Repslageri var en lukrativ näring i en sjö- och fästningsstad, men bara så länge som efterfrågan räckte. Manne och Röö blev rika under byggandet av Sveaborg, men beroendet av fästningen var en risk. Under Pommerska kriget 1758–62 avbröts befästningsarbetena, vilket ledde till en våg av konkurser bland Sveaborgs underleverantörer. Manne gick i konkurs i mitten av 1760-talet, och hans egendom tvångsauktionerades 1766. Röö klarade sig bättre. Han var köpare vid Mannes auktion, medan Manne tvingades bevittna hur hans egendom tvångsförsåldes.
Ett protokoll upprättades över Mannes konkursauktion, där hans fastigheter, inklusive repslagarbanan och lösöret, noggrant beskrevs och prissattes. Egendomen grupperades i helheter – fastighet, möbler, husgeråd, herrkläder, sängkläder – och objekten var numrerade. Platsen var Mannes fastighet. Drygt tjugo borgare från Helsingfors var köpare i auktionen. Auktionsprotokollen är en detaljerad källa som berättar om den materiella, och på grund av böckerna även den andliga kulturen i 1700-talets Helsingfors.
En liten gård i närheten av dagens Skillnaden
Mannes fastighet med repslagarbana låg utanför Esbo tull i det som kallas Kampen i denna stad, berättas det i inledningen till auktionsprotokollet. Den låg ungefär mellan Gamla kyrkans kyrkogård och Skillnaden. Som det framgår av citatet ovan var Kampen en ny stadsdel, som staden gradvis höll på att utvidgas till. I området grundades inledningsvis produktionsanläggningar, såsom Johan Sederholms buldanfabrik, alltså segelfabrik, och Byströms tobaksplantage en bit längre mot Sandviken. Båda sysselsatte mer än ett tiotal personer.
Mannes repslagarbana låg på en bra plats. Från den ledde vägar till båda stadens hamnar (Sandviken, Norra kajen) och i riktning mot Ulrikasborgs skeppsvarv. Det skulle ha varit svårt att få plats med en lång repslagarbana inne i staden. Det är fullt möjligt att Mannes repslagarbana senare påverkat Bulevardens sträckning. Banan är den enda raka linjen utanför centrum i 1700-talets Helsingfors. Eftersom platsen låg utanför Esbo tull, var den inte en del av det egentliga stadsområdet.
Till Mannes fastighet hörde en huvudbyggnad (en bygging på gården). Vi vet inte hur den såg ut, men husen i slutet av 1700-talet såg ganska likadana ut. Huvudbyggnaden var av trä, i en våning och hade troligen sadeltak. Bredvid huvudbyggnaden låg en mindre byggnad. Den hade en kammare, en förstuga, ett kök och ett skafferi. På gården fanns en dubbelbod med en välvd murad källare under. I boden fanns en separat drängkammare. På tomten fanns även stall, ladugård och andra små uthus. Bland dem fanns säkert ett utedass, även om det inte nämns direkt. Det ingick dock i uttrycket ”flera nödiga små uthus” (dasset kallades vanligen för hemlighus).
Gården var inhägnad, eftersom det uppges ha funnits en grind intill en dubbelbod som var reserverad för hampa. Intill den stod repslagarens redskapsskjul. Till helheten hörde en inhägnad trädgård och en örtagård. På tomten fanns en badstufwa med en stor basugn (en bastu med en stor bastuugn). Det fanns också en 165 fot (100 m) lång repslagarbana som var täckt med bräder. Den täckta banan skyddade mot regn. Utropspriset för fastigheten var satt till 10 000 daler, men det klubbade priset på den uppenbarligen lite vanskötta fastigheten blev 7 010 daler. Den tyskfödde regementsfältskären Johan Gabriel Kyhl ropade in fastigheten. Vad som hände med tomten och byggnaderna efter det är oklart. Vi vet inte heller vart Manne och hans husfolk flyttade.
Lärlingarna, gesällen och pigan hörde till hushållet
I Mannes hushåll ingick förutom repslagarmästaren själv hustrun Regina, gesällen Mickel, lärlingarna (lärgåssarna) Christian och Gabriel samt pigan Brita. Namnen tyder på att Christian och Gabriel talade tyska.Det skulle ha varit svårt för Manne att undervisa finskspråkiga, eftersom han talade tyska och svenska men behövde en ordbok för finskan. Hushållet var hierarkiskt; i skråsystemet stod gesällen mellan mästaren och lärlingarna. När lärlingen hade gjort sitt gesällprov blev han gesäll.
Inredning och möbler
Huvudbyggnaden hade en sal och fyra kammare. Väggarna var klädda med vävda (wäfs tapetter) och oljemålade väggbonader och tapeter. Interiören gick i bruna och gröna nyanser. Till inredningen hörde ett målat klädskåp, ett stort och ett litet klaffbord i brunt, ett runt målat bord, ett runt bord utan ben, en grönmålad soffa, en omålad soffa och sex trästolar. En gammal brun träkista och ett stort och ett litet skrivbord ingick också i lösöret. Stolarna var lika många som personerna i hushållet, så alla verkar ha ätit vid samma bord. Det fanns dukar till borden.
Lärlingarna bodde uppenbarligen i drängkammaren. Från huvudbyggnaden auktionerades fyra sängar ut, så där bodde tydligen lika många personer: mästaren, hustrun, gesällen och pigan. Vi vet inte vem som sov var. Sängarna ropades in av en person med efternamnet Martin vars titel är oklar, men jag tror att det är fråga om den kände konstnären och Sveaborgsskildraren Elias Martin. Martin köpte också en fågelbur för en billig peng. Min gissning är att man höll en kanariefågel i den. De fanns att köpa i Tallinn. I ett nummer av dagstidningen Revalsche Wöchentliche Nachrichten som gavs ut i Tallinn 1776 finns en annons om kanariefåglar med olika färger och utseenden till salu.I bostaden fanns också en spegel, ett nyckelskåp och 12 tryckta bilder. De sistnämnda beskrivs inte närmare. Nyckelskåpet visar att det fanns tjuvar också i Helsingfors, kanske till och med fler än på andra håll. I militärstaden och på fästningsbygget rörde sig medellösa lösdrivare och arbetslägerfångar som bara vistades tillfälligt i Helsingfors. Å andra sidan kunde tjuven vara vem som helst.
Till repslagarens lösöre hörde en obeslagen resekista och en kista med järnbeslag. Kanske hade Manne haft med sig dessa kistor när han flyttade till Helsingfors. Folk som reste med fartyg hade alltid sina saker i kistor. Vid nödsituationer kastades de i havet. För det mesta flöt de, och man hoppades att de skulle hitta tillbaka till sina ägare senare. Sådana här fall behandlades av tinget. Till köksutrustningen hörde tunnor av trä, fat och ett tennstop (eventuellt ett gillesstop). Maten tillreddes över öppen eld i en tidstypisk murad spis, och för matlagningen användes järngryta, trefot, köttgaffel, halster och eldgaffel.
Sängkläder och andra textilier
Även textilier såldes. Till sängkläderna hörde bolster och dynor. De var fyllda med både dun och hästtagel. Man kan anta att det i skärgårdsstaden Helsingfors fanns gott om ejderdun till ett rimligt pris. Åtminstone vet man att duntäcken och -kuddar var vanliga bland skärgårdsbor som jagade fågel. Utifrån auktionspriserna verkar dunkuddarna ändå inte har varit så förmånliga: priset för en dunkudde steg från 24 till 30 daler. En kudde med hästtagel var mycket billigare: utropspriset var 4 och det klubbade priset 12 daler. Den aktivaste köparen var handelsman Myrh, som ropade in alla kuddar och täcken. Han verkade ha råd att köpa lösöre, också även ett helt skepp på egen hand.
Pietistisk litteratur och tysk-finsk ordbok
Mannes böcker var huvudsakligen religiös bönelitteratur på tyska och svenska. I auktionsprotokollet nämns bland annat Förklaring öfver 51 Davitz Psalm, Tysk bönebok och Guds barnas Gyllene Klenod på Tyska. Den pietistiska väckelserörelsen, som spred sig till Finland från Tyskland och Ryssland efter stora nordiska kriget, betonade den personliga relationen till Gud, fromhet och väckelse. Den lyfte fram det andliga livet snarare än kyrkans formalitet. Pietismen vände sig mot ett lättsinnigt liv, mot dans och annat frisinnat sällskapsliv som blev vanligt i 1700-talets Helsingfors under påverkan från Sveaborg. Manne var en beläst man, och hade skaffat sig denna typ av litteratur redan tidigare. År 1754 deltog han i en auktion där man sålde religiös litteratur som tillhört kronans bagarmästare Gabriel Schierping. Bland böckerna fanns också några på latin och hebreiska. Om Manne verkligen kunde dessa språk var han en ovanligt lärd hantverkare. Vid samma auktion köpte han boken En trogen undersåthares böneplicht. Han ägde alltså boken åren från 1754 till 1766, när Erik Röö köpte den på auktionen. Boken Upwäckelsens Tröst, som är kopplad till pietismen, köpte han också på Schierpings auktion. En av de böcker som Manne köpt av Schiwerping var Richtigaste Wäg til Christum, som skrivits av den radikale pietisten Gottfried Arnold.
Manne hade också en del icke-religiös litteratur. Dessa var en tysk-finsk ordbok, Kort Utdrag af Geographien, en bok benämnd Tysk bok Lustiga Gesell Im M, som säkert passade en skråmedlem och kanske handlade om själva systemet, samt Lots förordning. Manne kunde inte finska och behövde därför en ordbok, det var bra att kunna något om geografi när man hade med fartyg att göra och lotsförordningen gällde skeppsbrott, vrakgods och lotsens ansvar.
Mannes sista tid i Helsingfors
Hur gick det då med Manne efter att hans hem och egendom sålts? Manne slutade inte med repslageriet direkt efter konkursauktionen, utan utövade det i någon form åtminstone till 1769. Ännu åren 1767 och 1768 hörde lärlingen Anders och pigan Lisa till hans hushåll, men 1769 hade han inte längre någon lärling och bodde med hustrun och en piga vid namn Lena – vi vet inte var. Från 1770 finns inga uppgifter men då Manne år 1771 fortfarande inte hade någon lärling i sitt hushåll (och inte heller någon piga det året) kan man konstatera att hans karriär som repslagare var slut – fem år efter konkursauktionen.
Röö fortsatte som stadens enda repslagare, och hans hushåll växte. Röös bostad fungerade samtidigt som skola för skråväsendet. Där ingick förutom mästaren själv hustrun Stina, gesällerna Björk och Åberg samt lärlingarna Henrik, två Johan, Karl och en annan Henrik samt drängen Anders. Till hushållet hörde också sonen Henrik Röö och hans hustru Maria. Röös barn och barnbarn fortsatte släkten Röös repslagerimonopol åtminstone till början av den autonoma tiden.
Mannes hustru Regina dog 1779. Hon nämns inte längre i det årets mantalslängd. Mannes namn nämns fortfarande, men 1779 är det sista året vi hittar honom i källorna.
Källor
Arkivkällor
Riksarkivet
Länsräkenskaper. Nylands och Tavastehus läns räkenskaper. Helsingfors stads mantalslängder
Helsingfors stadsarkiv
Auktionskammarens protokoll
Litteratur
Aalto, Seppo, Gustafsson, Sofia och Granqvist, Juha-Matti. Fästningsstaden. Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Minerva Kustannus, Helsingfors 2021.
Hornborg, Eirik. Helsingfors stads historia del II . Helsingfors 1950.
Huhtamies, Mikko. Haaksirikkoja ja riskinhallintaa 1700-luvun Suomenlahdella. Ennen ja Nyt. Historian Tietosanomat. VOL 23 NR 1 (2023).
Huhtamies, Mikko. Hylkytavaran huutokaupat 1700-luvun puolivälin Helsingissä – Mikä laivoissa maksoi ja mitä haaksirikkodokumentit kertovat epäsuorasti itse onnettomuudesta? Nautica Fennica 2020.
Revalsche Wöchentliche Nachrichten 29.2.1776. Tallinns universitetsbibliotek.
Databasen Henrik. Innehav av böcker fram till 1809.
