Stadsdirektörerna har sedan 1900-talet varit centrala makthavare i Helsingfors. Genom deras ämbetsperioder har man kunnat få en uppfattning om huvudstadens utveckling. Stadsdirektören är kommunens högsta tjänsteman och fungerar som ordförande i stadsstyrelsen samt leder planeringen av stadens ekonomi och förvaltning. Stadsdirektörens egen personlighet, ledarstil, intresseobjekt och sätt att utöva makt har även påverkat hur ärenden har beretts och verkställts i Helsingfors.
Eero Rydman (f. 1889, Åbo–d. 1963, Helsingfors) var Helsingfors stadsdirektör under tiden efter andra världskriget. Hans ämbetsperiod inföll under en tidsperiod som i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende var mycket utmanande. Maktförhållandena inom kommunalpolitiken i Helsingfors befann sig i ett brytningsskede, och kriget hade utgjort en chock för hela landets ekonomi. Den migration som följde på kriget och den bostadslöshet som gav näring åt den var allvarliga problem i huvudstaden. Rydmans tid som ledare i Helsingfors kan även beskrivas som en tid av återuppbyggnad.
Stadsdirektör i en tid av förändring
Krigsåret 1944 befann sig kommunalpolitiken i Helsingfors i ett tillstånd av förvirring. Antti Tulenheimos period var snart slut, men inte en enda ny stadsdirektörskandidat hade anmält sig. Rydman, som länge hade varit fullmäktigeordförande, var dock ett namn som lyftes fram i förhandlingarna mellan de politiska grupperna, och tidpunkten var gynnsam. I Helsingfors trodde man fortfarande på ordnandet av de kommande olympiska spelen, och Rydmans person sades utstråla ”VD-energi”, vilket antogs vara till nytta inte bara i de komplicerade arrangemangen, utan även vid offentliga framträdanden.
Det var inte en ren slump att Rydman föreslogs för uppdraget. Han var redan en erfaren politiker, som tillhörde Framstegspartiets inre krets, och hans namn hade upprepade gånger lyfts fram inom partiet när man dryftat statsminister- och presidentkandidater. Rydman hade även stor erfarenhet av juridik och framför allt av administrativa uppgifter.
Rydman, som var född i Åbo och hade studerat juridik, inledde sin politiska och administrativa karriär som sekreterare för fullmäktige i Åbo 1917, varefter han skapade sig en karriär inom försvarsförvaltningen på både skyddskårs- och kadersidan. På 1920-talet öppnades dörrarna till rikspolitiken, och Rydman var riksdagsledamot för Framstegspartiet åren 1927–1929 och 1933–1936. Vid sidan av politiken hann han arbeta som bankdirektör och Folkpensionsanstaltens första generaldirektör åren 1937–1944.
Under Rydmans period jäste det i de politiska maktförhållandena i staden. Kommunalvalet 1945 var det första på nio år, och det fanns en enorm mängd nya röstberättigade. Samtidigt reste sig extremvänstern för att utmana den borgerliga linjen inom kommunalpolitiken i Helsingfors: Demokratiska förbundet för Finlands folk fick 1945 en röstandel på hela 25 procent. De borgerliga partiernas, Svenska folkpartiets och socialdemokraternas samarbete utgjorde på Rydmans tid en politisk balans för att hålla vänsterflygeln i schack.
Rydman hade genom samarbete ett brett politiskt stöd bakom sig som stadsdirektör, men utmaningarna var ändå stora. Staden borde återuppbyggas, det behövdes enorma mängder nya bostäder på grund av de evakuerade och migrationen, och skolplatserna skulle inte komma att räcka till på grund av storleken på de nya årskullarna. Utöver allt detta höll Helsingfors även på att expandera i en aldrig tidigare skådad takt.
Helsingfors växer, förvaltningen koncentreras
Expansionen av Helsingfors och de riktlinjer för stadsplaneringen som detta krävde är det viktigaste arvet från Rydmans period. År 1946 blev Helsingfors areal fem gånger större till följd av den stora inkorporeringen. Att utveckla de inkorporerade områdena för både de gamla invånarna och migrationen till staden var en enorm utmaning för stadens ledning.
Utöver de inkorporerade områdena fick Helsingfors även andra ansvar under efterkrigstiden. Utöver invånarnas direkta behov fastställde staten nya lagstadgade skyldigheter för kommunerna inom till exempel hälso- och socialvård. Samtidigt ökade den friktion mellan huvudstaden och staten som förekommer ännu i dag. Stadsdirektör Rydman skildrade 1948 diskrepansen mellan statens krav och den enligt kommunerna alltför snåla penningtilldelningen genom att utbrista att ”man skulle nästan vilja säga att staten erinrar om kommunernas skyldigheter i allt barskare ton och om sina egna med allt mildare tonfall”.
För att underlätta stadens ökade ansvar grundades flera ”specialorgan” direkt under stadsstyrelsen för att ansvara för vissa uppgifter. Samtidigt ökade Rydmans personliga makt avsevärt: stadsdirektören fungerade ju även som ordförande för flera specialorgan av det här slaget. Det viktigaste av dessa organ var förortskommittén, som ansvarade för utvecklingen av de områden som hade anslutits till Helsingfors. Kommitténs arbete fick även kritik från de inkorporerade områdena: den uppfattades som en nickedocka som närmast följde stadsstyrelsen och dess återhållsamma ekonomiska linje. Byggandet i de inkorporerade områdena och utvecklingen av servicen gick långsamt, och kommitténs konkreta resultat verkade närmast inskränka sig till gatunamnen i de nya områdena. De långsamma framstegen och kommitténs verksamhet ledde till anklagelser om demokratiskt underskott från både invånarna i området och stadsfullmäktige.
Det största hindret för utvecklingen var dock den svåra ekonomiska situationen efter krigen. När Rydman gick i pension, drog han sig till minnes den första tiden som stadsdirektör:
”Det var svårt att se in i framtiden, framför allt inom den kommunala sektorn. Under kriget låg all kommunal byggverksamhet på is. Efter krigen kunde man inte heller göra mycket, eftersom det var brist på allt, framför allt på byggmaterial.”
Rydman förespråkade långsiktig planering, men bristen på pengar försvårade den långsiktiga stadsutvecklingen. I början av 1950-talet var den ena stadsbudgeten stramare än den andra, och Rydman klagade själv över hur beredskapen för de ekonomiska konjunkturerna omintetgjorde planerna:
...vi har färdiga planer för industrianläggningar, folkskolor, hamnar, sjukhus [...]. Men så fort vi buntade ihop planerna och försökte få en helhetsuppfattning, steg vattnet oss totalt över huvudet. Fyra- eller femåriga utvecklingsplaner räcker inte. Vi behöver minst tio år för att kunna genomföra de planer som nu finns på papper. Det är i nuläget omöjligt.
Trots den ekonomiska situationen utarbetade och inledde man dock även stora planer. Rydman själv arbetade aktivt för utveckling av de centrala delarna av staden och verkade som ordförande i prisnämnden för en planeringstävling gällande centrum vid övergången mellan 1940- och 1950-talet. På basis av dessa planer och den fortsatta utvecklingen blev till exempel området vid Tölöviken det parkliknande kulturlandskap som det i dag är känt som.
Representationsuppdrag
Rydman hade länge varit en känd gestalt i diplomatkretsarna och kulturlivet i Helsingfors, och på 1950-talet fick han glänsa i olika representationsuppdrag. Helsingfors firade 1950 sin 400-årsdag med omfattande högtidligheter, och staden besöktes ständigt av högt uppsatta gäster från både Finland och utlandet. Rydman, som ansågs diplomatisk och gentlemannamässig, var som en fisk i vattnet bland dem.
Sommar-OS i Helsingfors 1952 var också en synlig händelse i Rydmans karriär. De personliga ansvar som medföljde värdskapet för tävlingarna hade varit en av de faktorer som talade för valet av Rydman som stadsdirektör, och Rydman agerade även på ett naturligt sätt som ”tävlingsstadens far” i offentligheten. Samtidigt försvarade han även OS-projektet, som hade fått kritik. Spelen kritiserades för den höga prislappen, men Rydman försvarade projektet och konstaterade att om OS blev lyckat utgjorde det oersättligt värdefull reklam för staden och att många av de byggprojekt som spelen krävde skulle ha varit nödvändiga ändå.
Rydmans karriär kröntes 1956, när han utsågs till Finska folkpartiets presidentkandidat. Framgången i valet blev anspråkslös, när Rydman fick sju elektorer bakom sig, men redan att bli utsedd till kandidat var en hedersbetygelse i sig. Rydmans långa meritförteckning inkluderade både kommunala och nationella förtroende- och ledningsuppdrag, arbete inom rättsväsendet och försvaret samt påverkan inom kulturlivet. Som stadsdirektör var han med om att lotsa Helsingfors genom en ovanligt torftig tid, som dock lade grunden för tillväxten till en storstad.
Litteratur
Kolbe, Laura; Helin, Heikki: Helsingfors stads historia efter 1945. 3, Kommunalförvaltning och politik, kommunalekonomi. Översättning: Jeanette Lindblom, Barbro Lindblom. Helsingfors, Helsingfors stad, 2004.
Kolbe, Laura. Rydman, Eero. Kansallisbiografia-verkkojulkaisu. Studia Biographica 4. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997
