Gamla stan
Bredvid villa Annegård, Gustav Vasas park och Klockberget norr om den är det område där staden Helsingfors först låg. Det var ingen metropol, två kvartersrader väster om nuvarande Tavastvägen och en kring Klockberget. Före det fanns en by som hette Forsby på platsen. Under århundradenas lopp har hus byggts och rivits, men miljön har förblivit ganska likartad från genom århundraden. I utkanten av stadens bakre industriområde såg man inget stort värde, och det lockade inga byggare. Först i slutet av 1800-talet började intresset för stadens äldsta historia växa, och på 1900-talet genomfördes arkeologiska utgrävningar och ett monument restes. Då fick området ett nytt värde just som en sådan lugn, park- eller landsbygdsliknande historisk miljö.
Av Gamla Helsingfors finns inte mycket synligt kvar, men i utgrävningar har man hittat rester av det och även från tiden före staden. Minnesmärken över stadens grundande har rests vid både 400- och 450-årsjubileet. På Kyrkbrinken nära Gustav Vasas väg och Lahtisvägen finns också resterna av grunden till Helsingfors första kyrka och en minnessten. Dessutom finns ett minnesmärke över Helsingfors lantdagar på Klockberget – här hölls faktiskt lantdagar år 1616, ett regionalt ståndsmöte i Sveriges östra rikshalva.
Efter att staden flyttats till Estnäs, grundades Forsby gård på platsen. Förutom Forsby fanns torp, arbetarbostäder och en krog i området. Idag finns gamla arbetarbostäder, en gammal polisstation och ungdomsföreningshuset Berghyddan från början av 1900-talet. Några fler hus har byggts längs Tavastvägen på 2000-talet. Lite längre bort ligger Forsby gårds huvudbyggnad. Forsbys nuvarande huvudbyggnad lär ha byggts i början av 1900-talet, men den gamla drängstugan, Spaaks hus, härstammar från 1700-talet.
Området mellan huvudvägen och stranden
Helsingfors var en ganska obetydlig stad fram till början av 1800-talet, och Gammelstaden var långt borta från staden. Helsingfors började växa under 1800-talet, och det egentliga stadsområdet expanderade i slutet av århundradet till Sörnäs, i början av 1900-talet till Hermanstad och från 1920-talet till 1960-talet till Majstad, i närheten av Gammelstaden. I början av 1800-talet byggdes sommarvillor för den förmögna befolkningen längs landsvägen, av vilka Bokvillan i Majstad och Anneberg, även kallad Annala, fortfarande står kvar.
Anneberg grundades av kommerserådet Gustaf Otto Wasenius. Villans äldsta del byggdes 1826 och har sedan dess utvidgats och renoverats. Runt villan finns en ståtlig park, även grundad av Wasenius. Helheten omfattar villans ekonomibyggnader och förvaltarens bostad – villorna från början av 1800-talet var ofta som gårdar eller herrgårdar. I hörnet av Annebergs tomt finns några flervåningshus från 1940-talet. På stranden av Tavastvägen uppstod en rad fabriker, inklusive Arabias fabrik år 1873.
Vid älvmynningen låg en gång stadens hamn och senare bara landsvägens sida och stranden, men på 1700-talet grundade köpmannen Österberg ett färgeri, bryggeri och bränneri här. På andra sidan vägen fanns en krog, kanske den sålde egenproducerat brännvin och öl. Produktionen av drycker försvann så småningom, men färgeriet fortsatte under olika ägare ända till slutet av 1800-talet, då en klädesfabrik, Helsingfors Mekaniska Väfveri, byggdes på platsen. Byggnaden utvidgades och förändrades med tiden, och på 1950-talet blev den en depå för elverket. De äldsta delarna av den nuvarande byggnaden är från slutet av 1800-talet, resten är byggt på 1900-talet. År 1998 flyttade dit ett yrkesinstitut för konst och kommunikation, senare Metropolia yrkeshögskola, som senare flyttade till annat ställe.
Söder om klädesfabriken byggdes 1928 en bostad och representationslokal för fabrikschefen, som senare fungerade bland annat som daghem och som lokaler för Metropolia yrkeshögskola. Idag är Villa Arabeski ett privat bostadsaktiebolag och dess omgivning är Klädesfabriksparken. På östra sidan av parken, vid stranden av Gammelstadsviken, står en staty av Katarina av Sachsen, en ung kvinna som tittar ut mot havet. Katarina var hustru till Helsingfors grundare, kung Gustav I Vasa, och dog redan vid 22 års ålder år 1535. Statyn avtäcktes 2014 och är resultatet av ett privat initiativ med privata medel, där staden endast samarbetade med projektets initiativtagare. I närheten av statyn börjar Matinsilta, byggd 1998, som går över den smala delen av Gammelstadsviken till Borgnäs.
Sedan kommer vi till mynningen av den västra grenen av älven. På denna plats har det funnits mänskliga konstruktioner i femhundra år och längre, ibland laxfällor, ibland något annat. När Helsingfors stad låg här, stod kvarnarna vid forsen mellan landsvägen och älven. Det gick bra att transportera spannmål dit både sjövägen och landvägen. När staden flyttades till Estnäs lämnades kvarnarna kvar, och kvarnar fanns här i århundraden. En kvarnbyggnad, byggd av Neptun-bolaget 1884, står än idag mellan kraftverksmuseet och den gamla klädesfabriken.
Vattenverket
När staden växte och tekniken utvecklades i slutet av 1800-talet, önskade man även vattenledningar till Helsingfors. Byggandet av vattenverket tilldelades först Neptun-bolaget, men när det hamnade i svårigheter köpte staden det och Robert Huber, en schweizisk ingenjör som anställts av Neptun-bolaget, utsågs att leda arbetet. Han arbetade länge som chef för stadens vattenledningskontor, och som ett resultat av detta pratade många gamla Helsingforsbor om "hubervatten" när de menade vattenledningsvatten. Huber grundade även sitt eget vattenledningsföretag. Vattenledningsverket omfattade en vattentäkt med pump- och filtreringsanläggningar på Kungsgårdsholmen, en vattenledning därifrån till Alphyddans vattenreservoar (Vesilinna, Vattenborgen) och därifrån till stadens invånare. Hela anläggningen blev klar år 1876.
På västra sidan av dammen byggdes en pumpstation, där turbinpumparna pumpade det renade vattnet mot Alphyddans vattenreservoar. Med tiden utvidgades byggnaden och maskinerna uppdaterades, bland annat med ångturbiner. Den närliggande kvarnen utvidgades också, men år 1915 upphörde kvarnens verksamhet och byggnaden övergick till vattenverket. År 1930 byggdes en helt ny turbogenerator- och ångpannebyggnad, där endast den gamla skorstenen bevarades. Man övergick från ångkraft till el.
För vattentäkten byggdes sedimenteringsbassänger och andra konstruktioner på Kungsgårdsholmen, och de förnyades kontinuerligt enligt ny teknik och nya behov. Av de nuvarande byggnaderna på Kungsgårdsholmen är vattentäktsbyggnaden från 1910 och filtreringsbyggnaderna från 1895 till 1955. Under åren 1971–1972 upphörde vattenbehandlingen helt på Kungsgårdsholmen och flyttades till nya anläggningar lite längre norrut i Kottby. Teknologimuseet fick tillgång till de lediga lokalerna, och turbinbyggnaden omvandlades till ett kraftverksmuseum. Kraftverket producerade el, men eftersom ålar hamnade vilse och dog i kraftverkets turbiner, stoppades dessa år 2019.
Kungsgårdsholmen var tidigare känd som Broholmen
Kungsgårdsholmen är belägen vid mynningen av Vanda å, mellan två grenar av älven. Här byggdes från år 1551 en kungsgård, ett av kronan ägt jordbruk och administrativt centrum med alla byggnader. Till stöd för kungsgården grundades en gård i nuvarande Vik, kallad Ladugården, från vilken bönderna var tvungna att flytta bort. År 1571 förstörde ryska trupper kungsgården, och den byggdes inte upp igen. De flesta aktiviteterna fortsatte i Vik, men kvarnarna byggdes upp igen vid forsen. Under tidens gång revs gamla kvarnar och nya byggdes.
I Kungsgården fanns även en såg, och en såg grundades igen på holmen på 1730-talet och var i drift fram till 1840. Annan industri uppstod också på holmen, på 1700-talet grundades ett färgeri och ett bränneri där, och senare bland annat ett bryggeri och ett tegelbruk. Färgeriet och tvätteriet på östra stranden av holmen hamnade i slutet av 1800-talet i W. E. Lindströms ägo – Lindströms tvätteriföretags huvudkontor låg i Sörnäs, och det har senare flyttat bort från Kungsgårdsholmen, bytt ägare och avstått från tvätteriverksamheten.
På holmen fanns också ett mjölnartorp och arbetarbostäder. Ännu vid sekelskiftet fanns en gammal trävilla på holmen, där en berömd restaurang var verksam, men den brann ner år 2004 och har inte återuppbyggts.
Östra grenen och östra sidan
Vid Vanda fors har det fiskats i alla tider, munkarna från Padise kloster kom hit för att fiska under medeltiden och här har fiskats, timmer flottats och säkert även färdats ner längs forsen så länge det bara var möjligt. Fångsterna av fisk hade redan minskat på 1500-talet och under 1700-talet minskade de ytterligare. Det fanns huvudsakligen två orsaker: för det första höjer sig marken i Helsingfors med en centimeter per år, och genom århundradena bildades rentav ett vattenfall i den västra grenen, vilket gjorde det svårare eller till och med omöjligt för fisken att passera. Den andra orsaken var överfiske; laxen kunde inte alltid ta sig förbi laxpatan i Vanda ås mynning.
I den östra grenen har även timmer flottats. När Sveaborgs fästning byggdes på 1750-talet, var flottningen särskilt omfattande. Timmer flottades från århundrade till århundrade, och år 1890 byggdes en timmerränna i den östra grenen. Flottningen störde naturligtvis fiskens uppgång, och rensning av forsar gynnade inte heller fiskbestånden. Flottningen upphörde på 1950-talet, och när värderingarna förändrades med tiden byggdes en betongfisktrappa i den östra grenen år 1986, som sedan ersattes med en mer naturlig och bättre fisktrappa år 1999. Vanda ås öringbestånd är nu det bästa i Nyland, och enligt undersökningar stiger fiskarna mycket bra uppför Vanda fors. Den viktigaste fisken är öringen, havslaxar finns det minde av, men de stiger bra uppåt, och sik stiger till mitten av den östra grenen, högre har den endast stigit i undantagsfall.
Under århundradenas lopp har landet höjt sig och dessutom har stränderna fyllts ut och strandmurar byggts, så att strandlinjen inte på något ställe är densamma som för 500 år sedan, och endast i Borgnäs är den formad av naturen. I slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet fanns kronans skeppsvarv på Borgnäs, men dess verksamhet upphörde år 1620. Sedan har man inte längre byggt där, utan området har haft skog, åkrar eller ängar och nu en park. Lite längre norrut samlades det småningom hus, och på 1700-talet hade där redan uppstått tät, byaktig bebyggelse. Området hade även Lindströms färgeri. År 1928 byggdes Imatran voimas transformatorstation på östra stranden, och den gamla bybebyggelsen revs bort för den och dess kraftledning. Närmare stranden byggdes på slutet av 1940-talet och på 1950-talet en laboratoriebyggnad och en grupp av höghus för arbetare, designade av Aarne Ervi. Samtidigt började industri uppstå bakom transformatorstationen och lite längre bort även det lilla bostadsområdet i Viksbacka. Under 2000-talet har industrin fått ge plats för bostadsområdet Vikstranden, samtidigt som namnet Viksbacka har överförts till det nya bostadsområdet norr om Lahtisvägen.
Hela historien med en blick
Högst i norr löper Forsbyvägen och Viksvägen från väst till öst, och Tavastvägen möter dem vid sin ändpunkt. Tavastvägen och Viksvägen är en del av den gamla huvudvägen från Helsingfors till Tavastland och via Borgå till Viborg, medan Forsbyvägens linje är densamma som den vägsträckning som uppstod vid stadens grundande från Åbo huvudväg till Tavastlands huvudväg – den egentliga kustvägen gick längre norrut, via Esbo kyrka och Dickursby. Vanda å korsar denna väg över två bågbroar, och ett stenkast norrut går nu motorvägen Lahdenväylä, och bakom den ligger stadens nyare vattenverksbyggnader. De århundraden långa faserna av stadens infrastruktur kan alltså ses av vem som helst med en blick.
Hela Gammelstaden och området vid mynningen av Vanda å är på många sätt en unik helhet; en liknande kombination av gammalt bylandskap, industriellt bruksområde och moderna storstäders nya bostadsområden är svår att hitta någon annanstans i Finland. Man kan säga att hela Helsingfors historia har bevarats där med sin vardagliga och något skuggiga sida, från misslyckade stadsprojekt till timmerflottning, industri och byggande av infrastruktur. Här har också bott alla slags människor, från fabrikschefer i sina villor till fattiga vid byarnas utkanter. Samtidigt som nytt och modernt byggs där, har inget rivits på länge, och områdets unika historia är synlig med sina hus och dammar, forsar och vattenfall, museer och gamla fabriksbyggnader. Det är som en tidskapsel eller snarare en samling av tidskapslar, där det senaste av det förflutna sitter i harmoni bredvid våra tids skapelser. Endast en verklig vandal skulle riva något härifrån.
Källor
Karppinen, Petri, Tolvanen, Oula ja Hyrsky, Matias: Taimenen ja siian nousuvaellusselvitys Vantaanjoella 2020–2023. Yhteenvetoraportti. (Länk leder till extern tjänst)
Salonen, Kati ja Mona Schalin Arkkitehdit Oy, Arkkitehtitoimisto Kristina Karlsson: Vanhankaupunginkoski. Ympäristöhistoriallinen selvitys. Kaupunkiympäristön julkaisuja 2023:31.
