År 1917 inledde Helsingfors ett program för markförvärv som ökade stadens markinnehav med 4 200 hektar fram till 1940. Orsaken till detta var de problem som var förknippade med stadens expansion, då det dåvarande stadsområdet sedan 1910-talet redan var planlagt och även huvudsakligen bebyggt. Blickarna riktades mot områdena norr om Helsingfors, och redan år 1917 tog staden över Domarby gård och mark i Bocksbackaområdet. Under de påföljande åren övergick bland annat områden i Kårböle by och Åggelby, Hertonäs gårds marker och en gårdshelhet i Baggböle i stadens ägo. Senare utökades ägorna ytterligare. Det som är värt att notera är att Helsingfors stad blev en stor markägare utanför sitt eget stadsområde, även om många av dessa områden anslöts till Helsingfors först vid områdessammanslagningen 1946.
Jordbrukets ställning i Helsingfors
Registret över gårdar kan ge information om jordbrukets ställning i Helsingfors, men statistiken är även här bristfällig ända till 1970-talet. Även om Helsingfors efter kriget var en av de största jordbruksidkarna i hela landet, försvann de stora gårdarna när områden överläts för boende. Helsingfors överlät i regel mark enligt jordförvärvslagen endast på sina ägor i närliggande kommuner, men på marken inom stadens område planerades nya bostadsområden. Byggandet av egnahemshus började först i Botby och Hertonäs. I Åggelby och Bocksbacka byggdes både egnahemshus och flervåningshus, och även Månsas byggdes vid ingången till 1950-talet på tidigare jordbruksmark.
År 1950 fanns totalt 3 182 registrerade jordbruk, men de flesta av dem var trädgårdsodlingar i anslutning till egnahemshus. Det fanns 145 egentliga jordbruk på över två hektar, och endast 16 gårdar var större än 25 hektar. Flest små lotter fanns under och omedelbart efter kriget, på grund av livsmedelsbristen. Av de ovan nämnda 145 gårdarna ägdes 50 av staden. Sex av dem odlades av staden själv, medan resten var utarrenderade till personer som idkade jordbruk enligt avtal. Traditionellt har man också idkat jordbruk vid anstalter inom socialväsendet som var underställda staden, och den verksamheten fortsatte även efter andra världskriget. Från och med 1959 statistikfördes små trädgårdsodlingar inte längre i statistiken över gårdar, om de inte odlades professionellt.
Statens gårdar
Staten ägde fyra gårdar i Helsingfors, och de viktigaste av dem sköttes av Helsingfors universitet. Statens gård i Malmgård och Viks ladugård användes som undervisningsgårdar för de agronomiska institutionerna. Även några företag och andelslag samt församlingen ägde gårdar. Som exempel kan nämnas Ab Julius Tallbergs odlingar på Drumsö gård, SOK:s gård Jollas i Degerö och församlingens gård i Lövö.
Värdefullt kulturlandskap
Till exempel började jordbruksmarken i Botby-Mellungsby användas för annat redan i början av 1960-talet, men stadens jordbruksmark i Domarby, Bocksbacka, Tomtbacka och Fallkulla fortsatte brukas ända till 1980-talet. Odlingsarealen minskade dock även där.
Numera brukas omkring 420 hektar åkrar inom Helsingfors stad och staden har också ägor i andra kommuner, som har arrenderats ut till utomstående lantbruksföretagare. Obrukade åkrar och betesmarker sköts som ängar. Exempelvis Tomtbacka gård och de omgivande åkrarna är ett nationellt värdefullt kulturlandskap, där man fortfarande odlar och låter djur gå på bete för att trygga mångfalden i stadsmiljön och stadsbornas trivsel.
Yles artikel och video på finska 3.5.2025
Viikin lehmät pääsivät laitumelle – mielenosoittaja juoksi lehmien joukkoon (Länk leder till extern tjänst)
Källor och mer information
Hoffman, Kai: Näringar. I verket Helsingfors stads historia efter 1945. 1, Befolkning, stadsplanering och boende / Oiva Turpeinen, Timo Herranen, Kai Hoffman ; [översättning: Joachim Mickwitz och Christina Tallberg]. Helsingfors stad 2002.
Malminkartano elää omassa rauhassaan. Helsingin Sanomat 19.10.2001.
