Namnfloran upprätthåller historiska lager i en stad i förändring. Ortnamn är, liksom språk över huvud taget, kulturbundna och skapade i mänskligt samspel. Genom namnbeståndet kan det i bästa fall öppna sig intressanta och också överraskande perspektiv. I stadsmiljö är en av namnens viktigaste uppgifter att fungera som en del av adressystemet samt att hjälpa människor att uppfatta staden och hitta till olika platser. Ortnamn blir bekanta och viktiga för sina användare, och namnen kan också ses som en bro mellan generationer och historiens olika lager.
Den skenbara ”omaka” karaktären hos en del finsk- och svenskspråkiga ortnamn i Helsingfors väcker ibland frågor. Det har varit svårt att ingripa i sådana fall eller göra ändringar, helt enkelt därför att namnparet länge har varit i bruk och etablerats som en del av staden, språket och namnlandskapet. Att ovarsamt ändra etablerade planenamn, särskilt sådana som används i adresser, skulle skapa förvirring under lång tid och bryta en värdefull historisk kontinuitet.
Seurasaari – Fölisön
Det finska namnet Seurasaari är historiskt sett sannolikt en felaktig översättning av öns svenska namn Fölisön. Namnet har tolkats innehålla det svenska ordet följe, som betyder ’sällskap’, ’släptåg’ eller ’gäng’, och denna tolkning kan anses spegla det sena 1800-talets kulturella kontext och den gemensamma verksamhet som höll på att utvecklas på ön. Sedan 1880-talet hade ön varit ett populärt utflyktsmål, och år 1889 grundades där enligt tidens mode en folkpark öppen för alla.
Det svenska namnets ursprung går emellertid djupare. Bakom det svenska namnet ligger sannolikt ordet föl eller föling, som betyder hästens unge. Utifrån detta har man dragit slutsatsen att ön kan ha fungerat som fölbete för Mejlans gård, vilket placerar namnet och platsens förflutna i en helt annan ram. Öns svenska namn förekommer redan på kartor från 1600-talet.
Under senare delen av 1800-talet förekom namnet på finska ännu i flera olika former anpassade från svenskan, såsom Fölisaari, Fölissaari (1885) och Föölissaari (1890). Dessa bevarade en närmare koppling till namnets ursprungliga betydelse.
Det nuvarande namnparet Seurasaari – Fölisön fastställdes officiellt först år 1909, men det finska namnet hade redan etablerats i tidningarna i början av 1890-talet.
Jätkäsaari – Busholmen
Namnet Jätkäsaari härstammar från öns svenska namn Busholmen, som har tolkats bygga på ordet hamnbuse i betydelsen ’hamnsjåare’ eller ’slusk’. Namnvalet speglar sin tids syn på avlägsna hamnområden och deras sociala miljö. Namnet Jätkäsaari föreslogs på finska redan år 1909, men som officiellt namn fastställdes ändå Busholma, vilket bevarade en närmare koppling till namnets svenska ursprung.
På kartan från 1910 hade nuvarande Jätkäsaari namnet Mörkösaari. Detta hänvisar till det svenska ordet buse, vars betydelse anknyter till ’illgärningsman’ eller ’spöke’. Också detta namnval speglar tidens bildspråk och möjligen associationer som även förknippades med öns rykte. Det har också tolkats så att namnet Busholmen antingen skulle innehålla det svenska ordet boskap eller benämningen på en medeltida segelfartygstyp, buza. För närvarande anses det sannolikt att de få ortnamn med förleden bus- som förekommer vid Finlands kust hänger samman med gamla hamnplatser av en viss typ.
Det nuvarande finska namnet Jätkäsaari fick officiell status först år 1928, då namngivningen präglades av behovet att etablera finskspråkiga ortnamn på den snabbt växande stadens karta.
Helsingfors stad beställde och publicerade en berättelse om Busholmens historia av författaren Hannu Mäkelä (f. 1943). Mäkeläs roman Hyvä jätkä delades ut till de nya invånare som år 2009 flyttade till det tidigare hamnområdet. Boken berättar, sedd genom fiskarfamiljens son Johannes Viktor Fris ögon, om uppväxtmiljöns och världens förändring på Busholmen från 1890-talet framåt.
Rastila – Rastböle
Det tidigare bynamnet Rastböle intill nuvarande Nordsjö bygger ursprungligen på gårdsnamnet Rasböle. Utifrån det har namnen på delområdena Rastböle (Rastila) och Havsrastböle (Meri-Rastila) bildats mycket senare på finska och svenska. Rastböle har varit känt som campingområde sedan början av 1970-talet, och redan dessförinnan fanns där sommarstugor och scoutverksamhet.
Bokstaven t, som har etablerats i skrivformen Rastböle, hörde sannolikt inte till namnets ursprungliga form, utan blev allmän i skrift först på 1800-talet. Namnforskaren Åke Granlund har framfört att förleden ras- sannolikast härstammar från det svenska dialektordet rås. Ordet rås betyder i olika dialekter bland annat ’dal, vattenström’, ’kärr’ eller ’sank plats på fast mark där en vattenström börjar’, samt ’lång, låg dal som under översvämningstid står under vatten’. Dessa förklaringar passar väl in på områdets ursprungliga landskap, särskilt trakten kringHavsrastböle, som sannolikt i ett tidigt skede var sank och översvämmad.
Betydelsen av namnet Rastila har alltså inget att göra med orientering, vilopaus eller rast, även om man vid första anblick kunde tro det. Som namnpar fungerar Rastila – Rastböle ändå alldeles utmärkt i sin nuvarande form.
Tallinnanaukio – Revalsplanen
När området kring nuvarande Östra centrum började planeras på 1970-talet valdes det medeltida hansaförbundet som tema för områdets namnbestånd. De städer vid Östersjön som hörde till Hansan bedrev handel med det nygrundade Helsingfors på 1500- och 1600-talen. Ur denna bakgrund uppstod bland annat planenamnen Hansagränden – Hansakuja, Lybecksplanen – Lyypekinaukio, Rigagränden – Riiankuja och Visbygatan – Visbynkatu. Gruppnamnens tema ansågs redan från början lyckat och passande för en ny, livlig plats för ärenden och service.
Det svenska namnet på Revalslanen väckte däremot förundran när namnet hade tagits i bruk. För Tallinn har man under tidigare århundraden på svenska använt det tyskpåverkade namnet Reval; därför fick namnbeståndet i Östra centrum uttryckligen namnparet Revalsplanen –Tallinnanaukio. Stadens estniska namn Tallinn (ursprungligen Taani linn, Den danska stadens, Dansk borg) togs officiellt i bruk när Estland blev självständigt år 1918. Kort därefter övergick man också på finska till att använda namnet Tallinna. I svenskt namnbruk trängde Tallinn undan det gamla Reval först på 1980-talet, och eftersom det planerade planenamnet i området hänvisar till hansahandelns tid var det klart att man på svenska använde den benämning på staden som hörde till den epoken, Reval. I finsk kontext är Rääveli numera betydligt mer okänt.
Helsinginkatu – Helsingegatan
Det finska gatunamnet Helsinginkatu, som löper längs Åshöjdens södra kant och till en liten del längs Tölövikens strand, syftar inte på staden Helsingfors utan på den socken som tidigare omgav staden: Helsinge. Det framgår tydligare av gatans svenska namn. En gata i innerstaden som vore uppkallad efter själva staden skulle också vara en egendomlig lösning.
I Åshöjden och Vallgård finns också många andra gatunamn som anknyter till Finlands landskap, städer och socknar. Det finska namnet på Helsinge socken blev Helsingin maalaiskunta år 1865, men som svenskt namn användes fortfarande Helsinge. Namnet Helsingegatan fastställdes 1909.
Tilkkalänken mutta Tilkgatan
I Lillhoplaks i stadsdelen Brunakärr finns en grupp namn med temat Tilkka, där de svenska motsvarigheterna växlar på ett förvirrande sätt mellan förlederna Tilk- och Tilkka-. De nyaste planenamnen börjar med Tilkka, till exempel Tilkkalänken (Tilkanvierto) från 1989 och Tilkkabacken (Tilkanmäki) från 2026. I många äldre namn är förleden däremot den kortare formen Tilk-: Tilkgatan, -torget, -ängen (Tilkankatu, -tori, -niitty).
Tilkka kom i bruk redan år 1907 som namn på det sjukhus och sjukhusområde som grundades i området. Då hade tomtens namn i handlingarna antecknats som Tilkka äng, och när nya platser behövde namn utgick man från tolkningen att detta kartnamn innehöll ordet tilk, som användes i den lokala svenska dialekten och betyder liten odlingsyta (jfr finskans tilkka eller tilkku = en liten bit åker, äng eller liknande). De svenska planenamnen Tilkgatan, -torget och -ängen anknyter alltså till det gamla ängsnamnet Tilkängen, medan namn som börjar med Tilkka ursprungligen snarare hör samman med Tilkka centrala militärsjukhus och syftar på gator som leder i riktning mot sjukhuset eller ligger i dess närhet.
För dagens stadsbor är områdets sjukhusförflutna förstås mer bekant än det gamla Tilkängen.
Fåglar på Drumsö
På Drumsö, i marin miljö vid Helsingfors västra kant, har man en gång i tiden bland annat använt gruppnamn med sjöfåglar som tema för gatunamn. Exempel på sådana är Haahkatie – Ådvägen, Kaakkurikuja – Lomgränd, Kajavatie – Trutvägen, Kuikkarinne – Doppingbrinken, Lokkikuja – Måsgränd och Telkkäkuja – Knipgränd. Namnen har varit i bruk redan på 1950-talet. Frågan återkommer gång på gång varför till exempel Doppingbrinken heter Kuikkarinne på finska (kuikka = storlom) och inte *Uikkurinne (uikku = dopping), så som man kunde förvänta sig enligt ordboken.
I efterhand är det svårt att veta vad den dåvarande gatunamnkommittén eftersträvade i början av 1950-talet och hurdana diskussioner som fördes i frågan. Man vet visserligen att ämnet utreddes grundligt på sin tid, men för en helsingforsare som behärskar både finska och svenska väl haltar namnparet tydligt. Uikku är på svenska helt entydigt ’dopping’, medan kaakkuri är ’smålom’; kuikka är i sin tur ’storlom’. Det verkar som om man när de svenska namnen gavs ville hålla sig till det korta artnamnet ’lom’, som är en gemensam benämning för kuikka och kaakkuri, och vid sidan av det tog man på svenska in den tillräckligt annorlunda benämningen ’dopping’. I finskan fanns inte samma problem; kaakkuri och kuikka är inte lexikalt lika svåra att hålla isär som de svenska benämningarna smålom och storlom.
Man kan också fundera över vad som har gett upphov till namnparet Haahkatie – Ådvägen i stället för det ”riktigare” namnparet Haahkatie – Ejdervägen. Vägens svenska namn var i byggnadsplanen från 1932 Ejdergränd, och det låg till grund för namnet Haahkatie, som fastställdes 1951. Finskans ’haahka’ motsvaras av svenskans ’ejder’, och dessutom finns i svenskan särskilda ord för ejderhanen, ’guding’, och ejderhonan, ’åda’. Av Ådvägens nuvarande namn framgår alltså genom det svenska namnet att namnet i själva verket syftar särskilt på ejderhonan och inte enbart på benämningen för fågelsläktet.
Vilda blommor i Östra centrum
I Östra centrum finns Voikukantie – Smörblommevägen, vars namn togs i bruk i slutet av 1970-talet. I dagens svenska, och i Sverige, betyder smörblomma, som syftar på smör och den smörgula färgen, entydigt niittyleinikki, Ranunculus acris. För den växt som på finska kallas voikukka fanns tidigare också det svenska namnet smörblomma, men som växtnamn etablerades senare en helt annan benämning, maskros.
Kan det i själva verket vara så att namnet Voikukantie syftar på niittyleinikki, eftersom niittyleinikki sedan gammalt i Tavastland, Österbotten och Norra Finland har varit känd i folkspråket som voikukka? I namnbeståndet i närheten av Smörblommevägen finns nämligen också andra vilda blommor: Kangasvuokontie – Mosippsvägen, Lehdokkipolku – Nattviolstigen, Maksaruohonpolku – Fetknoppsstigen och Tupasvillanpolku – Ängsullsstigen. Till alla dessa växter hör gammal folktradition och folkliga benämningar.
Temat med vilda blommor fortsätter mer omfattande på Botby gårds sida, där det också finns ett gatunamn som samlar temat: Kukkaniityntie – Blomängsvägen.
Avslutningsvis
Ortnamn uppstår spontant eller planeras utifrån behov. Fallen ovan visar att ett ortnamns ursprungliga referent eller betydelse ibland kan förändras, fördunklas eller försvinna – antingen som en medveten del av kulturell och språklig anpassning eller oavsiktligt.
I två- eller flerspråkiga områden kan det finnas olika namn som har uppstått ur olika utgångspunkter för samma plats. Namn på olika språk behöver inte motsvara varandra till hundra procent, utan det måste alltid finnas utrymme för språklig och kulturell variation, så att helheten fungerar.
Ortnamn kan i viss mån användas för språkinlärning och jämförelser mellan språk. Från generation till generation lär sig språkmedvetna stadsbor nytt och får insikter genom det omgivande namnlandskapet.
Källor
Tryckta källor
Harling-Kranck, G. (1999). Helsingin ruotsinkieliset kadunnimet. Teoksessa Helsingin kadunnimet 3 (s. 46–55, 127–137). Helsingin kaupunki.
Kepsu, S. (2005). Uuteen maahan: Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. (Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia, 1027).
Lipponen, M. (2010). Rastböle: Maiseman historiaa Vuosaaressa. Kellastupa.
Mäkelä, H. (2009). Hyvä jätkä: kertomus. Helsinki: Helsingin kaupunki, talous- ja suunnittelukeskus.
Paikkala, S., Mikkonen, P., Pitkänen, R. L., Slotte, P., & Aapala, K. (2007). Suomalainen paikannimikirja. Karttakeskus. (Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja, 146).
Terho, O., Pesonen, L. A., & Pesonen, L. A. (toim.). (1981). Helsingin kadunnimet 1. Helsingin kaupunki.
Nimistötoimikunta. (1999). Helsingin kadunnimet 3. Helsingin kaupunki.
Webbkällor
Helsingin kaupunki. Helsingin nimistö. Helsingin karttapalvelu. (Länk leder till extern tjänst)
Tervonen, R. (2008). Seurasaaresta Team Islandiksi? Kielikello, 4. (Länk leder till extern tjänst)
