Hundratals år av jordbruk och sjöfart
Redan under medeltiden fanns det en by med åtminstone fyra gårdar på Drumsö. Detta framgår av skattelängder från 1500-talet. Namnet Drumsö kunde enligt en del forskare tänkas syfta på klumpar eller knölar, medan andra menar att det inspirerats av de åsartade backarna på ön. Och så finns det teorin att det handlar om ett smeknamn på någon som varit muskulös och grov, och att hans gård fått namn efter honom, och senare hela byn. En annan spekulation är att namnet syftar på en fågel: rördrommen. För den förklaringen talar också namnen på en del närbelägna holmar som uppkallats efter djur, bland annat Tirholmen (där tir skulle syfta på tärna) och Björnholmen.
Sitt finska namn ”Lauttasaari” fick ön först år 1918, på förslag av professor J. J. Mikkola. I ett Finland som nyss blivit självständigt ville man hitta på också finskspråkiga namn för ställen. Namnet kom sig av att man åkte dit med färja (på finska ’lautta’). Någon bro gick dit ännu inte då. I samma anda döptes även Sveaborg officiellt till Suomenlinna (dvs. Finlands borg).
Åtminstone en invånare, Lasse Larsson, var på 1500-talet också skutskeppare, och bedrev handel bland annat på hansestaden Reval (Tallinn), som så många andra nyländska bönder. Drumsö by ödelades år 1577, under 25-åriga kriget, då beridna ryska trupper gjorde ett överraskningsanfall mot Helsingfors omnejd. Men själva Helsingfors lyckades de inte förstöra. Den unga staden, grundad 1550, var skyddad med förskansningar av trä och med kanoner.
På 1600-talet tillhörde Drumsö by först släkten Skytte, sedan släkten Bertilsson. Den äldsta byggnaden på ön är herrgårdens gamla karaktärsbyggnad. Herrgårdens nya karaktärsbyggnad är från början av 1800-talet. Ännu långt in på början av 1900-talet var Drumsö huvudsakligen landsbygd. Herrgården har ägts av bland annat släkterna Weurlander, Gyldén och Siljander. Invånartalet var mycket lågt, till exempel år 1706 bara 11, och ännu år 1900 var det inte högre än 35.
Del av kustförsvaret
På 1800-talet fick Drumsö en helt ny roll: militärt försvar. På 1700-talet, då Finland var en del av Sverige, hade den pampiga fästningen Sveaborg byggts utanför Helsingfors. Medan Finland sedan hörde till Ryska kejsardömet (1809–1917) inrättades det betydande mängder kustartilleri med förskansningar och murar inte bara på Sveaborg utan även på andra håll i Helsingfors, bland annat södra Drumsö. Under Krimkriget i medlet av 1800-talet kom kanonerna och förskansningarna på Drumsö till användning då Ryssland (och däri ingående Storfurstendömet Finland) förde krig mot England, Frankrike och ottomanska riket (Turkiets föregångare). En brittisk-fransk flotta seglade upp i Finska viken och angrep Sveaborg och många andra ställen. Omkring 1 000 projektiler sköts mot Drumsö, och en soldat, Joseph Johan Barck, stupade. Han är begraven vid Morsviken på norra Drumsö. Stället kallas en okänd soldats grav.
Villasamhälle
År 1871 köptes Drumsö av ryske köpmannen Ivan Wavulin. Köpesumman var 60 000 mark, vilket skulle motsvarat 350 000 euro idag. Under hans tid som ägare byggdes de första villorna för ståndspersoner. I början av 1900-talet fanns det bara några tiotal invånare på Drumsö, som ännu inte hörde till Helsingfors stad utan till Helsinge kommun (som sedermera bytte namn till Vanda köping, strax därpå Vanda stad. En viktig vändpunkt var året 1911, då helsingforsköpmannen och stadsfullmäktige Julius Tallberg köpte ön av Wavulins. Han försökte sälja den åt Helsingfors stad, men då detta inte lyckades beslöt han grunda ett villasamhälle i stället. Iögonenfallande samhällstjänster byggdes genast upp, bland annat en badinrättning, ett café vid namn Casino, en tennisplan, en dansbana, en egen liten hästdragen spårvagn, samt regelbunden färjetrafik till Helsingfors. I början av 1920-talet hade Drumsö omkring tusen invånare.
Den nya Hoplaks kommun
I Helsinge kommun fortgick folks liv och leverne i stort sett som det gjort i århundraden, enligt jordbrukets årliga rytm. I de nya villasamhällena däremot levde man på sätt och vis redan ett slags förortsliv - man pendlade till arbetet i Helsingfors. Liknande villastäder uppstod också i Munksnäs, Haga, Åggelby och Brändö. Många upplevde att dessa samhällen hade föga gemensamt med landsortskommunen Helsinge, och invånarnas behov och förhoppningar var mycket olika. År 1919 hölls en folkomröstning om huruvida en ny kommun skulle grundas eller om man skulle hållas kvar i Helsinge. 92 procent röstade för att bilda en egen kommun. Detta torde ha påverkats av problemen i Helsingfors, där en radikaliserad arbetarbefolkning hade övertagit makten bara ett par år tidigare, och där alla hade medborgarkrigets fasor i minnet. Många ville också pröva på ett nytt sätt att bo, lösgjort från de gamla problemen på landsbygden och i staden. Villastaden var en utopi som förenade de bästa sidorna hos bägge. År 1920 lösgjorde sig Drumsö från Helsinge, och grundade tillsammans med Munksnäs och Haga den egna kommunen Hoplaks kommun. I och för sig bröt sig Haga ut ur den redan år 1922, och blev Haga köping.
Inkorporering i Helsingfors
Den nya Hoplaks kommun växte snabbt under de följande två årtiondena. År 1935 byggdes den första bron till Drumsö, och på 1940-talet hade ön redan 6 000 invånare. En skola hade byggts, och nere på Hallonnäset fanns ett industriområde. Men de små kranskommunernas, till exempel Hoplaks, tid började vara förbi. År 1946 företog Helsingfors den stora områdessammanslagningen, där Hoplaks kommun trots stort motstånd från invånarna tvångssammanslogs med Helsingfors. Ärendet behandlades till och med av Högsta förvaltningsdomstolen, men inkorporeringen kunde inte stoppas. Sigurd Stenius, före detta ordföranden i Hoplaks kommunfullmäktige, var särskilt upprörd över inkorporeringens tidpunkt.
Han uttryckte saken så, att hur man än vänder på saken kommer man fram till att förortsanslutningen sker vid en mycket olämplig tid. Olämplig därför att den skapar ett behov hos folk att höja levnadsstandarden just då man tvärtom borde göra allt för att sänka den. Sigurd Stenius, före detta ordföranden i Hoplaks kommunfullmäktige
Höghusdominerad men rymlig stadsdel
Då Drumsö blev en del av Helsingfors år 1946 hade ön omkring 6 000 invånare, varav en tredjedel var svenskspråkiga. Det fanns klara skäl för att göra inkorporeringen: Helsingfors växte så det knakade, och man ville bygga nya höghusbostäder för nya invånare – även på Drumsö. Helsingfors ville bebygga ön betydligt snabbare och mera omfattande än vad Hoplaks kommun någonsin velat. Man ville bland annat snygga upp och effektivera industriområdet på Hallonnäset, och inrätta tillräcklig kommunal service på ön.
Det gamla landskapet med åkrar, skogar och villor förändrades nu hastigt vartefter nya gator anlades och tiotals höghus reste sig. År 1960 hade Drumsös folkmängd redan vuxit till över 18 000. Men man hade inte bebyggt ön enligt mönster från stadsdelarna i den gamla innerstaden. Det vanliga under efterkrigstiden var att bygga glesare i den meningen att höghusen skulle stå skilt från varandra i stället för att bilda slutna kvarter. Mellan husen lämnades rum för gårdar, parkeringsplatser och lekplatser. Samtidigt rymdes det ju givetvis mycket mera folk i höghusen än i villorna, så Drumsö blev sist och slutligen en ganska tätt befolkad stadsdel.
En del av ön, i synnerhet längs södra och norra stränderna, lämnades i naturtillstånd eller gjordes till parker eller idrottsställen, vilket enligt många ökade trivseln. Kollektivtrafiken till stadskärnan sköttes med buss. Spårvagnen har hittills inte gjort comeback på Drumsö. På 2010 fick ön dock metro, i samband med att stationerna Drumsö och Björkholmen vid Västmetron öppnade.
På 1950- och -60-talet pågick ett livligt byggande på Drumsö. Kyrkan i förgrunden och det svamplika vattentornet blev bägge färdiga år 1958, och var typiska uttryckt för sin tids moderna arkitektur.
Litteratur
Manninen, Olli (toim.) Lauttasaari. Kaupunki kaupungissa. Lauttasaari-seura, Helsingin kaupunginosayhdistysten liitto & Helsingin kaupunki 1985.
Uino, Ari. Lauttasaari. Helsingin merellinen kaupunginosa. Lauttasaaren säätiö 1995.
Uino, Ari. Lauttasaaren historiallisia vaiheita Julius Tallbergin ajasta 2000-luvulle. Lauttasaaren säätiö 2005.
Mustonen, Kauko & Kalevi Pykälä (toim.) Lauttasaari – helmi Helsingin kruunussa. Lauttasaaren säätiö ja Lauttasaaren kustannus Oy 1976.
