På marknaden fanns två sorter: den bra, virginianska sorten och den mindre högklassiga, inhemska ”plantagetobaken”, alltså den mahorkaaktiga bondtobaken. Från början sågs tobak som en medicinalväxt, men man lade också märke till dess nackdelar. Tobaken ”dracks”, vilket innebar vanligt rökande och att svälja röken. Det orsakade ett ”berusningsliknande tillstånd”. Det fanns också tobak som skulle tuggas. I källmaterial från Sverige och Finland förekom tobak inte ännu på 1500-talet, men på 1600-talet var det mycket ofta framme i rådstuvurätten och landsbygdsting. I målningar från den holländska guldåldern är rökning ett vanligt motiv för män (rökning bland kvinnor blev på modet först på 1920-talet). På 1700-talet var tobak en mycket efterfrågad produkt och manufakturerna var bland de största i riket. Ett nytt stimulerande medel som orsakade beroende i riket var speciellt intressant som beskattningsobjekt.
Tobakstillverkning och svårigheter
Tobakstillverkningen skedde i tre steg. Vid tobaksmanufakturen gjordes arbetsmomenten på bord, som var till för spinning, rullning och pressning. Antalet bord avgjorde fabrikens kapacitet. Först spanns tobaken till långa rep. Rullaren klippte repen till mindre bitar, fäste dem vid varandra med trästickor och lindade ihop dem till rullar. De blöttes i marinadlag (vars innehåll var en väl bevarad hemlighet), torkades och pressades. Pressaren pressade ut vätskan ur tobaken. Arbetet krävde fingerfärdighet och passade enligt den tidens uppfattning utmärkt till barn, fattiga och kvinnor.
Handelsläran som rådde under 1700-talet, merkantilismen, gick ut på att minimera tobaksimporten och gynna användningen av inhemska blad. Problemet var, liksom med många andra importprodukter, att det i norr var svårt eller omöjligt att odla tobak, för att inte tala om konkurrenskraftig tobak. Importförbuden och skattepolitiken fick smugglingen att blomstra. Det var enkelt. Olaglig och bra virginiansk tobak kom över östra gränsen från Fredrikshamn, som 1743 tillhörde Ryssland. Trots svåra förhållanden fick den hoppfulla andan under nyttans tidevarv odlingen och tillverkningen av tobak och tillverkningen av pipor att påbörjas även i Helsingfors.
Helsingfors tobaksplantager
De första tobaksplantagerna grundades i Helsingfors i mitten av 1700-talet. Orsaken till det var efterfrågan hos den mångtusenhövdade befolkningen på Sveaborg. Henrik Forsius, som skrivit den första historien över Helsingfors Historisk och oeconomisk beskrifning öfwer stapel-staden Helsingfors (1757) beskriver stadens lämplighet för tobaksodling genom att använda köpman Byström som exempel:
Jordmån består til mästadelen af sand, något swartmyla, men ganska litet lera, och wore följachteligen nog beqwämlig til Tobaks-plantering, hwilken jämwäl Herr Handelsman och Tracteuren Byström med mycken framgång förspordt, uti de 2:ne åkrar, hwilka han til denne i sig sielf mindre nödiga, men därjemte nu för tiden oumbärliga örtens fortplanering upoffrar. Det wore önskeligit, at andra wille efterfölja hans fotspor.
Tobaksplantagen som Byström grundade 1753 låg där nuvarande Sinebrychoffparken vid Bulevarden ligger. Byström drev restaurang (och stadens första biljardsal) på Sveaborg, vilket passade väl till tobaksproduktionen. Odlingarna låg logiskt sett på en bra plats i närheten av Sandvikshamnen. I andra riktningen gick rutten mot centrum och hamnen. Svårigheterna med att odla tobaken beskrivs väl av namnen som Byström gav till sina odlingar. Byström, som kunde franska, gav den trädgård som låg på sandjord namnet Sanssouci, det vill säga Bekymmerslös, men till tobaksskiftena som låg vid sidan om gav han namnen Perible, Inqvietude och Fatigue, det vill säga Förgänglig, Bekymmer och Ansträngning. I sin trädgård odlade Byström andra växter utan bekymmer, men namnen på skiftena visar hur slitsamt det var att odla tobak. Och inte bara i Helsingfors: I Borgå misslyckades tobaksodlingen många gånger på grund av för strängt klimat.
För tidens förhållanden var Byströms plantage stor, ungefär tio tunnland, det vill säga fem hektar. Odlingarna för tobaksmanufakturen i Borgå var bara två tunnland. Tobaken var en arbetsintensiv växt. Om tolv personer arbetade i Borgå, måste fler än tjugo personer arbeta på Byströms plantage.
Byströms odling uppmuntrade även stadens andra ståndspersoner att följa hans exempel, precis som Forsius önskat i sin bok. Flerbranschföretagare Jacob Tesche, som tillhört stadens elit och ursprungligen flyttat till Helsingfors från Fredrikshamn, påbörjade en tobaksodling på sin herrgård Gumtäkt gård 1757. Tesche dog redan följande år och då tog hans son, Henrik Jacob Tesche, över efter sin far.
Barnarbetskraft på Brändö plantage
På Brändö gård, som August Ehrensvärd köpte 1752, fanns en stor tobaksplantage. I anslutning till den grundade han ett barnhem (Barnhuset). Barnhemmet var det första i Finland och en av de sociala reformer som Sveaborg förde med sig. Barnen, föräldralösa barn till soldater och officerare på Sveaborg, arbetade på herrgårdens tobaksodling och i trädgården. Mellan trettio och femtio barn arbetade. Vid sidan av arbetet på plantagen fick barnen undervisning i skolan på barnhemmet.
Ett gammalt trämagasin flyttades från Sveaborg till Brändö för att bli bostad åt barnen. Till byggnaderna på plantagen hörde en lada för tobakstorkning, vilket visar att produktionen var stor. På Brändö gårds marker odlades också rabarber. Man trodde att också det hade medicinsk effekt som mag- och syfilismedicin. Rabarber var också en importprodukt som man ville göra inhemsk. Rabarbern hämtades från Sibirien vid Volga, som den också har fått sitt namn av (Rha Barberi = barbarernas flod). Rabarber var mycket lättare att odla än tobak. Där plantagen låg finns numera Stenuddens koloniträdgård.
Massproduktion av kritpipor
Piporna var så kallade kritpipor som gjordes av lera. Innan industrialiseringen gjordes hundratals miljoner kritpipor i Europa. Vid 1580-talet hade urtypen för pipan utvecklats och modellen såg likadan ut ända till 1800-talet. Piptillverkningen spred sig från England till Holland, som blev det ledande landet i branschen. Centret för piptillverkningen i Holland var Gouda. Kritpipan var en svag och billig produkt som tillverkades i massor. De har hittats i marken, vanligen söndriga, och i skeppsvrak. I vraket av holländska Vrow Maria, som sjönk 1771 i Åbos yttre skärgård, finns det högvis av pipor överallt i vraket. De hade tillverkats i Gouda och var på väg till Sankt Petersburg. Kritpipor var en så pass vanlig del av lasten att de inte nämns under skeppsbrottsauktioner i Helsingfors på 1700-talet. De hamnade hos dem som ville föra bok. Holländska forskare har träffande nog jämfört kritpiporna med dagens BIC-engångständare som slängs bort efter att de använts upp.
Sunns pipfabrik och stadsbranden 1761
Flerbranschföretagare och skeppsredare Per Hansson Sunn från Helsingfors grundade en pipfabrik 1757. Ordet ”fabrik” är dock ett vilseledande namn på en pipverkstad där det arbetade åtta män och två kvinnor. Piporna formades av lera och brändes. På grund av att tobaken var dyr var piphuvudet litet. Pipmanufakturen fanns i Sunns eget hus vid Strandgatan i hörnet vid Kyrkogatan. Pipfabriker utgjorde risk för brand, eftersom lerpiporna brändes på hård värme med hjälp av öppen eld. Enligt Oscar Nikula var ”krukmakarnas ugnar en fara för omgivningen. På den tiden hade de en struktur som gjorde att elden steg upp som facklor ur dem när bränningen var i gång”. Och branden i Helsingfors 1761 började mycket riktigt från Sunns hus. Branden orsakades av ugnen i pipfabriken.
Där den nerbrunna fabriken stått grundades en ny fabrik där två personer fler arbetade 1765 – en pipmästare, två gesäller och två lärpojkar – men piptillverkningen i Helsingfors utökades aldrig mer än så. Enligt Forsius var kritpiporna från Helsingfors inte lika hållbara som de svenska piporna (fast de ej hafwa den waraktighet, som de ifrån Swerige hämtade). Leran som användes för de svenska piporna var högklassig skånsk lera, medan det fanns lite lera i Helsingfors, och den togs från Tölö eller Sörnäs. Man vet inte om det fanns någon varumärkesgravering eller annan märkning på piporna från Helsingfors.
Helsingfors tobaksspinneri kördes över av Åbos
Utöver odling och piptillverkning hörde tobakmanufakturen som grundades i Helsingfors 1745 till ”tobakskoncernen” av köpmän som hade bildat ett tätt nätverk. Manufakturen grundades av Nils Burtz, Anders Baer och köpman H. J. Siliacks. I manufakturen fanns två spinningsbord, två pressar och antagligen också två rullningsbord, vilket var en del av processen, som vi tidigare konstaterat.
Baserat på borden och personalen var Helsingfors pipfabrik väldigt liten och illa lönsam. Lönsamheten för tobaksfabrikerna i Helsingfors (och i synnerhet i Lovisa och Borgå) försämrades av utländsk tobak av högre kvalitet som smugglades in över gränsen samt konkurrensen med Åbo. I Åbo producerades bättre tobak. Den var bättre kryddad (såsad) och föredrogs av konsumenterna. (Vad den här ”såsen” som förädlade tobaken från Åbo egentligen innehöll, kan vi bara spekulera kring.) I ledningen för anläggningen i Åbo var den kunniga faktorn Johan Forsman. Tillverkningen var mycket större än i Helsingfors. I Åbo tobaksmanufaktur arbetade tiotals anställda, och i slutet av århundradet närmare hundra, samtidigt som de i Helsingfors bara var lite på tjugo. Att tillverka högklassig tobak var inget för alla.
Problemet för tobaksplantagerna och manufakturerna blev balansgången mellan smugglingen, konsumenternas preferenser och statsmaktens förordningar som gynnade inhemsk tobak. Tobakstillverkningen i Helsingfors tog skada av konkurrensen med Åbo, som tillverkade högklassig tobak i stora mängder. Helsingfors tobakstillverkning inom den inhemska tobaken var en stagnerande bransch, men ett mycket typiskt fenomen som beskriver nyttans tidevarv och Sveaborgs påverkan på näringslivet i Helsingfors.
Litteratur
Aalto, Seppo, Gustafsson, Sofia ja Granqvist, Juha-Matti. Fästningsstaden. Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Helsingfors 2021.
Annala, Vilho. Suomen varhaiskapitalistinen teollisuus Ruotsin vallan aikana. Taloustieteellisiä tutkimuksia XXXVI. Helsinki 1928
Alvik, Riikka. Kauppa-alukset St Mikael ja Vrow Maria ja niiden lastit. Teoksessa Ehanti, Eero ym. (toim.). Mereen menetetyt, uudelleen löydetyt. Museovirasto. Keuruu 2012.
Forsius, Henrik. Historisk och oeconomisk beskrifning öfwer stapel-staden Helsingfors. Åbo 1757.
Hornborg, Eirik. Helsingin kaupungin historia II osa, Helsinki. Helsinki 1950.
Kulosaaren kartano. Ympäristöhistoriallinen selvitys ja kehittämisperiaatteet. Kaupunkiympäristön julkaisuja 2019:31
Mäntylä, Ilkka: Porvoon kaupungin historia II 1602–1809. Porvoo 1994.
Nikula, Oscar. Augustin Ehrensvärd. Svenska Litteratursällskapet i Finland. Nr. 380. Abo 1960
Nikula, Oscar. Turun kaupungin historia 1721–1809. Toinen nide. Turku 1971.
Pulma, Panu 1985. Fattigvård i frihetstidens Finland. En undersökning om förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle. SHS Historiallisia tutkimuksia 129. Helsinki.
de Vries, Jan & van der Woude, Ad. The First Modern Economy. Succes, Failure, and Perseverance of the Dutch Economy, 1500–1815, Cambridge: Cambridge University Press 1997.
