte sig ursprungligen mycket nära huvudbyggnaden vid Viks ladugård, men med tiden har marken höjt sig och den grunda viken har vuxit igen. Dessutom fylldes viken igen på 1960-talet. I dag sträcker sig det sanka vassbältet 800 meter från herrgården, och endast några vattensamlingar finns kvar i den en gång fritt böljande havsviken mellan Granholmen, Fårholmen och fastlandet. Fårholmen och Granholmen nåddes tidigare med båt, men numera finns det en spång genom vassen, längs vilken man torrskodd kan gå ut till öarna. Viken håller så småningom på att förvandlas till en udde.
Genom att jämföra kartor från olika tidsåldrar kan du till exempel se hur strandlinjen har förändrats:
År 1959 skyddades statligt ägda vattenområden genom en förordning, och 1962 skyddades även de områden som ägdes av staden. Gammelstadsvikens naturskyddsområde omfattar nu hela norra delen av Gammelstadsfjärden, Idviken och även Bastuviken mellan Hertonäs och Stenudden. På området har anlagts stigar och spångar samt byggts fågeltorn och även ett gömsle i utkanten av det varifrån stadsborna kan beundra fåglarna och det övriga livet i det vidsträckta vassområdet.
Fårholmen var en del av ägorna som hörde till bostället i Vik. År 1905 arrenderade den Helsingforsbaserade föreningen Raittiusyhdistys Koitto Fårholmen och öppnade en sommarkoloni där. Föreningen byggde först en byggnad, Lepola, som ett slags pensionat för arbetande kvinnor eller ”ett hem för trötta kvinnor”, och snart även en huvudbyggnad, Pohjolan Pirtti. När Viks ägor övergick i Helsingfors stads ägo fortsatte arrendeförhållandet för Fårholmen oförändrat. På 1920-talet arrenderade dock staden ut en del av ön till en fiskare. Koitto ry arrenderar fortfarande ön och äger de större byggnaderna på den. Sommarkolonin var från början en tältby, men 1913 byggdes stugor av papp som revs inför vintern. Stugor för åretruntbruk började byggas på 1940-talet, och några av stugorna finns fortfarande kvar från den perioden. Totalt finns det över hundra stugor. Lepolas och Pohjolan Pirttis lokaler kan hyras för fester och även för boende. I övrigt är Fårholmen ett allmänt rekreationsområde.
Den närbelägna Granholmen beboddes på 1880-talet av kapten Reenholm och efter honom av fiskaren Karlsson och hans familj. Nykterhetsföreningen Pyrintö ordnade sommarfester på ön på 1890-talet, och mellan 1903 och 1905 verkade Hermanstads ungdomsförening på ön. På den nordöstra delen av ön verkade Gammelstadens ungdomsförening mellan 1903 och 1918, och ordföranden lät till och med bygga en dansbana där. Postiljonsföreningen i Finland inrättade en sommarkoloni på ön 1908. Från och med 1919 användes posttjänstemännens byggnad av Lutherska Evangeliföreningen i Finland. Föreningen uppförde en byggnad intill villan som användes både som kyrka eller kapell och som matsal. Föreningen ordnade sommarläger för ungdomar på Granholmen fram till 1973 då den avstod från ön. Under de följande åren beboddes ön främst av hemlösa alkoholister eller alkisar, men på 1980-talet arrenderades den av Veikko Hursti, som ordnade sommarläger för alkoholister. År 1990 hyrdes villan på ön ut till Gammelstadens kultur-ekologiska klubb, som håller får där på sommaren. Ön är ett allmänt rekreationsområde, och fåren bevarar vårdbiotopen.
Försöksgård och lantbruksvetenskaper
År 1921 upphörde släkten Wasenius arrendeförhållande i Vik. Efter Thekla Wasenius arrenderades gården av Helsingfors stad, som även ägde en del av området som kallades Viksberg. År 1931 överlät staten sin mark till Helsingfors universitets agrikultur-forstvetenskapliga fakultet. Byggnaderna och åkrarna hade dock förfallit, så på platsen inrättades en fångkoloni, som sedan rustade upp allt fram till 1946. Gården drevs med hjälp av fångarbetskraft fram till 1950.
Viks gård kallades ibland för herrgård, ibland för ladugård, ibland för militärboställe. Norr om huvudbyggnaden låg de övriga byggnaderna, det vill säga arbetarbostäder, fähus, bodar, lador och annat. Totalt fanns det 30 olika byggnader på gården. De flesta av dessa har av olika skäl rivits vid olika tidpunkter, och fähuset förstördes i en brand. Kvar finns gårdens huvudbyggnad, några andra mangårdsbyggnader och en bod runt gården till huvudbyggnaden, samt ett stall och en mjölkkammare alldeles intill gården. De renoverades i början av 1930-talet.
Gårdens huvudbyggnad fick således sitt nuvarande utseende 1932. Under en lång tid var den förvaltarens bostad, och 1943 byggdes en andra bostad på gården. Gården var sedan hem för förvaltare, professorer, trädgårdsmästare och annan universitetspersonal. När ett nytt campus och en ny stadsdel började planeras i Vik fanns det en forskarpark på platsen för att planera saker och ting. I slutet av århundradet, 1999, byggdes Viks gård om till en restaurang, som även har möteslokaler. I de övriga byggnaderna på gården finns förrådsutrymmen och en smedja.
Nästan inga av de gamla ekonomibyggnaderna bevarades, utan en ny försöksgård, eller snarare en undervisnings- och forskningsgård, byggdes 1936–1958 i en skogsdunge sydost om huvudbyggnaden. I centrum stod en stor ladugård i tegel för 88 kor, och därtill byggdes ett stall, ett svinhus och ett hönshus. På ladugården byggdes även lador med vinsch, det vill säga hölador där höet vinschades upp med manna- eller maskinkraft genom en dörröppning högt uppe med en bjälke och rep ovanför. Och naturligtvis behövde gården traktor-, bil- och maskinhallar, en snickarbod, en verkstad och även 17 bostadshus för de anställda. Den höga laboratoriebyggnaden fungerade som sjukhus under kriget. Från och med 1946 ställdes lokalerna till förfogande för Helsingfors universitets agrikultur-forstvetenskapliga fakultet.
På platsen byggdes även ett lantbruksmuseum, för vilket en separat byggnad som påminner om en ladugård uppfördes. Museet fick dock stängas och samlingarna flyttas 2016 efter att mögelskador uppstått i byggnaden. Ett växthus stod färdigt 1958. Drygt tio år senare, 1969, anlades ett arboretum, det vill säga en samling av trädarter, på Hakalaudden söder om ladugården och försöksgården. Där har en mängd olika trädarter från hela världen samlats för forsknings- och undervisningsändamål, och naturligtvis även för att stadsborna ska kunna njuta av dem.
I Vik byggdes förutom försöksgården även lantbruksvetenskapliga anläggningar och andra lokaler som behövdes för utbildning och forskning inom lantbruk. De byggdes mellan 1962 och 1971 norr om gården, och den nya Lahtisvägen gick alldeles bakom dem. Norr om försöksgården byggdes studentbostäder på en kulle, Ladugårdens studentby. De första studentbostäderna stod klara 1953 och fler byggdes fram till 1974. När Vik började byggas om på 1990-talet byggdes även fler studentbostäder i studentbyn.
Runt gården har det alltid funnits åkrar, ängar och betesmarker. Under mycket lång tid fanns det åkrar endast vid det nuvarande campusområdet och på försöksgårdens södra sluttningar, med ängar och betesmarker på andra ställen. Från och med början av 1900-talet började man röja åkrar i våtare områden, närmare Idviken. Nya åkrar röjdes fram till 1950-talet, då en över en kilometer lång damm byggdes för att skydda den nya åkern längst ut. Denna nya åker ligger också precis under havsnivån – skulle den till och med kunna kallas för den enda poldern i Finland?
Ett nytt campus och en ny stadsdel
Från och med slutet av 1980-talet började universitetet planera för ett större campusområde i Vik, och planerna genomfördes från 1990-talet och framåt. Till Vik flyttade agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, farmaceutiska fakulteten och den nya biovetenskapliga fakulteten. Dessutom anslöts veterinärmedicinska högskolan till Helsingfors universitet som en ny fakultet och även den fick nya lokaler i Vik. Sammantaget utvecklades Vik till ett riktigt campusområde, med över 6 000 studenter. Även Finlands miljöcentral, Naturresursinstitutet och Livsmedelsverket har etablerat sig i Vik, och dessutom har området lockat till sig företag inom biovetenskapliga områden. Resultatet är inte bara campus Vik, utan även Viks forskarpark och forskarparkens campus.
Naturligtvis förverkligades inte alla planer, åtminstone inte i sin dåvarande form. Inte lika många företagsparker färdigställdes och inte riktigt lika många företag kom som planerat, och den tropiska trädgården fick stängas på grund av olönsamhet. Det kom dock en del företag, och ett mikrobryggeri hittade till den tropiska trädgården. Företaget inrättade ett bryggeri, en bar och annat trevligt mitt bland de tropiska växterna.
Även ett fint konstverk dök upp i Vik: en enorm, fem meter hög sittande gorilla som Villu Jaanisoo hade satt ihop av gamla bildäck. År 2009 dök den upp bredvid infocentret Korona, men nio år senare brände någon tok ner den. Infocentret Korona är en byggnad som stod klar 1999 och som var tänkt att bli campusets blåa hjärta, där bland annat Helsingfors universitets campusbibliotek i Vik och Viks bibliotek, som hör till Helsingfors stadsbibliotek, samt andra lokaler finns. Ordet ”korona” kommer från det latinska ordet ”corona”, som ursprungligen betydde en blomstergirlang eller -krans, men som sedan kom att betyda framför allt en krona. Sedan dess har ordet corona använts för att hänvisa till andra saker, inklusive solens atmosfär och ett visst sfäriskt virus. År 2020 orsakade coronaviruset en global epidemi, som allvarligt begränsade livet även för invånarna i Vik. Trots viruset ändrades inte infocentrets namn, utan det bär fortfarande stolt namnet Korona.
Förutom universitetets campus och forskarparken byggdes en vidsträckt stadsdel i Vik. Den kom att ligga intill campuset och forskarparken och fick namnet Ladugården. Redan före Ladugården byggdes 1997 ett pilotkvarter med flervåningshus i trä i forskarparkens område längs Viksvägen. Det hade dock inte tidigare byggts så många flervåningshus med fler än två våningar i trä. Nu började man bygga sådana, och i Vik studerade man först hur man bäst skulle bygga dem. Byggandet var därför förknippat med ett omfattande forskningsprogram.
Strax efter att flervåningshusen i trä stod klara började man bygga ekologiskt i större skala. Området fick namnet Eko-Vik och ligger i den södra delen av bostadsområdet Vik. I Eko-Vik testades olika nya lösningar, såsom solenergi på många olika sätt, jordvärme och byggmaterial, från sten till lera och halmbalar, men även gamla goda lösningar som tidigare hade övergivits, såsom självdragsventilation. In i kvarteren sträcker sig parkliknande gröna bälten med odlingslotter för invånarna, och i söder avgränsas området av ett vindskydd av träd och buskar.
Norr om Eko-Vik byggdes hus som var mindre experimentella, men som dock följde ekologiska principer. Viksbäcken och det omgivande parkområdet löper genom hela området, och flervåningshusen som vetter mot Lahtis motorväg och Ring II fungerar som en bullervall. Byggandet fortsatte från 1990-talet till 2010-talet, och resultatet är ett rätt så luftigt byggt, urbant stadsområde med uppemot 10 000 invånare som på samma gång är modernt och trivsamt samt som varvar höga hus med låga.
Ett urbant centrum, ett naturskyddsområde och en lantgård på samma plats
Vik är faktiskt en ganska speciell plats. Det stora naturskyddsområdet täcker den vidsträckta vassviken och skogarna längs dess stränder, men bredvid reser sig ett och annat modernt område med flervåningshus.Bredvid den stora forskarparken och det högteknologiska företagsnavet ligger i sin tur en lantgård med sina åkrar och kor. Det finns stora kontraster i Vik, vissa kanske till och med skulle kunna se en motsättning mellan det gamla och det nya. Men det finns ingen motsättning, det är bara så att de olika tidsskikten och mångfalden i det postmoderna samhället utkristalliseras på det här sättet i det här området. Vik ligger mitt i Helsingfors stadsområde, och här mitt i metropolen är det en årlig händelse när korna släpps ut på bete för första gången på våren. Varje vår kommer hundratals stadsbor för att titta på när korna har roligt.
Källor
Knapas, Rainer: Rakennettu ja rakentamaton yliopisto. Teoksessa Matti Klinge, Rainer Knapas, Anto Leikoja ja John Strömberg: Helsingin yliopisto 1917–1990. Kustannusosakeyhtiö Otava, Helsinki 1990.
Koitto ry(Länk leder till extern tjänst)
Kuokkanen-Suomi, Liisa: Viikki, rakennetun ympäristön suojelu: alueen historiaa ja sen rakennuskanta. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston kaavoitusosaston selvityksiä 1994:18. Helsinki 1994.
Kuusiluoto(Länk leder till extern tjänst)
CoolHead Brew, Viikin Gardenia.(Länk leder till extern tjänst)
