Namnbeståndet i huvudstaden sågs över av experter
Den stora områdessammanslagningen den 1 januari 1946 innebar att ett område runt staden administrativt anslöts till Helsingfors, och huvudstadens område blev fem gånger större. Men det verkliga arbetet återstod ännu: det anslutna området skulle planläggas och nya stadsdelar byggas. Redan från början av 1900-talet hade man byggt flera förorter i det område som anslöts, och en del av dem hade egen kommunal förvaltning och noggrant utarbetade detaljplaner med gator och gatunamn. Innan Helsingfors stad tog itu med planläggningsprojektet ville man kartlägga det rådande läget.
I början av 1945 gav stadsstyrelsen fastighetsnämnden tillstånd att inrätta en expertkommitté med fem medlemmar för att se över gatunamnen i det område som skulle anslutas. Gatunamnskommittén konstituerade sig i maj 1945. Till ordförande utsågs kommunalrådet Yrjö Harvia, som hade berett områdessammanslagningen i egenskap av utredningsman, men han avstod från uppdraget på grund av andra åtaganden. Stadsarkivarie Ragnar Rosén blev i stället ordförande för kommittén. Andra långvariga medlemmar var stadens detaljplanearkitekt Berndt Aminoff, Leo A. Pesonen, som var sekreterare för föreningarna Historiallinen Yhdistys och Helsingfors-Samfundet, kommunpåverkaren Ester-Margaret von Frenckell, som forskat i Helsingfors historia, etnologen Kustaa Vilkuna och professor Olav Ahlbäck, som var expert på det svenska språket.
Arbetet var omfattande, och i början hölls möten varje vecka på detaljplaneavdelningen i stadshuset. Gatunamnskommittén förberedde sig för sitt uppdrag genom att samla in alla gamla kartor och dokument som rörde Helsingforsregionen och dess markägare. Samtidigt samlade man in namn som användes i förortsområdena.
Varje namn är unikt
Även om gatunamnskommitténs förslag lades fram som enhälliga förslag efter långt övervägande, väckte de också mycket diskussion. Invånarna i de gamla förorterna fick se de preliminära förslagen och ge utlåtanden om dem innan kommittén lämnade sitt slutgiltiga förslag. Efter det behandlades namnförslagen av fastighetsnämnden och förortskommittén samt stadsstyrelsen och stadsfullmäktige, som ofta föreslog ändringar av vissa namn. Efter stadsfullmäktiges slutgiltiga beslut bekräftades namnen ännu officiellt av inrikesministeriet. Namnrevisionen påverkade tusentals människors hemadresser, väckte starka känslor och gav upphov till initiativ och protester. Beredningen av namnförslagen fick också mycket uppmärksamhet i medierna.
Redan från början bestämde gatunamnskommittén att det inte fick finnas flera gator med samma namn i Helsingfors. I de idylliska förorterna hade man använt generiska namn, och till exempel stations-, hem-, åker-, björk- och granvägar fanns här och där över hela huvudstadsregionen. Nu måste alla överlappningar inom Helsingfors nya gränser gallras bort. Den här principen tillämpades så strikt att man även föreslog att namn som var så lika att de kunde förväxlas skulle tas bort ur namnbeståndet. Om samma namn fanns i stadskärnan var huvudregeln att namnet i förorten fick ge vika. Till exempel blev Mannerheimgatan på Brändö till Marskalkens väg och Södra Strandvägen blev Armas Lindgrens väg.
Revisionsarbetet omfattade även stadskärnan. På grund av motstånd tvingades gatunamnskommittén backa från sina ursprungliga planer, där det gamla namnbeståndet skulle göras mer logiskt. Namnändringar gjordes i stadskärnan främst när gatunamn syftade på andra stadsdelar på ett vilseledande sätt. Bland de gator i Helsingfors som bytte namn fanns Mejlansgatan (-> Eino Leinos gata), Munksnäsgatan (-> Stockholmsgatan), Hoplaxgatan (-> en förlängning av Topeliusgatan och Haartmansgatan), Brändögatan (Gamla vintervägen) och till slut också Drumsögatan (-> Porkalagatan). Av samma anledning flyttades Arabiagatan (-> Kullervogatan) från Kottby till Majstad. Däremot fick Malmgatan bli kvar på sin gamla plats, men det namnet syftade på Kampmalmen.
Man hittade på teman och härledde gruppnamn från dem
En annan princip som vägledde gatunamnskommitténs arbete var användningen av stadsdelsspecifika teman och gruppnamn. Trots att man noggrant studerade gamla kartor hittade man inte tillräckligt med gamla platsnamn i de obebyggda områdena. För varje ny stadsdel eller nytt delområde försökte man hitta på ett samlande namntema, som områdets namnbestånd skulle härledas från. På så sätt ville man göra det lättare att orientera sig i staden: redan gatunamnet skulle ge en ledtråd till vilken stadsdel den fanns i.
Man hade gjort så här i Helsingfors även tidigare när nya stadsdelar planlagts, men till kommitténs förtret hade man avvikit från principen här och där. Nu var förslagen konsekventa. För det nya planområdet Haga använde man till exempel klubbekriget som tema, och Norra Haga, som planerades i ett annat skede, fick namn ur teaterhistorien. I Kvarnbäcken utgick man från en kvarn som fanns på en gammal karta, som alla namn i området härleddes från, och i Västra Hertonäs använde man skogens djur och i Kasberget sagornas värld.
Även stadsdelarna namngavs – på två språk
Ett särdrag i Helsingfors gatunamnsbestånd är dess tvåspråkighet. Många namn på platser fanns endast på svenska, men nu skulle gatunamnskommittén skapa finska motsvarigheter. På så sätt blev till exempel Degerö Laajasalo och Tammelund Tammisalo. Det var ibland en utmaning för kommittén att hitta namn som fungerade både på svenska och på finska. Om ett namnförslag av någon orsak inte fungerade på ett av språken måste man avskriva det och hitta på ett annat.
Stadsdelarna i Helsingfors hade traditionellt bara haft nummer. När man på 1950-talet beslöt att också fastställa namn för stadsdelarna och deras delområden väckte det en livlig offentlig debatt, särskilt i de nya stadsdelarna. Namnet Gamlas förfinskades först till Vanhainen, men en invånarrörelse fick det ändrat till Kannelmäki. Det planerade Östra Hertonäs blev Kasberget och Norra Munksnäs blev Munkshöjden. Pohjois-Haaga eller Norra Haga ansågs däremot till slut passa bättre än Hakavuori, som dock förblev församlingens namn.
Planläggningen var en lång och långsam process
Detaljplaneringen framskred långsamt en stadsdel i taget, vilket orsakade mycket extra arbete för gatunamnskommittén. När ett visst område hade kartlagts systematiskt och namnförslag hade gjorts upp för det, kunde planen lämnas vilande i flera år. Det gamla namnskicket fick fortsätta att gälla tills den nya detaljplanen var klar. I det skedet tog man fram namnförslagen på nytt, och ofta måste man då göra ändringar.
När gatunamnskommittén avslutade sitt arbete i slutet av 1959 hade den sammanträtt i fjorton år. Helsingfors hade fått 26 nya stadsdelar. Kommittén hade utarbetat 2 829 namnförslag på finska och lika många på svenska. 1 258 av de föreslagna namnen fanns i stadskärnan och 1 572 i det område som anslöts. Ofta handlade det om att se över språkriktigheten, och namnets tema förblev oförändrat. Förutom gator och parker hade man namngett öar och holmar, broar, skolor och sjukhus.
Samtidigt kunde man konstatera att behovet av namnplanering i storstaden var kontinuerligt. Som en fortsättning på gatunamnskommitténs arbete grundades från början av år 1960 en permanent namnkommitté, där experter på det finska och svenska språket samt Helsingfors historia arbetade i ett nära samarbete med planläggarna. De principer och den praxis som utvecklats under årens lopp övergick till det nya organet, eftersom Ahlbäck, Pesonen och Vilkuna fortsatte som medlemmar i den nya namnkommittén.
Källor
Kertomus Kiinteistölautakunnan Kadunnimikomitean toiminnasta vuosina 1945–1959. Kadunnimikomitean arkisto. Helsingin kaupunginarkisto.
Pesonen, Leo: "Kadunnimistön tarkistus vuoden 1946 alueliitoksen johdosta ja nimistön laatiminen uusiin kaupunginosiin". Helsingin kadunnimet. Toinen korjattu painos. Helsingin kaupunki 1981.
