Ortnamnsbeståndet behövde ses över.
Det fanns ett verkligt behov av att förnya namnbeståndet i Helsingfors. Även om namnen på gatuskyltarna i Helsingfors i slutet av den ryska tiden var på tre språk – finska, svenska och ryska – var stavningen av de finska namnen efter sin tid. Man hade hittat på en klumpig finsk form utifrån det svenska namnet. Stadens finskspråkiga invånare och dagstidningar använde sorglöst helt andra namn än de som stod på gatuskyltarna. Estnäsinkatu hade till exempel redan för länge sedan blivit Vironkatu i folkmun.
Helsingfors drätselkammare (stadsstyrelsen) tillsatte år 1923 en kommitté med fem medlemmar, vars uppgift var att se över hela stadens namnbestånd. Gruppen bestod av stadsgeodet Werner Lille, representanter för de två största partierna, det vill säga SFP och Samlingspartiet, samt två språkforskare, Hugo Bergroth och E. A. Tunkelo. Arbetet tog tre år.
Livlig offentlig debatt
Namnrevisionen ledde till en livlig offentlig debatt, där stadens invånare och företag deltog med egna initiativ. Den ideologiska förfinskningen av namnbeståndet fick starkt stöd. I patriotisk anda ändrades namn även oberoende av stadens beslut: statsrådet ändrade fästningen Sveaborgs finska namn från Viapori till Suomenlinna (1918) och kyrkofullmäktige i Helsingfors döpte om Nikolajkyrkan till Storkyrkan (1933).
Krav på att minnesmärken som påminde om det ryska väldet systematiskt skulle rensas bort kom framför allt från studentaktivister från Akademiska Karelen-Sällskapet, som nattetid kletade ner synliga minnen från den ryska tiden med tjära, till exempel skyltarna för Nikolaj- och Vladimirsgatan (1925), kejsar Alexander I:s monogram på fasaden till universitetets huvudbyggnad (1924) och en byst av kejsaren i dess festsal (1929).
Meningsskiljaktigheter i namnkommittén
Namnrevisionskommittén avslutade sitt arbete i april 1926. I betänkandet intog man en tolerant inställning och föreslog att gatunamn som i folkmun redan förfinskats, såsom Liisankatu, skulle göras officiella. Man ville alltså godkänna att Andrei blivit Antti, Elisabet Liisa, Mikael Mikko och Ulrika Ulla. Kommittén föreslog också att Unionsgatan från observatoriet till Långa bron kunde fortsätta med samma namn ända till den långa axelns slutpunkt, det vill säga Berghälls kyrka.
Kommittén var ändå inte helt enig, eftersom ordförande Lille ville få bort alla ”ryskklingande” gatunamn och drätselkammarens medlem Tor Grotenfelt (SFP) för sin del motsatte sig att gamla namn alls skulle ändras. Lille gick så långt som till att föreslå att Senatstorget skulle bli Stortorget och Alexandersgatan Storgatan.
En del ville också skydda de gamla namnen.
Grotenfelt, som ville skydda namnbeståndet, föreslog däremot att såväl ryska personnamn som svenska platsnamn skulle bevaras. Han ansåg att Gumtähti, Greijus, Anneberi och Bleekholma var bättre än de nya förslagen Kumpula, Reijola, Annala och Valkosaari, som enligt hans uppfattning var konstgjorda och vardagliga och gav ett ”streberaktigt intryck”. Nya finska namn skulle nog hitta sina platser, eftersom Helsingfors ständigt växte. Enligt Grotenfelt manipulerade namnändrarna stadens minne:
Namn på platser och gator är – – uttryck för perioder och historiska omständigheter. Det är då ett brott mot den historiska uppfattningen och traditionen, liksom en handling av bristande respekt för tidigare generationer, att ändra dessa namn utan någon verklig motivering, i tron att detta kommer att radera ut några av de erfarenheter eller minnen bland folket, som kan vara mindre tilltalande för nutiden.
Stadsfullmäktige avvisade långtgående förändringar
Majoriteten av drätselkammaren var på Lilles sida och började spetsa till kommitténs betänkande. Landets tidigare koppling till Ryssland måste brytas, även när det gällde gatunamnen. Stadsstyrelsen lyssnade också på synpunkter från näringslivet. Den avstod från att byta namn på Alexandersgatan, eftersom det skulle ha orsakat kostnader för många företag. Däremot ersattes Hagasundsgatan med det nya namnet Centralgatan på initiativ av varuhuset Stockmann – som på så sätt fick en attraktiv adress.
Stadsfullmäktige godkände ändå inte drätselkammarens förslag utan krävde att namnrevisionen skulle genomföras med så få ändringar som möjligt. I annat fall skulle man orsaka onödiga besvär för fastigheter vars namn, lagfarter och inteckningar var knutna till de gamla adresserna. Man skulle endast ändra namn som var övermäktiga för finskspråkiga att uttala ”och vissa namn som påminner om att vårt land tillhört Ryssland”. I remissdebatten önskade man också att åren 1917–1918, då Finland blev självständigt, skulle kommas ihåg i namnbeståndet.
Fullmäktige var angeläget om att bevara de historiska lagren i namnbeståndet. Därför utsågs även en utomstående historiker, Kaarlo Blomstedt, till revisionskommittén. Skyddet av namnbeståndet var en avgörande motivering när man beslöt att bevara Linjernas namn, trots att gatornas invånare hade lämnat in ett initiativ om att ändra dem. Kommittén ansåg att dessa fem gator, som namngavs – eller numrerades – på 1880-talet representerade en intressant ”amerikaniseringsfas” i Helsingfors stadsplanering.
Det slutgiltiga namnförslaget 1927
Revisionskommittén avslutade sitt arbete i juni 1927, och Helsingfors stadsfullmäktige godkände namnen i september samma år. Rensningen bland namnen hade framskridit på fyra fronter. Först och främst fick Helsingfors för första gången ett systematiskt utformat namnbestånd på finska, där de improviserade översättningarna hade ersatts av mer genomtänkta sådana.
Dessutom gjorde man Helsingfors mer finskt genom att rensa bort vissa egennamn och platsnamn som var kopplade till den svenskspråkiga kulturen. Poeterna Creutz och Choraeus ansågs för svåra att uttala, så de gator i Tölö som uppkallats efter dem ersattes med teman från viktiga verk av Runeberg och Topelius – och så föddes Fänrik Ståls gata och Fältskärsgatan. Professorerna Julius Krohn och August Ahlqvist blev kvar i namnbeståndet i Tölö endast genom sina pseudonymer som poeter, Suonio och Oksanen. Namn som påminde om finskspråkig litteratur lades också till på bekostnad av svenskklingande platsnamn, då Bjälbogatan blev Linnankoskigatan och Fredriksbergsgatan blev Aleksis Kivis gata.
Baksidan med finskheten och folkligheten var att man tog avstånd från den europeiska högkulturen. Plannamn som anknöt till den antika latinskspråkiga världen togs systematiskt bort. Jupitergatan blev till Väinämöinengatan, Floravägen blev Idrottsgatan och Sibyllegatan blev Svalbobrinken.
Det rådde bred enighet om att ändra gatunamn som hänvisade till Ryssland eller lät ryska. Nikolajgatan och Andraegatan döptes om efter de monument över Snellman och Lönnrot som finns på respektive gata. Vladimirsgatan blev till Kalevagatan enligt ett initiativ från fosterländskt sinnade studenter. I Eira ersattes Galitzin av Juhani Aho, och Speranski blev man av med genom att förlänga Havsgatan. Konstantinsgatan döptes om till Sjötullsgatan. Elisabetsgatan och Mikaelsgatan, som en gång namngetts efter medlemmar av kejsarfamiljen, samt Georgsgatan och Annegatan, som namngetts efter ryska helgon, hade däremot domesticerats och fick förbli oförändrade.
Kulneffsgatan i närheten av kosackkasernen i Tölö hade fått sitt namn från Runebergs Fänrik Ståls sägner, där denna ryska krigshjälte hyllades. Det nya namnet Dunckergatan har hämtats från dikten Den femte juli i samma verk, där man trotsigt omhuldar den fallne hjälten Dunckers minne. Genom att byta ut dikten och officeraren i finska kriget bytte man samtidigt ut det skämtsamma fraterniserandet med fienden mot en ”glöm aldrig”-attityd. I 1920-talets Finland ville man framhäva bilden av fienden.
Stadsfullmäktiges önskan att minnas Finlands självständighetskamp förverkligades genom en finkänslig namnändring, då Jägaregatans finska namn ändrades från Metsästäjänkatu till Jääkärinkatu – ett beslut som godkändes med rösterna 26 mot 21 i fullmäktige, trots motstånd från vänstern.
Sjuttiotusen namnändringar och 11 000 gatuskyltar
År 1928 fastställdes Helsingfors nya namnbestånd i inrikesministeriet, och i början av år 1929 byttes alla gatuskyltar ut på stadens bekostnad. Skyltningen inleddes på de sjuttio gator som bytte namn, och storarbetet med 11 000 skyltar fortsatte hela året. Bilförare blev tvungna att lära sig gatunätet på nytt. Tidskriften Talonomistajain Lehti, organet för husägarföreningarnas förbund, undrade om vi lider av en allmän namnändringsepidemi som slagit sina klor i oss likt influensan i hela Europa.
Källor
Ehdotus Helsingin kaupungin katujen, torien ja yleisten paikkojen nimistöksi. Helsingin Rahatoimikamari 21.9.1926. Tryckta handlingar 1926 nr 20.
Komitean mietintö rahatoimikamarin esittämän Helsingin kaupungin katujen, torien ja yleisten paikkain nimistöehdotuksen johdosta. Tryckta handlingar 1927 nr 20.
Seppälä, Mikko-Olavi: Suruton kaupunki. WSOY 2016.
