Jordbruk och dagsverken på kungsgården i Helsingfors

I anslutning till kungsgården i Helsingfors inrättades år 1550 Viks ladugård (Wijkz ladugårdh), dit kungsgårdens jordbruk centraliserades. Kvar på Kungsgårdsholmen i Vandaåns utlopp fanns gårdens huvudbyggnad, ekonomibyggnader, laxmjärden, båthamnen, strandbodarna och kvarnarna. Bönderna i området betalade sina skatter till kungsgården. Som en del av beskattningen utfördes dagsverken (dagswärk), varav ett visst antal skulle utföras årligen och som fastställdes av fogden.

En förteckning från år 1557 av fogden Anders Larsson Korp som bodde på Kungsgårdsholmen visar vilka slags dagsverken som utfördes. Under detta år utfördes sammanlagt 2 363 dagsverken. Dagsverkens karaktär och antal visar också tyngdpunkterna och behoven för kungsgårdens produktion. Enligt förteckningen i fogderäkenskaperna fördelades de på följande sätt:

 

Gödselutkörning på gårdens jordar 21 dagsverken

Vårplöjning samt och bärgning av råg och korn 71 dagsverken

Anskaffning av vidjor för katsor (vide) och flätning av katsor 9 dagsverken

Höarbete 119 dagsverken

Tröskning och utkörning av råg och korn 108 dagsverken

Dikning 83 dagsverken

Avverkning, flottning och landtransport av trä 270 dagsverken

Byggande av två rior och stugor 78 dagsverken

Gödselutkörning till Massby i Sibbo 710 dagsverken

Plöjning och jordspridning 260 dagsverken

Höbärgning 138 dagsverken

Tröskning av råg och korn 193 dagsverken

Svedjebränning 85 dagsverken

Anskaffning och transport av vidjor för katsor 60 dagsverken

Gårdens egna dagsverken 159 dagsverken

Viks ladugård var en boskapsgård

Enligt förteckningen över dagsverken var boskapsskötseln kungsgårdens viktigaste produktionsgren, viktigare än spannmålsodlingen. Det flesta dagsverkena utfördes för det ändamålet. År 1557 fanns det 70 kor på kungsgården. Det fanns omkring trehundra får, tiotals höns och drygt tio gäss.

Av mjölken gjordes smör, som var en av herrgårdens viktigaste exportvaror till Stockholm, bland annat till kost för matroserna i handelsflottan. Jämfört med vår tid var mängden smör som korna producerade liten. Den vinterutfodring som tillgången på mjölk förutsatte utgjorde ett problem. Enligt Markku Kuisma producerade en ko på kungsgården tre lispund, det vill säga cirka 25 kg smör (ett lispund är 8,5 kg) per år. Utöver smöret förde man flottyr (kökenfeth) till Stockholm. Även den användes för fartygsunderhåll. Riggdelar såsom rep smordes med flottyr för att förhindra skavning. Särskilt hissdonen för segel och rår var hårt utsatta. Det värdefulla fettet fick man som biprodukt från matlagningen, men även genom särskild kokning. Av fårmjölken framställdes ost.

Boskapen producerade den värdefulla gödseln för jordbruket och de flesta dagsverkena, totalt 721 dagar, användes för utkörning av denna. Gödseln fördes från Viks ladugård till Massby gård i Sibbo. Avståndet 18 kilometer fågelvägen. Boskapsskötseln omfattade höslåtter med bärgning, för vilket man använde 138 dagsverken. Allt som allt utgjorde de dagsverken som boskapsskötseln förutsatte 30 procent av herrgårdens årliga dagsverken och det största enskilda arbetet.

Fördelen med boskapsskötseln var att den förutsatte mindre arbetskraft, och eftersom den var fysiskt lättare kunde den även skötas av kvinnor. Detta var betydelsefullt under krigstider. Eftersom höet spelade en viktig roll utgjorde ängarna en strategisk resurs som pantsattes, såldes och köptes. Ängarna var början till den produktionskedja, som fortsatte med kon, mjölken, smöret och transporten till Stockholm. Fettet skyddade mot kyla och gav näring. Utöver att höet behövdes för att utfodra herrgårdens egen boskap, kunde det även vid behov ges till hästarna i de arméer som anlände till eller reste genom staden. Man led brist på hö, eftersom det huvudsakligen härstammade från naturängar. Det fanns ännu inga sådda ängar. På kungsgården idkade man också djuravel. Utöver engelska får hade man även frisiska hästar. Gustav Vasa hade handels- och dynastiförbindelser med Friesland och Johan med England.

 

Från åkrarna fick man råg och korn

Till skillnad från allmogens tegskiften var åkrarna i Viks ladugård egna inhägnade skiften i Westervik och Östervik. Ladugårdens odlingar motsvarade åtta skatteenheter. Som jämförelse kan nämnas att den totala allmänningsgälden för två hus på Drumsö var en och en halv skatt. Gårdens odlingsareal var 50 tunnland, det vill säga 25 hektar med nuvarande mått. Jämfört med herrgårdarna var det här relativt lite, och exempelvis mindre än Esbo och Massby gårdar, som låg i närheten. I moderna termer var kungsgården ett småbruk med gott om boskap och utmärkta fiskevatten.

För åkerbruket –  vårplöjning, tröskning och spannmålstransporter –  användes sammanlagt 632 dagsverken. Åkern plöjdes med en plog, som med undantag av den spets som skar jorden bestod av trä. Då den drogs av en oxe kunde man med plogen vända till och med lerjord, men i mjukare jordmån räckte det med en häst. Jämfört med den typ av harv som tidigare användes särskilt på svedjemarker, skrapade plogen inte bara upp ytjorden och blandade den, utan vände verkligen på den. Plogdjupet kunde justeras. Den lämpade sig för odlingsskiften men inte tegskiften, eftersom den vände jorden över på grannens sida. Som dragdjur på kungsgården användes hästar och oxar. Kungsgården hade skjutshästar och arbetshästar (werkhäster). I synnerhet bland de bönder som bodde längs vägarna föredrog man oxar, eftersom kronan hade för vana att beslagta hästar för sina egna transporter. De långsamma oxarna togs inte för transporter.

På herrgården odlades råg och korn. Råg lämpade sig för spritbränning, men det finns inga omnämnanden av sprit som skulle ha bränts på kungsgården under denna tid. Sprit importerades från Estland och byttes ut mot strömming, som inte fanns i Estland. Av korn framställde man öl av fyra olika styrkor. Ölet var länge en väsentlig del av kosten. Spannmålet tröskades med skära. Man fick också spannmål från svedjemarkerna. Genom svedjebränning kunde man snabbt öka odlingsarealen, men bara tillfälligt och genom att utarma marken, till följd av vilket man måste byta plats. Relativt få av kungsgårdens dagsverken användes för svedjebränning. Tölö nämns som kungsgårdens svedjemark.

 

 

Katsor, dikning och skogsarbete

På Kungsgårdsholmen i Vandaåns utlopp var fisket den viktigaste produktionsgrenen. Fiskfångsterna var mycket stora. Nästan alla fiskar samlades in, lades in på olika sätt och åts antingen på gården eller transporterades någon annanstans. Man fick endast lite av de mer sällsynta fiskarna, exempelvis bara några kilo ål. Ålen fångades slumpmässigt i fällorna, men man fick nog en del ål varje år. Man fiskade även asp. Flundror nämns inte i räkenskaperna. Det tog 69 dagar att tillverka fiskeredskap, det vill säga katsor (katzle). Katsorna tillverkades på ett uråldrigt sätt av vide. Näten tillverkades av bast. Torsk fångade man med torskrev.

270 dagsverken användes för skogsarbete med transporter. Transporterna underlättades av ån, längs vilken virket kunde flottas ut från byarna längs ån. Även vintern och det kalla klimatskedet var till hjälp, eftersom lasterna kunde transporteras på släde i skogen och längs den frusna Vandaån. Traditionellt fällde man träd i januari–februari, då träet var torrt. Sammanlagt 320 dagsverken användes för ombyggnader, dikningar, byggnadsarbeten och kungsgårdens eget behov. Dikningen tog 83 dagsverken i anspråk.

Det fanns 40 dikningsspadar på kungsgården. Kungsgården hade inte en tillräcklig egen metallproduktion, utan spadarna var importerade varor. Skepparen Håkon Krock hämtade dem till kungsgården med fartyget Såldanen från Stockholm år 1556. Av detta kan man dra slutsatsen att tiotals män deltog i dikningarna. Spadarnas spets var av järn. Åtminstone på de kungsgårdar som var modellgårdar började verktygen så småningom ha metalldelar. Böndernas spadar kunde vara av trä. Metall var värdefull och byttes i nödfall ut mot salt.

 

Arkivkällor och litteratur

Räkenskapsbok för Helsingfors fögderi 1556, 1557 (Ka 3040:53; 3070:76)

Aalto, Seppo 2012. Sotakaupunki. Helsingin Vanhankaupungin historia 1550–1639. Helsingfors: Otava.

Kuisma, Markku 1990. Helsingin pitäjän historia II. Vanhan Helsingin synnystä isoonvihaan 1550–1713. Vanda stad.

Suolahti Eino E. 1950. Vantaan Helsinki. I verket finns Helsingfors stads historia i del I. Helsingfors.