Tullportarna var på 1600- och 1700-talet en central del av vardagen för dem som anlände till eller lämnade en stad. De var kontrollpunkter där man övervakade vilka som kom till staden och vilka ärenden de hade. Ursprungligen användes tullportarna, som namnet antyder, till att samla in tullavgifter för varor som fördes till staden för att säljas, och samtidigt kontrollerade man främmande besökares resehandlingar. Helsingfors hade under den svenska tiden två landtullar, som det inte längre finns några spår av i det nutida stadsrummet. Utöver landtullarna hade också hamnarna sina egna rutiner för passerkontroll och tulluppbörd. Även Sveaborg hade på 1700-talet en egen tull.
Under den tidigmoderna tiden låg Helsingfors egentliga planerade stadsområde huvudsakligen i dagens Kronohagen. Det område som staden ägde sträckte sig dock till Tölö och Sörnäs, och här på stadens så kallade utmarker hade borgarna bland annat åkrar och betesmarker. Man kunde nå Helsingfors landvägen i riktning från Tavastehus i norr eller Åbo och Esbo i väster. Tavast tull fanns ursprungligen vid en träbro i Kronohagen, ungefär på den plats där Långa brons södra ända nu finns. Vintertid, när havet var fruset, flyttade övervakningen vid Tavast tull till en vintertull vid stadens östra strand. Det var lättare att ta sig fram på vintervägen på isen än längs den slingrande landsvägen, som vintertid var i dåligt skick.
En annan tull, Esbo tull, låg i ändan av vägen från väster, på gränsen mellan Tölö och det egentliga stadsområdet. I dag ligger Esplanadparken på platsen för Esbo tull, och terrängen i området är helt förändrad. Tullporten var belägen ungefär halvvägs mellan Runebergsstatyn och Fabiansgatan. På den östra sidan låg det egentliga stadsområdet med sina trähus, och gatan ledde direkt från tullen till kajen vid Stadsviken. Åt det andra hållet, västerut, slingrade sig landsvägen, som kantades av borgarnas inhägnade trädgårdar och odlingsmarker. När man vände blicken norrut från tullporten, i riktning mot det område där centralstationen och Ateneum nu finns, såg man ända till Gloviken och Tölö. På vintern fungerade den frusna Gloviken som vinterväg för trafiken mot Esbo tull. Det lönade sig inte att försöka gå i land någon annanstans vid Glovikens strand, eftersom där fanns ett tullstaket av trä som styrde den resande till tullporten.
Tullportar och tullstaket kring det egentliga stadsområdet blev obligatoriska för alla städer i riket redan 1622, då en förordning om landtullar trädde i kraft. När Helsingfors flyttades från Vanda ås mynning till Estnäs på 1630-talet krävde lagen att ett tullstaket och tullportar byggdes. Även om det tidvis förekom motstånd mot uppbörden av tullavgifter blev tullportarna under decenniernas lopp en viktig del av stadsrummet. Särskilt i krigstider och andra undantagstider var passerkontrollen och kontrollen av varor som skulle förtullas mycket strikt. Under Gustav III:s förbudslag (1772–1787) var hembränning av brännvin till exempel strängt förbjudet, så de kärror och slädar som kom till tullen genomsöktes, misstänkta kaggar öppnades och de anländande förhördes. Att tulltjänstemännen fick en rejäl belöning för varje brännvinsfynd gjorde övervakningen effektivare. Under normala förhållanden undersöktes lasterna inte lika grundligt, och det gick snabbare att ta sig förbi. Generellt kan man säga att tullen var något välbekant och vardagligt för människorna under den tidigmoderna tiden.
När man kom till stadens tullport måste man vänta på tulltjänstemannens kontroll och på att tullbommen skulle öppnas. Tjänstemannen vaktade antingen vid porten eller i en intilliggande tullstuga, som var hans bostad. Tullstugans fönster var placerade så att man enkelt kunde se vad som hände i omgivningen även om man befann sig inne i stugan. Om man var ute i ljusskygga ärenden var det lättast att slinka förbi tullen på vintern, då havet var fruset och det snabbt blev mörkt. Då var man förstås tvungen att korsa en gärdsgård eller klättra runt på hala klippor – och om man hade otur kunde tulltjänstemannens vaksamma blick upptäcka en rörelse vid gärdsgården eller så kunde en patrull som vaktade stadens gator dyka upp. Även på övernattningsställen höll man ett öga på besökare, och det var vanligt att de fick visa upp sina resehandlingar. Det lönade sig inte att slinka in i staden bara på skoj, utan det var lättast att helt enkelt gå genom tullen. Vid sidan av handeln och tullövervakningen hade tullportarna också en bredare betydelse för passerkontrollen. I ståndssamhället var det viktigt att var och en hade en noggrant definierad plats. En person som saknade regelbunden utkomst och boplats kallades för lösdrivare. I städerna kunde man hitta en utkomst och en tillfällig bostad, men man försökte kontrollera antalet lösdrivare och deras aktiviteter. I Helsingfors hamnade många av dem som blev fast i tvångsarbete vid byggandet av Sveaborg.
Varje dag reste många människor till och från staden. Bönder kom till staden för att uträtta ärenden eller saluföra varor och reste hem till kvällen eller nästa dag. Många invånare i staden eller dess närområde försörjde sig på korttidsjobb, såsom tvätt, försäljning eller bärplockning, som ibland krävde att de rörde sig över ett stort område. Utanför det egentliga stadsområdet fanns också åkrar och manufakturer som ägdes av stadens borgare samt övningsfält för soldater, och på dessa arbetade också människor varje dag. För att samla ved för husbehov, fiska, plocka bär och valla husdjur till betesmarker behövde man passera tullporten – med andra ord var det något som man gjorde ofta, och tullstaketet stängde inte in stadslivet.
Lilla tullen, det vill säga uppbörden av tullavgifter för produkter som skulle säljas i staden, avskaffades 1808 då Ryssland lade ner landtullväsendet. Därmed fanns det inte längre någon lagstadgad skyldighet att underhålla tullportarna och -stugorna, men gränskonstruktionerna blev absolut inte överflödiga för det. Vid behov kontrollerade man fortfarande vid tullportarna vilka som rörde sig mellan staden och landsbygden, och tidvis samlade man in olika tillfälliga tullavgifter vid portarna. När Helsingfors började göras om till en huvudstad enligt en ny detaljplan flyttades båda landtullarna på 1830-talet till det egentliga stadsområdets nya gräns. Tavast tull flyttades från den södra till den norra ändan av Långa bron, och Esbo tull flyttades längre bort till Tölö när Esplanaden byggdes. Tullen fungerade också som ett platsnamn, eftersom dess närområde i allmänhet kallades för Esbo tull. I dagens Helsingfors finns inga spår ens av den senare platsen för Esbo tull, eftersom det på platsen numera finns en livlig korsning mellan Mannerheimvägen, Arkadiagatan och Salomonsgatan. Den byggda miljön i Främre Tölö förändrades kraftigt på 1910-talet och tullkonstruktionerna försvann, och samtidigt glömde man bort vad området tidigare hade kallats.
När Helsingfors växte och trafiken ökade uppstod ett behov av att förbättra de landsvägar som ledde till staden och göra om dem till chausséer. En väg med stengrund belagd med makadam fungerade bra för tunga laster och stora mängder trafik, men var dyr att bygga. Beslutet att anlägga chausséer fattades redan på 1850-talet och de byggdes med hjälp av ett stort lån i början av 1860-talet. På så sätt blev den gamla Åbovägen till Västra Chaussén (numera Mannerheimvägen) och Tavastvägen blev till Östra Chaussén (numera Tavastvägen). Eftersom det kostade pengar att bredda vägarna, belägga dem med makadam och underhålla dem började man ta ut avgifter på Västra Chaussén och Östra Chaussén under barmarkstiden åren 1864–1889. Vägar byggdes om också på Helsinge kommuns sida, och därför samlade man in avgifter på flera ställen vid samma väg. De stenpelare som fortfarande finns kvar i gatubilden i Helsingfors härstammar från de här chausséavgifternas, alltså vägtullarnas, tid. Eftersom tullportarna var belägna på gränsen mellan staden och landsbygden har de ibland kallats för stadsportar.
Porten i Mejlans kallades för Tölö tull eller ”fempennistullen” efter den avgift som togs ut i tullen per häst. Samma namn, ”fempennistullen”, användes också om tullporten i Hermanstad eller Sörnäs. Namnet har förblivit mest levande i Mejlans, där den gamla vägtullavgiften har står bakom namnet på åtminstone en restaurang, en spårvagnshållplats och en servicestation. Namnet Tullbommen lever också fortfarande starkt kvar i platsnamnen i området. Vägtullarna, som sågs som ett plågoris, upphörde år 1889 och den allt livligare trafiken till den växande staden fick flöda fritt. Tullbommarna togs bort och tullstugorna började så småningom användas för andra ändamål. De massiva stenpelarna lämnades dock kvar som en påminnelse om gamla tiders passerkontroll och gränser.
Källor
Helsingfors Dagblad 22.10.1862 NO 245(Länk leder till extern tjänst)
"Chausseringen af stadens vägar"
Kilpeläinen, Veikka (2024): Kaupunki yhteisenä tilana. Kaupunkitilan käyttö kustavilaisen ajan ja autonomian ajan alun Helsingissä (1770–1820). JYU Dissertations 840. Jyväskylä: Jyväskylä universitet.
Paunonen, Heikki (2010): Stadin mestat. Ikkunoita Helsingin ja sen asukkaiden historiaan ja nykyisyyteen 1–2. Helsingfors: Edico.
Perälä, Tauno (1965): Helsingin maalaiskunnan historia 1. 1865–1945. Helsingfors.
