Projektet med att grunda idrottsmuseet leddes av magistern Toivo Okkola. Vid skiftet av 1920- och 1930-talet ordnade Okkola, även kallad idrottsmuseets fader, insamlingar av lekredskap och skidor, vilket gav de första föremålen till museets samlingar. År 1931 lät skolstyrelsen museet förfoga över ett klassrum i Helsingin II Suomalainen Tyttökoulu som låg på Mariegatan, där museet kunde förvara museiföremålen. Året därpå flyttades samlingarna till Töölön Yhteislyseo på Arkadiagatan.
Skolornas utrymmen var från början avsedda som en tillfällig lösning. Statens idrottsnämnd hade redan tidigt beslutat att museet skulle få permanenta lokaler i stadion som skulle byggas i Helsingfors. Nämnden såg till att museet inkluderades i planerna då stadion började planeras mer seriöst under ledning av Stadionstiftelsen, som grundades år 1927. Museet fick utrymmen i flygelbyggnaden på västra sidan av stadion, där museet fortfarande finns i dag.
Alla var inte entusiastiska över att placera Idrottsmuseet i stadion. Exempelvis kritiserade Idrottsvetenskapliga sällskapet i Finland Stadionstiftelsen för att ha “slösat bort yta, en hel del yta, på något så dött som ett idrottsmuseum. Visst är ett idrottsmuseum bra och värdefullt, men dess plats är inte i stadionslottet, där behovet av utrymmen för något viktigare är stort.”
Följande steg i utvecklingen av idrottsmuseet togs 2.3.1938. Då grundades Stiftelsen för Finlands Idrottsmuseum, till vilken museet och dess samlingar överfördes, och museet fick sin första anställda: det naturliga valet till museichef var Toivo Okkola, som skötte uppgiften vid sidan av sitt övriga arbete, nio timmar i veckan. Avsikten var att museet skulle flytta till Olympiastadion så snart den stod klar 1938, men de olympiska spelen som beviljades till Helsingfors år 1940 ändrade planerna. Den länge efterlängtade stunden inföll äntligen 8.8.1943, när museet öppnade sina dörrar för allmänheten i sina lokaler i Olympiastadions flygelbyggnad.
Kriget överskuggade idrottsmuseets första år på Olympiastadion på många sätt. Museet skulle öppnas för allmänheten 25.6.1941, men den aktuella dagen gick till historien i Finland av en helt annan anledning – det var dagen då fortsättningskriget började. Under fortsättningskriget användes stadiontornet för luftbevakning, och museets utrymmen användes tidvis av militära myndigheter. Den största skadan på museet och stadion orsakades av den tredje flygbombningen av Helsingfors i februari 1944, då sovjetiska bombplan släppte 23 bomber på stadionområdet. I museets lokaler krossades fönster, montrar och lampor, men lyckligtvis undveks mer omfattande skador.
Efter kriget öppnade museet sina dörrar i oktober 1945, och året därpå öppnades även Idrottsbiblioteket i samma lokaler, under ledning av skolrådet Anni Collan. Under de olympiska spelen i Helsingfors 1952 flyttade Idrottsmuseet till Helsingin Suomalainen Yhteiskoulu på Nervandersgatan, eftersom museets lokaler användes som presscenter för spelen.
Idrottsmuseets ursprungliga utrymmen på 250 kvadratmeter delades upp i ett utställningsrum på 140 kvadratmeter, ett arkivrum på 45 kvadratmeter och en hall på 54,5 kvadratmeter. Storleken på dessa utrymmen illustreras av att de i dag rymmer både en museibutik och Sylvi Saimo-föreläsningssalen. TAHTOs nuvarande utställningsyta på 765 kvadratmeter, samt kontors- och arkivutrymmena, är alla resultat av senare tillbyggnader. De viktigaste tillbyggnaderna genomfördes 1963, 1982–1983, 1991–1992, 1997–1998 och under renoveringen av Olympiastadion 2016–2020.
Utöver tillbyggnaderna blev förvaltningen av museet gradvis mer yrkesmässig från och med 1950-talet. Föremål som donerats under de första decennierna katalogiserades inte, och inget mottagningsbevis upprättades för dem. Stiftelsen för Finlands Idrottsmuseum beslutade att börja katalogisera samlingarna år 1959. Det första föremålet som infördes i museets diarium var en forntida skida som hittats i Viitasaari, och som hade mottagits i samband med insamlingen av skidor i början av 1930-talet. Denna skida är fortfarande det äldsta föremålet i museets samlingar.
Fram till slutet av 1970-talet bestod museets personal av museiintendenter och bibliotekarier som hade jobbet som bisyssla. Med hjälp av det statliga stöd som erhölls 1977 fick museets sina första fast anställda medarbetare – en museiintendent, en bibliotekarie och en vaktmästare-städare. Idrottsmuseet fick sin första chef år 1982, när Risto Nieminen som hade arbetat som museiintendent sedan år 1980 fick den nya titeln museichef. Under 1980-talet växte personalen i Stiftelsen för Finlands Idrottsmuseum snabbt. 1985 hade stiftelsen redan 12 anställda.
Det nationella centralarkivet Finlands idrottsarkiv grundades mycket senare än Idrottsmuseet och -biblioteket, först i mitten av 1980-talet. På 1970-talet föll projektet om intet på grund av politiska skäl: Arbetarnas Idrottsförbund (fi: TUL) ville inte ha sina handlingar på samma plats som den borgerliga centralorganisationen FGIF:s (fi: SVUL) arkiv. Frågan löstes slutligen genom att placera TUL:s och SVUL:s material i olika magasin och utse olika arkivarier för dem. Centralorganisationernas dokumentmaterial överlämnades till arkivet, som tack vare statligt stöd kunde inleda sitt arbete 1985. Arkivets uppgift blev att samla och organisera arkivmaterial om finländsk idrott för forskning inom idrottsområdet.
Under 1980-talet utvidgades Idrottsmuseets verksamhetsområde med en informationstjänst som började tillhandahålla statistiska och historiska uppgifter till idrottsmedier. Nylanseringarna inkluderade också utmärkelsen Årets idrottsbok, som för första gången delades ut av stiftelsen 1980. Till årets första sportbok valdes Matti Hannus bok Moskovan olympiakirja. År 1993 utsågs Idrottsmuseet till ett av de första elva nationella specialmuseerna, med ansvarsområdet finsk motion och idrott.
Idrottsmuseets senaste decennier har präglats av tillväxt och förändring. Under renoveringen av Olympiastadion 2016–2020 fungerade museet i två olika tillfälliga lokaler i nästan fem års tid. Samlings- och utställningsarbetet, publikationsverksamheten och informationstjänsten fortsatte dock nästan normalt, och även nya försök genomfördes – exempelvis den riksomfattande utställningsturnén Urheilumuseo renkailla, Idrottmuseet på hjul. Under sommaren 2017 besökte museets utställningsbil totalt 24 orter runt om i Finland.
Efter att Idrottsmuseet flyttat tillbaka till Olympiastadion öppnades en helt förnyad utställning för allmänheten i oktober 2020. Sedan dess har flera tillfälliga utställningar redan ordnats, och huvudutställningen har förnyats avsevärt både vad gäller innehåll och funktionalitet. I samband med förnyelsen av varumärket bytte Idrottsmuseet namn i juni 2022 till Kulturcentret för idrott och motion Tahto, under vilket Idrottsmuseet, arkivet, biblioteket och informationstjänsten verkar. Samma år uppnådde museet ett nytt besökarrekord på 37 958.
Texten bygger på Kaisa Laitinens manuskript ”Suomen Urheilumuseosäätiön historia” (Historik över Stiftelsen för Finlands Idrottsmuseum)
