Kungligt stadsprojekt
Helsingfors uppkomst år 1550 var en del av Sveriges handelspolitiska strävanden vid Östersjön. Den nya staden grundades på befallning av konung Gustaf Wasa vid Finska vikens norra strand, mitt emot hansestaden Reval (Tallinn), som den skulle konkurrera med om den lukrativa östhandeln. Men det tog sin tid förrän de storvulna planerna blev verklighet – de första 200 åren av sin existens spelade Helsingfors en klart mindre roll än planerat.
Alltnog, ganska snart efter att Gustaf Eriksson Wasa bestigit Sveriges tron år 1523 började han ta till sig mycket av de självhärskarläror som spridit sig på den europeiska kontinenten. Han inrättade en effektiv byråkratisk statsförvaltning där kungens makt och lagens långa arm sträckte sig till alla delar av kungariket. Denna omvälvning i förvaltningen gav också nya redskap för att utveckla den svenska handelspolitiken. Ett av dessa redskap var Forsby, en liten by i rikets östra hälft, på stället där Vanda å rann ut i Finska viken.
Under medeltiden hade städer vanligtvis vuxit långsamt – i årtionden eller -hundraden – kring kända handelsplatser. Helsingfors blev nu ett undantag, i praktiken en konstgjord stad, och ett prov på konungens makt. Staden grundades av handelspolitiska och strategiska orsaker utgående från centralstyrd planering.
Sverige ville stärka sin ställning vid Östersjön och bedriva handel raka vägen med de stora makterna i Europa. Men Lübeck och Hansaförbundet dominerade Östersjön, och hansestaden Reval (Tallinn) hade en stark ställning. I de östra delarna av Sveriges rike var städerna inte lika utvecklade som i de västra, och en oövervakad lanthandel florerade. Gustaf Wasa ville omorganisera handeln i området och bryta Revals monopol i handeln med ryska varor.
Gammelstaden
På vilket ställe vid Finska vikens norra kust den nya staden skulle ligga utreddes länge. En stark kandidat var ön Sandhamn, där fartygen på den tiden skulle ha haft lättare att ta iland. Men markförbindelse till fastlandet saknades, så handelskontakterna med inlandet skulle ha blivit besvärliga. På kungens betrodde man Erik Flemings inrådan beslöt man till slut förlägga staden där som Vanda å rann ut i Gammalstadsfjärden. Sedan förhistorisk tid hade åns tillrinningsområde hyst det mesta av bebyggelsen i det som idag är mellersta Nyland.
År 1550 började man bygga Helsingfors på bondemark i Forsby. I åmynningen låg en holme, och på den byggdes en kungsgård. Att använda vattnet som försvar var en vanlig militärteknisk lösning i kontinentala Europa på 1500-talet. Invånarna i den nya staden var borgare jämte tjänstefolk från Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulfsby, som övertalats eller tvingats flytta dit. Snart anlände också köpmän från tyska och holländska städer, liksom även nyländska hantverkare och bönder.
I det gamla Helsingfors bodde man tätt inpå varandra. På 1500-talet rymdes hela staden på ett omkring 800 meter långt och 200 meter brett område. Kyrkan byggdes på det högsta stället, Klockbacken. Om att invånarna var burgna vittnar det faktum att det ända från stadens grundande fanns en skola i Helsingfors. Intill hamnen låg torget och rådhuset, men några andra offentliga byggnader fanns inte. Staden hade omkring 800 invånare, och var helt byggd i trä. Med sina torvtak skulle den i en modern tittares ögon mera ha påmint om en landsortsby än en stad. Att en sådan stad lätt kan härjas av eld har man flera gånger bittert fått erfara i Helsingfors.
Krigsstaden
Ända från sitt grundande var Helsingfors militärt viktigt för Sverige. I Gustaf Wasas planer skulle staden bli en flottbas och en hörnsten i försvaret av kusten vid Finska viken. Redan år 1554 började man för första gången anhopa krigsfolk vid Helsingfors. Allt fler skepp och soldater anlände, och snart påminde Helsingfors mer om ett militärläger än en stad. Krigsfolket kunde i förfriskat tillstånd föra ett sådant leverne att invånarna ’gick till kungs’, klagade åt kungen. Denne tog sig saken an, först medelst ett brev om lämpligt beteende för en soldat, senare genom att själv infinna sig. Han kommenderade då i egen hög person ut mannarna ur staden.
Redan på 1570-talet hade näringslivet i Helsingfors avtynat. Gårdar stod tomma, och staden började allt mer se ut som en kronans militärdepå snarare än en borgerskapets handelsstad. Och staden var ju de facto mycket viktig för krigsmaskineriet: Sverige krigade i flera år mot Ryssland på livländsk mark (i nuvarande Estland), och utanför Helsingfors samlade man en väldig flotta för en belägring av Narva. Även sådana handelsfartyg som på grund av kriget och lågkonjunkturen låg tomma i hamn fick lov att tjäna kronan.
När sedan krigen mot Ryssland omsider var över blev det inte mycket tid för att hämta andan. De första åren på 1600-talet förde Karl IX krig mot Polen i Balticum, och år 1621 samlade man via Helsingfors ihop en stor armé som åkte ut i Trettiåriga kriget under Gustaf II Adolf. Det var sist och slutligen under ganska korta tider som de militära behoven inte starkast styrde vardagen i det gamla Helsingfors.
Litteratur:
Aalto, Seppo. Krigsstaden: Helsingfors gammelstads historia 1550–1639. Helsingfors: Otava, 2012.
