En kartläggning av historien bakom skyddet av Gammelstadsviken (tidigare Ladugårdsviken) försvåras av att det finns tre olika beslut om fredning. Helsingfors stadsstyrelse grundade först ett skyddsområde sommaren 1948, medan den finska staten fredade sina strand- och vattenområden i Vik genom en särskild förordning 1959. Länsstyrelsen i Nyland slog samma dessa två naturskyddsområden till Gammelstadsvikens naturskyddsområde 1962. Den vassbevuxna innersta delen av viken var dock fredad redan i slutet av 1800-talet. Grundandet av det nya naturskyddsområdet bidrog till att introducera naturskyddet till staden och dess förvaltning.
Diskussionen kring Gammelstadsviken ger perspektiv på olika ideologier och planer som strukturerat Helsingfors utveckling och de aktörer som representerat dem. Senast i början av 1900-talet representerade Gammelstadsviken en miljö som formats av naturen och människan gemensamt. Å ena sidan var den formad av människan och delvis redan förorenad. Å andra sidan var den ett artrikt, naturligt landskap mitt i staden. Enligt den tidens ideal skulle naturskyddet riktas mot orörd natur och skydd av sällsynta växter och djur. Det var alltså fråga om klassiskt naturskydd, som skulle koncentreras till stadens utkanter. I städerna skulle naturen vara välordnad och välplanerad, med boulevarderna och parkerna som förebilder. Den förändrade inställningen till naturen och dess betydelse illustrerades av de folkparker som grundades i stadens utkanter, till exempel Högholmen (1862) och Fölisön (1889) som ett slags socialt naturskydd.
Naturskyddet kommer till staden
Naturskyddsområden var ovanliga i början av 1900-talet. Gammelstadsvikens innersta del, det vill säga Ladugårdsviken, var ett av de sista områdena i naturtillstånd i Helsingfors. Det hörde till soldatbostället i Vik, som ägdes av staten. Senaten hade hyrt ut gården till familjen Wasenius år 1846. Familjen Wasenius förvaltade därför jakträtten på gården. Begränsning av jakträtten var en mycket effektiv naturskyddsåtgärd som privata markägare kunde tillämpa, eftersom jaktförbud samtidigt hindrade människor från att röra sig på privat mark. Den innersta delen av Gammelstadsviken hade gjorts till ett privat fågelskyddsområde senast i slutet av 1880-talet, då Helsingfors dåvarande brandchef Gustaf Fredrik (Gösta) Wasenius (1863–1939) personligen övervakade jaktförbudet i vassen i den bukt som förvaltades av hans familj. Begränsningen av jakträtten understöddes också av Gustaf Wasenius bror Ernst Wasenius (1864–1949), som var en känd ornitolog och medlem i Societas pro Fauna et Flora Fennica (SFFF) åren 1901–02. Det är mycket möjligt att brödernas utbildning bidragit till att de tagit till sig idén om naturskydd.
När Helsingfors växte riktades blickarna mot de vidsträckta fälten och stränderna i Vik, vilket inte gick dem som ivrade för naturskydd obemärkt förbi. År 1913 föreslog Rolf Palmgren (1880–1944), som var intendent för Högholmens djurgård, att Ladugårdsviken skulle skyddas som en naturpark som var stängd för stadsborna, eftersom motsvarande artrika områden till naturvännernas stora sorg redan hade försvunnit på andra håll i Helsingfors. Den naturpark som Palmgren föreslog skulle därmed fungera som ett minnesmärke över den natur som delvis redan försvunnit. Naturparken skilde sig tydligt från folkparken. Den förstnämnda var tillgänglig endast för forskare, medan den senare var öppen för alla stadsbor, som kunde röra sig och njuta av naturen på alla upptänkliga sätt. År 1913 vädjade Palmgren om skydd av viken i sitt verk Stämningsbilder från lifvet i naturen med följande ord:
Kulturens Damoklessvärd hotar denna huvudstadens pärla, simfåglarnas paradis, som dock för staden i dess utvidgningssträvanden spelar ingen som helst roll. (- -) Må denna praktfulla naturoas af en framsynt stadsrepresentation och förvaltning ryckas undan kulturförstörelsens hotande famntag.
Våren 1917 hade Societas pro Flora et Fauna Fennica också föreslagit för drätselkammaren att Ladugårdsviken skulle skyddas, men förslaget drunknade i den villervalla som rådde i samhället. När stormen lagt sig föreslog Helsingfors stads drätselkammare i maj 1920 för stadsfullmäktige att Gammelstadsviken inte behövde skyddas och att en särskild naturskyddsnämnd inte behövde inrättas. Enligt drätselkammarens åsikt kunde intendenten för Högholmens djurgård fortsätta att ansvara för hela stadens naturskydd.
Drätselkammaren ville säkerställa att det omfattande markanskaffningsprogram som beretts sedan 1912 blev framgångsrikt. Syftet med programmet var att förhindra uppkomsten av nya oplanerade förorter och att reservera mark för uppförande av verksamheter som är nödvändiga för en växande stad, till exempel lagerlokaler. I programmet hade hamn- och lagerverksamhet placerats på gården i Vik, trots att området ägdes av den finska staten. Tidsandan återspeglas i Eliel Saarinens och Bertel Jungs Pro Helsingfors-plan från 1918, där Gammelstadsvikens ”onödiga vassruggar” skulle ersättas av en ny stor hamn med lagerbyggnader och trafikförbindelser. Det faktum att den stad som grundats av Gustav Vasa fått flyttas längre ut mot havet på grund av den grunda och svårframkomliga farleden i viken påverkade inte den harmoniska planen. ”Helsingforsandan”, som hungrade efter mer mark att bygga på, såg på 1920-talet Gammelstadsviken och dess vassbevuxna stränder främst som en reserv av mark som kunde bebyggas.
Stadsstyrelsen i Helsingfors stötte ändå på patrull. Den finska staten överraskade drätselkammaren och stadsfullmäktige med ett beslut om att inte överlåta de områden som preliminärt utlovats till staden, inklusive bostället i Vik. Staden krävde markbyten i stället för överlåtelser. Efter utdragna förhandlingar, som nu blivit ofördelaktiga för staden, avtalade staden och staten om omfattande markbyten år 1926. Som en del av markbytena delade staten och Helsingfors stad på gården i Vik, varav största delen, det vill säga ett markområde på ungefär 414 hektar och ett vattenområde på 93 hektar, förblev i statens ägo. Helsingfors stad övertog endast ett markområde på 187 hektar och ett vattenområde på 176 hektar i mars 1927.
Längst in i Ladugårdsviken ville man placera olika utrymmeskrävande funktioner som den moderna huvudstaden behövde. Den första var en flyghamn (och båthamn). Projektet drevs av den dåvarande stadsdirektören Arthur Castrén (1866–1946). Flyghamnen föll på sin placering bakom flera broar och Gammelstadsvikens vassbevuxna stränder, där det skulle bli alltför dyrt för staden att bygga. Då flygplanen utvecklades blev den planerade flyghamnen till en flygplats på torra land. Planen var att bygga en flygplats för Helsingfors på fälten i Vik, ett lämpligt tomt område som dessutom var nära stadens centrum. Man hade tillgång till arbetskraft i form av fångar för att torrlägga fälten, men själv flygplatsen stupade på Hallonbergets klippor, som flygplanen skulle kunna kollidera med vid start och landning. På sätt och vis kan man säga att det faktum att stränderna längst in i Gammelstadsviken var besvärliga att bygga på skyddade viken mer effektivt än tanken om naturskydd och dess förespråkare.
Privat skyddsområde
Samtidigt som staten och drätselkammaren förhandlade om markbyte löpte arrendeavtalet för gården i Vik ut. Senaten hade överfört arrendeavtalet till Helsingfors stad redan på 1910-talet, men eftersom man inte visste hur gården slutligen skulle användas hade drätselkammaren fortsatt att arrendera ut gården ända till slutet av 1921. Därmed kunde Gösta Wasenius förvalta jakträtten i viken fram till arrendetidens slut. När förhandlingarna mellan staten och drätselkammaren drog ut på tiden beslöt drätselkammaren att hyra ut jakträtten i Gammelstadsviken till brandchef Gösta Wasenius för ett år i taget. Gammelstadsvikens innersta del var därför från och med våren 1922 ett fågelskyddsområde som övervakades av en privatperson även om det ägdes av staden, och som inte officiellt var fredat. I praktiken hade drätselkammaren lagt ut naturskyddet på en privat aktör. Med tanke på drätselkammarens stora planer kan man konstatera att vikens norra del skyddades från bebyggelse tack vare att gården i Vik förblev i statens ägo.
Man bör komma ihåg att det skydd av Gammelstadsviken som övervakades av Wasenius i praktiken handlade om skydd av fågelbeståndet. Det var koncentrerat till säsongen med öppet vatten, från april eller maj till september eller oktober. Vintertid idrottade man på isen – man skidade, åkte skridskor och spelade bandy. Gammelstadsviken var också en av Helsingfors viktigaste fiskeplatser, där det fiskades såväl professionellt som till husbehov såväl sommar- som vintertid. I mars 1929 förbjöd drätselkammaren allt slags fiske ”i Gammelstadsvikens vassbevuxna innersta del”, som avgränsades av Fårholmens södra spets samt Viks strand och mynningen av Vanda ås östra gren. Officiellt syftade förbudet till att skydda ett betydande lekområde enligt lagen om fiske, men samtidigt fastställde det den första avgränsningen av vattenområdet i Gammelstadsvikens inofficiella skyddsområde.
De viktigaste förtjänsterna av Gösta Wasenius skyddsarbete var enligt hans samtida att tjuvjakten hade upphört och att även mer sällsynta fåglar hade kommit på besök och kanske även häckat. Framför allt blev artrikedomen i Gammelstadsviken mångsidigare, vilket gav fart åt debatten om ett permanent skydd av viken och dess vassbevuxna stränder i slutet av 1930-talet. I juni 1939 avled brandchefen Gösta Wasenius och arrendeavtalet i hans namn löpte ut. Många naturvänner befarade att stadsstyrelsen skulle tillåta jakt igen. Styrelsen valde dock att upprätthålla förbudet men konstaterade att den finska staten kunde tillåta jakt på sitt område.
Kriget ledde till skydd
Frågan om skyddet av Gammelstadsviken drunknade i tumultet när kriget bröt ut 1939. Även om vinterkriget slutade med en tung fred, fick naturskyddsområdet ett ovanligt uppsving. I januari 1941 krävde statens naturskyddsinspektör Reino Kalliola (1909–1982) att skyddet av den orörda naturen skulle intensifieras överallt i Finland, även i städerna. Kalliolas vädjan blev en stor framgång. I slutet av samma år hade 215 kommuner i Finland tillsatt en naturskyddsombudsman eller -kommitté, och under 1942 kommunaliserades naturskyddsområdet i 330 kommuner, med undantag för Helsingfors som inväntade den stora områdessammanslagningen. I februari 1943 vädjade Kalliola till stadens beslutsfattare om att grunda ett naturskyddsområde i landets huvudstad.
De landavträdelser som avslutade fortsättningskriget bidrog dock till skyddet av Gammelstadsviken. Förlusten av de tidiga skyddade områdena i Karelen och den växande intresset för att skydda det fortfarande självständiga Finland sporrade till att grunda ett nytt skyddsområde. Den ökande artrikedomen i Gammelstadsviken hade gjort den till ett av Finlands viktigaste vilo- och häckningsområden för fåglar, så den passade utmärkt som ersättare för Äyräpäänjärvi i kommunen Muolaa, som fredats som en rik häcknings- och rastplats för fåglar redan 1929. I april 1946 föreslog Ornitologiska föreningen i Finland för stadsstyrelsen i Helsingfors att ett naturskyddsområde skulle grundas i Gammelstadsviken, eftersom artrikedomen och antalet häckande fåglar gjorde området värdefullt både som sevärdhet och som vetenskapligt forskningsobjekt.
År 1946 fredade stadsfullmäktige Tirgrundet i närheten av Drumsö som Helsingfors stads första naturskyddsområde. Först i maj 1948 fredade stadsstyrelsen de mark- och vattenområden som staden ägde i Gammelstadsviken. Stadsstyrelsens beslut ledde till en mycket intressant men på många sätt besvärlig situation: de områden som staden ägde var fredade, men statens områden strax intill var inte fredade. Dessutom omfattade skyddet endast fåglarnas häckningstid, så skyddet av Gammelstadsviken var också tidsmässigt begränsat.
Avgränsningen av skyddet av Gammelstadsviken härrörde å ena sidan från delningen av gården i Vik mellan staten och staden våren 1927. Å andra sidan härrörde den från naturskyddslagen från 1923, som delade upp naturskyddet mellan statsrådet och privata markägare. Statsrådet kunde grunda naturskyddsområden på mark som staden ägde, och privata markägare, inklusive städer, kunde freda privata naturskyddsområden. Endast länsstyrelsen kunde göra dessa till officiella och permanenta naturskyddsområden. År 1941 hade lagen ändrats så att statsrådet kunde grunda naturskyddsområden på mindre än 50 hektar genom särskilda förordningar.
Statens naturskyddsinspektör Reino Kalliola utövade också påtryckningar på Helsingfors universitet, som förvaltade gården i Vik, för att universitetet skulle skydda Gammelstadsvikens strand- och vattenområden, och agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten gick med på det efter långt övervägande först 1952. Ett 40 hektar stort område som ägdes av staten men användes av Helsingfors universitet fredades till slut år 1959 av president Kekkonen genom en särskild förordning. Strandområdena i Vik var det första naturskyddsområdet i Finland som fredades genom en särskild förordning. Tre år senare, i februari 1962, slog länsstyrelsen i Nyland ihop Helsingfors stads och den finska statens naturskyddsområden till Viks fågelskyddsområde sedan Helsingfors stadsfullmäktige lämnat in ett utlåtande om saken till länsstyrelsen.
Naturskydd i storstaden
Debatten om skyddet av Gammelstadsviken ledde till att naturskyddet, som tidigare koncentrerats till stadens utkanter, i högre grad blev en del av planeringen av staden. Längst in i Gammelstadsviken kolliderade den moderna stadsplaneringen med naturskyddet. Helsingfors stads tekniska sektorer dominerade diskussionen om markanvändningen och tryckte ner det spirande naturskyddet ända till 1940-talet. Stadsstyrelsens beslut om att skydda den innersta delen av Gammelstadsviken mitt under den livligaste återuppbyggnadstiden var en av de mest betydande framgångarna för det kommunala naturskyddet. Den stora områdessammanslagningen 1946 kan ha bidragit till beslutet, eftersom den tillfredsställde ”Helsingforsandan” genom att ge tillgång till mer lättbebyggd mark för åratal framåt.
Skyddet av Gammelstadsviken återspeglade också hur naturskyddet blev en sektor inom den kommunala förvaltningen. Debatten om skyddet kom igång i samband med drätselkammarens markanskaffningsprogram år 1912. Som motreaktion föreslog olika aktörer såväl naturskydd som en ny sektor i stadens förvaltning som skydd av Ladugårdsviken, men utan resultat. Det var först statens naturskyddsinspektörs agerande under mellanfreden som lyfte fram naturskyddet i den offentliga debatten, vilket fredandet av Gammelstadsviken blev ett kvitto på.
Gammelstadsviken illustrerade en förändring i hur man såg på naturskydd. Som stängt fågelskyddsområde representerade den det klassiska naturskyddets sista tid. Redan från början var målet att grunda ett slutet skyddsområde i hjärtat av storstaden. Målet var inte en park enligt socialt naturskydd, där stadsborna skulle kunna beundra landskapet, växterna och djuren. Gösta Wasenius övervakning bidrog till naturskyddet genom att stänga vikens innersta del för stadsborna under säsongen med öppet vatten. Naturskyddet förändrades ändå allt mer mot miljöskydd som tog hänsyn till områden som formats av människan, men det påverkade inte diskussionen om skyddet av Gammelstadsviken i någon hög grad. Debatten om skyddet av Gammelstadsviken belyser olika gränser och avgränsningar som fortfarande definierar aktuella frågor om naturskydd i storstäder.
Litteratur
Lehtonen, Leo (1945). Lintuparatiisi pääkaupungin liepeillä. Borgå: WSOY.
Laakkonen, Simo, Louekari, Sami & Anu Lahtinen (2019). Kunnallispuistojen ympäristöhistoriaa – Suomen kunnat sosiaalisen luonnonsuojelun edelläkävijöinä. Historiallinen Aikakauskirja 4, 401–417.
Schott, Dieter (2005). Resources of the city: Towards an European urban environmental history. I Dieter Schott, Bill Luckin & Genevié Massard-Guilbaud (red.) Resources of the city. Ashgate: Aldershot, 1–27.
Laakkonen, Simo & Hannikainen, Matti O. (2018). Ulkoistettu luonnonsuojelu – Helsingin luontoalueet ennen vuotta 1946. Kvartti 3, 64–73.
Palmgren, Rolf (1913). Stämningsbilder från lifvet i naturen.
Palmgren, Rolf (1922). Naturskydd och kultur. 2. Naturskyddstanken i Finland. Borgå, Schildts.
Vuorisalo, Timo & Lahtinen, Rauno (2007). Floran ja faunan haltiattaret surupuvussa: sota ja luonnonsuojelu. I Laakkonen, Simo & Timo Vuorisalo (red.) Sodan ekologia – sodankäynnin ympäristöhistoriaa. Historiallinen arkisto 125. Helsingfors: Finska Litteratursällskapet, 193–236.
