En vattenledning till Helsingfors

Den första planen för att rena vattnet och leda det till staden blev klar 1866. Planen utarbetades av ingenjör Endre Lekve, som då var lärare i byggnadskunskap vid Helsingfors tekniska realskola. Efter ett flertal olika skeden ingick Berlinbolaget Neptun Continentale Wasserwerks-AG 1872 ett koncessionsavtal med staden om att bygga en vattenledning. Kortfattat kan sägas att avtalet gav Neptunbolaget ensamrätt på att leverera vatten till stadens område i 75 år. Bolaget skulle i sin tur förbinda sig att distribuera rent vatten genom att bygga ett stadsomfattande vattenledningsnät och säkerställa att brandposter placerades ut tillräcklig tätt i staden.

Neptun tillsatte den schweiziska ingenjören Robert Huber (1844–1905) som ledare för byggarbetena, och arbetena inleddes den 1 november 1872. Neptunbolaget hamnade dock i ekonomiska svårigheter 1875 till följd av den lågkonjunktur som rådde i Tyskland, vilket medförde att staden löste in det halvfärdiga vattenverket och på så sätt säkerställde att bolaget hade de tillgångar som behövdes för att slutföra arbetet.

Betydelsen av den vattenledning som höll på att byggas visade sig sommaren 1875, när en allvarlig brand drevs på av den nordliga vinden och spred sig från Eriksgatan 10 söderut, så att fler än tio hus förstördes eller skadades. De flesta av dem var trähus. Dagen efter branden, den 1 juli 1875, skrev Suomalainen Wirallinen Lehti bland annat: ”Vattenbristen var stor nu precis som förr, och alla torde ha önskat att vattenledningen skulle ha varit färdig, så att en olycka av det här slaget inte skulle ha inträffat.”

Vattenledningen öppnades för allmän vattendistribution den 1 december 1876. Detta datum räknas som datumet då vattenverket grundades, även om anläggningen hade varit i provdrift redan tidigare och vatten hade letts till en vattenpost vid gasverket i staden (ungefär vid Kiasma).

Vattenfiltreringen eller den egentliga reningen inleddes dock först i juli följande år, och Neptunbolaget överlät slutligen ledningsnätet i stadens ägo och under dess kontroll 1880. Vattenverket fick namnet Helsingin kaupungin vesijohtokonttori – Helsingfors stads vattenledningskontor. Genom vattenledningskontoret kunde stadsbor och husägare som ansvarade för fastigheter beställa ett bruksvattenrör från stadens rörnät till en avstängningskran på den egna tomten.

Hur renades vattnet?

Bruksvattnet kom från Vanda å, där det togs upp med vattenkraft för att renas i vattenreningsverket på dåvarande Broholmen, numera Kungsgårdsholmen, som ligger mellan två armar av ån i Gammelstaden. De tre filterbassängerna bildade tillsammans en cirkelformad cistern med en diameter på över 50 meter, och inuti den hade bassängerna byggts radialt runt mittpunkten. Filterbassängerna var oövertäckta, och vattenreningen byggde på mekanisk filtrering. I varje bassäng fanns ett cirka 1,7 meter tjockt lager stenmaterial av olika grovlekar, från stenbumlingar stora som huvuden på bottnen till fin sand vid ytan. Den här runda filterbyggnaden finns fortfarande kvar på ön och är numera Tekniska museet.

När vattnet hade renats på det här sättet fortsatte det med hjälp av en pumpanläggning sin färd mot vattencisternen i Alphyddan i Djurgården. I dag ligger nöjesparken Borgbacken på vattenborgsbacken. Alldeles intill den gamla berg-och-dalbanan kan man utanför området uppfatta den rektangulära vattencistern som färdigställdes 1876. Nu är den dock fyra gånger större till följd av senare utbyggnader. Den runda vattenborgen är från 1938.

Vattenborgen var både en lagringsplats för vattnet och skapade ett tillräckligt vattentryck för att distribuera vattnet i stadens rörnät. Från Alphyddan drogs vattenledningen från den norra sidan av Tölöviken till Västra chaussén (numera Mannerheimvägen), där den löpte under vägen och svängde av mot staden. Vattenledningarna utsträcktes till rutplansområdet i centrum, och vattenposter för brandsläckning placerades i gathörnen samt i stora kvarter även på gatan mellan korsningarna.

Under vattenverkets första decennier eftersträvades driftsäkerhet i vattenförsörjningen. Rören sprack i vinterkölden, eftersom de inte hade lagts tillräckligt djupt och det omgivande jordmaterialet delvis bestod av stor sprängsten, som släppte ner kylan till rören. Det förekom även tryckförluster i vattentrycket i distributionsnätet, och det uppstod en läcka i vattencisternen i Djurgården. Vattenborgen byggdes ut åren 1902 och 1914 och ännu på 1920-talet. De öppna filterbassängerna i Gammelstaden var väderkänsliga och arbetsamma att underhålla, och deras filtreringskapacitet var otillräcklig. Täckta tilläggsfilter färdigställdes på Kungsgårdsholmen 1895. Man började undersöka vattenkvaliteten regelbundet, och i början av följande sekel övergick man till kemisk vattenrening, varvid vattenreningsverket även fick ett eget laboratorium 1909. Vattenförbrukningen ökade avsevärt till följd av att ledningsnätet utökades. Medan man 1878 hade lagt totalt 25 kilometer rör under Helsingfors gator, hade rören i början av 1920-talet redan en längd av 150 kilometer.

I dag hämtas Helsingforsbornas bruksvatten från Päijänne längs den 120 kilometer långa Päijännetunneln. Vattnet renas i vattenreningsverken i Långforsen och Gammelstaden. Gammelstadens vattenreningsverk ligger i dag på den västra sidan av Lahtisvägen. Det är byggt på 1920-talet, och har byggts ut flera gånger när vattenreningstekniken har uppdaterats. På så sätt togs det gamla reningsverket på Kungsgårdsholmen ur bruk under 1900-talets lopp. Du kan läsa mer om dagens vattenrening på HRM:swebbplats.(Länk leder till extern tjänst) HRM:s webbplats.

Litteratur och källor

Asola, Ismo: Vesitorni yhdyskunnan maamerkki. Helsinki: Suomen Rakennusinsinöörien Liitto RIL 2003. 

Adresskalender för Helsingfors stad, 01.01.1878, s. 106(Länk leder till extern tjänst)Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot 

Adresskalender för Helsingfors stad, 01.01.1885, nro Annonser, s. 15(Länk leder till extern tjänst)Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot

Erävuori, Jukka: 100 vuotta vesilaitostoimintaa Helsingissä. Helsinki: Helsingin kaupunki 1976. 

Hakkarainen, Helena & Putkonen, Lauri: Helsingin kantakaupungin teollisuusympäristöt. Teollisuusrakennusten inventointiraportti. Helsinki: Helsingin kaupunginmuseo 1995. 

Kertomus Helsingin kaupungin kunnallishallinnosta 1875–1878. Helsinki: Helsingin kaupungin tilastotoimisto 1933.  

Lillja, John L. W.: Helsingin kaupungin vesijohtolaitos 1876–1936. Helsinki: 1938. 

Suomalainen Wirallinen Lehti, 01.07.1875, nro 77, s. 2(Länk leder till extern tjänst)Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot

Uusi Suometar, 16.03.1882, nro 63, s. 4(Länk leder till extern tjänst)Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot 

Uusi Suometar, 01.12.1876, nro 143, s. 4(Länk leder till extern tjänst)Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot

Waselius, Gunnar: Oy Vesijohtoliike-Huber Ab 1879–1954. Helsinki: 1954.