Broarna och holmen
Broholmens namn (officiellt från 1832) kommer från öns två broar: i söder förenades Broholmen med Estnäs av Långa bron och i norr med fastlandet av Lilla bron. Broarna byggdes för första gången 1651, då av trä. De förkortade avståndet från Nya Helsingfors till Gammelstaden med cirka tre kilometer, eftersom man inte längre behövde ta sig runt Gloviken. Broholmen (ursprungligen Musholmen) var precis som namnet säger fram till 1880-talet en ö, som låg mellan Djurgårdsviken och Brobergssundet strax norr om staden. Intill Broholmen fanns Lilla Broholmen (Lilla Musholmen eller Råttholmen).
På 1800-talet fick både broarna och den gamla Tavastvägen ökad betydelse för trafiken, när Helsingfors växte till följd av sin ställning som huvudstad. När sundet mellan Broholmen och Hagnäs fylldes igen förblev endast Långa bron i bruk. Den nuvarande bron, det vill säga Långa bron, är från 1912. Den är även den första stenbron på den här platsen. Skadorna på broräckena har avsiktligen lämnats kvar som ett minne av striderna våren 1918, då Tyskland intog det röda Helsingfors som en del av inbördeskriget.
Villaperioden
1830-talet var en tid av förändringar på Broholmen. Gamla Tavastvägen sattes i skick och broarna linjerades upp som en direkt förlängning av Unionsgatan 1832. Samtidigt blev Musholmen officiellt Broholmen.
Det började även uppstå företagsverksamhet på Broholmen. På 1830-talet fanns det två restauranger på ön: Gula villan, där stadens hantverksmästare gärna samlades, och Emilienburg, som drevs av den kända restaurangägaren Cajsa Wahllund. Hon gav senare namn åt Kajsaniemi.
Emilienburg, som låg på den västra udden av Broholmen, var mer känd under namnet Sparbanken. Namnet beror enligt sägnen på att stadsborna, i synnerhet studenterna, flitigt bar sina pengar till restaurangens kassa. Minnet av restaurangen lever fortfarande kvar i namnet på den gata som kantar Broholmens norra strand, Sparbankskajen.
Handlanden Carl Gustaf Langéen (d. 1877) var en riktig mångföretagare. Han hade flera små fabriker samt en bad- och bastuinrättning i området. Han arrenderade även ut tomter och byggde hus.
Langeén bodde under sina sista år i en anspråkslös stuga med torvtak i det område där Tokoinstranden finns i dag. Invånarna på Broholmen hade gett honom den inofficiella titeln ruckelrådet.
Kommerserådet Fredrik Adrian Gadd hade också affärsverksamhet på Broholmen. Gadd var från och med 1830-talet och i tre decennier framåt en av de mest prominenta borgarna i Helsingfors.
På 1840-talet började fabrikörer bosätta sig på Broholmen, och de grundade sina produktionsanläggningar där. År 1875 bodde 450 personer på Stora Broholmen, och år 1890 hade ”Broholmens villaområde” redan 909 invånare. I området fanns förutom herrskapsfolkets villor och fabriker även hyreshus, små butiker och till och med ett litet judiskt samfund och Finlands första synagoga.
En av de mest kända tidiga produktionsanläggningarna på Broholmen var den tapetfabrik som Georg Rieks grundade 1858. Rieks lät även bygga en ståtlig villa på Broholmen, men han flyttade tillbaka till S:t Petersburg redan 1885, på grund av de höjda tullavgifterna. Fabrikshallen på Broholmen blev en ridmanege, där det bland annat ordnades cirkusföreställningar samt brottnings- och boxningsuppvisningar.
Manegen revs i början av 1900-talet, och Elantos nuvarande varuhusbyggnad byggdes på den plats där cirkushallen hade stått. Minnet av cirkusen levde dock länge kvar i namnet på en tvärgata till Broholmsgatan, Cirkusgatan. År 1938 bytte Cirkusgatan namn till Paasivuorigatan efter arbetarrörelsens pionjär, riksdagsmannen Matti Paasivuori.
Industrialiseringens tid
Från och med mitten av 1800-talet satte industrialiseringen stark prägel på hela området norr om Långa bron. Industrialiseringen främjades inte bara av att Helsingfors hade som mål att flytta fabrikerna till områdena i utkanten av staden, utan även av de förbättrade trafikförbindelserna.
Åren 1832 och 1864 sattes broar och vägar i skick så att de motsvarade tidens behov. På 1860-talet byggdes en järnvägsförbindelse från Böle till Sörnäs och vid övergången mellan 1800- och 1900-talet förlängdes den till Hagnäs. Den ena av de första spårvagnslinjerna gick också från Lappviken till Broholmen och via Hagnäs till Sörnäs från 1891.
På den norra sidan om Långa bron uppstod framför allt tung mekanisk verkstadsindustri. Industrin, som växte och utvecklades snabbt, behövde arbetskraft, och mängden arbetarbefolkning i området började öka snabbt.
Broholmen blev inte så mycket ett befolknings- eller industricentrum som ett kommersiellt centrum och snart även det administrativa centret för arbetarrörelsen.
Den första att slå sig ner på Broholmen var Helsingfors arbetarförening, som köpte en tomt i området och lät bygga ett massivt Folkets hus i grå granit där. Senare fanns redaktionen för tidningen Työmies på Cirkusgatan och egna publikationer trycktes i Työväen Sanomalehti Oy:s tryckeri. Socialdemokraternas partikansli och Finska landsorganisationen hade sina kontor i samma hus på Cirkusgatan 3, där Arbetarsparbanken startades i spisrummet 1909.
År 1916 verkade redan 68 fackavdelningar, sju fackförbund, ungdoms- och nykterhetsavdelningar samt gymnastik- och idrottssällskapet Jyry, senare Tarmo, i Folkets hus. Boxaren Gunnar Bärlund ("GB") vann hårda matcher i husets festsal.
Källor och litteratur
Kolbe, Laura & Åström, Anna-Maria. Helsingin Historia Vuodesta 1945: 5, Kaupunkilaisten Helsinki. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2016.
Kopomaa, Timo. Hakaniementori – avoin tila täynnä mahdollisuuksia. Teoksessa: Meinander, Henrik (toim.): Unioninakseli – pääkaupungin läpileikkaus. Helsinki: Teos, 2012.
Koskinen, Kari. Huligaanit – katuelämää Sörkassa suurlakosta sisällissotaan. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Vammala 2002.
Nenonen, Kaija ja Toppari, Kirsi. Herrasväen ja työläisten kaupunki: Helsingin vanhoja kortteleita 2. Helsinki: Helsingin sanomat 1983.
Virtanen, Mauri (toim.). Siltasaari – ennen ja nyt. Helsinki: Siltasaariseura 1993.
Yrjänä, Jouni: Gadd, Fredrik Adrian. Kansallisbiografia-verkkojulkaisu. Studia Biographica 4. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1997
