Helsingfors kvartersnamn

I nutida språkbruk syftar kvarter på en del av en stad eller ett bostadsområde som avgränsas från varje håll av en gata. Ordet härstammar från latinets quartarius som syftar på en fjärdedel. Betydelseskillnaden förklaras av att svenskans kvarter också ursprungligen syftat på en fjärdedel av hela staden: på medeltiden var många städer indelade i fyra områden som utgjorde grunden för dåvarande adressystem och underlättade orienteringen i staden. I Sverige-Finland utfördes sådana officiella indelningar på befallning av Magnus Erikssons stadslag, från och med cirka år 1350. Kvarterets nuvarande betydelse fick man dock vänta på i århundraden.

I Sverige och svenskan ändrades ordets betydelse tidigare än i Finland och finskan: i Stockholm ändrades kvarterets betydelse till den nutida redan på 1600-talet. Samtidigt började man namnge kvarteren för att underlätta att komma ihåg dem. Som första kvartersnamn användes namn på yrkesgrupper eller personer som bott eller verkat i området, men också från helsingforsisk synvinkel bekantare namn på sjödjur och fåglar. Namn enligt olika teman placerades på kartan områdesvis: fåglar i en stadsdel och sjödjur i en annan, vilket innebar att varje kvartersnamn gav en vink om läget. Lite senare, i slutet av 1600-talet, namngav man kvarter efter gestalter i forngrekisk och romersk mytologi. Dessutom förekom namn som baserades på byggnader i kvarteren, geografiska drag och händelser som ägt rum på platsen.

Betydelsen av kvartersenheten började framträda i synnerhet på tidigt 1800-tal, eftersom lagar som rörde kvarter förnyades år 1810. Tomternas numrering inom kvarteret förnyades, och samtidigt bestämdes det att byggnader belägna i kvarterens hörn måste förses med skyltar som meddelade kvartersnamnet. Namnbeståndet hade blivit en hjälpreda för orientering, som också syntes i gatubilden. Kvartersnamnen är en idag kända till exempel i Stockholms Gamla stan. 

I Helsingfors skedde kvarterens officiella namngivning tydligt senare än i Sverige. Helsingfors upphöjdes till det färska storfurstendömet Finlands huvudstad år 1812, när den ryska förvaltningen ansåg den tidigare huvudstaden Åbo ligga obekvämt nära Sveriges gräns. Bara några år tidigare hade en stor del av Helsingfors förstörts: årets 1808 stora eldsvåda hade spridit sig från Kronohagen, en plats som senare blev känd som Leopardens kvarter, och förstört under ett dygn upp till en tredjedel av staden. När man sökte en ny huvudstad vädjade köpmannen Erik Borgström till Rysslands kejsare Alexander den I på Borgå lantdag:

Stormägtstigste Aller Nådigste Keisare! Det är til den Mägtige och ädle Monarch, på hvilken Millioners blickar äro fästade, som dyrkas af tacksamheten i den lycklige undersåtens hjerta och sökes af hoppet i den lidandes bröst, som jag å hemmavarande Medborgares vägnar vågat framföra dessa underdåniga ansökningar och böner. Wärdigas, Mildaste Kejsare, kasta en blick af Nåd på Helsingfors stad, som är i så stort behof af lättnad i dess närvarande bördor, som ej af egna krafter förmår uppresa sig ur sin aska, och endast af Eder Kejserliga Majestäts Faderliga huldhet kan vänta sitt framtida wälstånd..

När kejsarens val faktiskt träffade just Helsingfors behövde den skadade staden stora reformer och en ny stadsplan. Johan Albrecht Ehrenström, som tidigare var meriterad i Sveriges politik, senare dömd för komplott och slutligen fått tillbaka sin adelsställning, flyttade från Stockholm till Finland år 1811 och inledde en ny karriär med att bland annat kommentera Helsingfors stadsplaneförslag och erbjuda en egen vision av den. Utlåtandet gjorde ett så pass starkt intryck på Gustaf Fterdrik Stjernvall, ordföranden för Helsingfors återuppbyggnadskommitté, att han skickade den till kejsaren, på vars order Ehrenström steg till kommitténs ordförande och den nya huvudstadens stadsplan förverkligades enligt hans vision. 

I sin stadsplan lutade sig Ehrenström mot det som var honom bekant från Sverige. Planens terminologi, numrering och namngivning följde Stockholms dåvarande praxis: nu fick kvarter sin nuvarande betydelse även i Finland, och så fick Helsingfors sina första kvartersnamn med naturtematik, som placerades först i trakterna av Gardesstaden, Kampen, Gloet, Kronohagen och Rödbergen, och senare, när stadsplanerna blivit färdiga, också till Brunnsparken, Skatudden och Ulrikasborg. De fungerade som adresser i en stad som ännu saknade officiella gatunamn. Precis som i Stockholm skulle kvarterets namn finnas på en skylt i varje gatuhörn. Under 1800-talet blev de en viktig del av stadsbilden och helsingforsbornas sätt att orientera sig i sin hemstad, eftersom kvartersnamnen var till och med bättre kända än gatunamnen. Förutom ett namn gavs varje kvarter också ett nummer.

Namnen utarbetades av stadens mätningsavdelning, men antagligen deltog också Ehrenström själv i arbetet. Både kvarterens namnbestånd och numrering genomgick några ändringar redan på 1830-talet, för år 1836 förtydligades områdena för olika teman. I Kronohagen och Gloet ändrade man några namn med fågel- och växttema till att motsvara det på området annars gällande däggdjurstemat. Således kunde man på namnet sluta sig till i vilken stadsdel ett kvarter var beläget. 

Finjustering har skett även senare. Kvartersnamnen var officiellt svenskspråkiga, men finska översättningar användes i finska sammanhang. E. O. Edlunds handbok Helsingfors: historiska, topografiska och statistiska notiser om Finlands nuvarande hufvudstad: handbok jemte plankarta för besökande (1866) innehåller en lista med namnen på finska. En del av dem är ganska besynnerliga, till exempel nutida Pelikanen heter i Edlunds bok Kitahanhi, Dromedaari är Nopsakameeli, Gaselli är Lempikauris, Kirahvi är Kamelipartti, Puhveli är Puhlu och Hamsteri är Jywähiiri. 

Men 1800-talet förblev kvartersnamnens guldålder. Även om namnen var välkända och i flitigt bruk i slutet av seklet har man inte namngett kvarter som byggts efter 1890-talet. Ännu under några decennier användes kvartersnamnen i officiella sammanhang, men på 1910-talet började de ge vika för gatunamn och nummerkoder. Kvartersnamnen glömdes bort i all tystnad och skyltarna som förkunnade dem försvann från husväggar. 

Namnen blev bortglömda från gatubilden för nästan hundra års tid, tills år 1995 en grupp företagare i stadskärnan skaffade till Alexandersgatans tio kvarter skyltar med deras gamla namn. Jippot väckte entusiasm även på annat håll, och sedermera har flera husbolag satt upp traditionella kvartersskyltar på byggnaders väggar i stadskärnan. På olika områden ser skyltarna olika ut, och på en del hittar man även konst: exempelvis konstnär Jarna Jäntti, som har gett ut en konstbok om Helsingfors kvartersdjur, har illustrerat namnskylten i Ugglans kvarter.

Även om man frångått att namnge kvarteren för över ett århundrade sedan har seden tagits i bruk i mindre skala: på 2000-talet har namngivna kvarter planerats på de nya bostadsområdena Fiskehamnen, Sumparn, Knekten och Ärtholmen. Genom att fortsätta den gamla namngivningstraditionen har man velat bringa ett element som skapar en urban identitet även till nya områden som fungerar som förlängning för den gamla stadskärnan. De nya områdena med sina namn avviker ändå tydligt från de gamla, eftersom deras teman har utgjorts av fiskeredskap, hamnverksamhet, slangvokabulär och från Berlin lånade ortnamn. De berättar också om stadens och stadsplaneringens historia: slangvokabulären om yrken är ett resultat av slangentusiasters initiativ, det tyska namnbeståndet däremot ett resultat av samarbete mellan planerare i Helsingfors och Berlin. 

Kvartersnamnen som döljer sig i vår tids gatubild berättar alltså en historia som sträcker sig till de tidiga skeden av det moderna Helsingfors men också långt bakåt i svensk historia. Även om namnen redan har försvunnit från både vardagligt och officiellt bruk, har de en viktig och fortfarande levande roll i Helsingfors historia. Bekanta dig närmare med kvarterens namn och lägen genom att vandra i stadskärnan och leta efter namnskyltar på husväggar. Dessutom hittar du alla kvartersnamn med läge i Helsingfors stads karttjänst(Länk leder till extern tjänst) . 

Källor

Terho, O., Pesonen, L. A. & Pesonen, L. A. 1970. Helsingin kadunnimet. Helsingin kaupungin julkaisuja 24. Helsinki: Helsingin kaupunki.

Kaija Ollila, K. T., Ollila, K. & Toppari, K. 1975. Helsingin vanhoja kortteleita: 1: puhvelista punatulkkuun. Helsinki: Helsingin Sanomat.