Laxfiske som näring i Helsingfors

Laxfisket i Vandaforsen var en viktig bakomliggande faktor till grundandet av Helsingfors: redan på medeltiden, år 1351, gav Sveriges kung Magnus Eriksson rätten att fiska lax (piscaturam salmonum på latin) till Padis cistercienskloster i västra Estland.

Författare:

Mikko Huhtamies

31. mars 2023

Vandaforsen var kungens personliga egendom på basis av den så kallade realrätten. Genom att överlåta den bättrade han på sin ekonomi och stärkte sitt förbund med det inflytelserika klostret. Klosterväsendet, som hade spritt sig från Mellaneuropa till Baltikum, fick på så sätt fotfäste vid kusten i Helsinge socken. Klostret hade även jordegendom i det område där Helsingfors skulle komma att grundas, bland annat i Munksnäs.

Klostrets lekmannabröder, det vill säga anställda som hade svurit klostereden, fiskade i sina egna fiskevatten i området vid Vandaforsen. Man kunde inte heller undvika fisketvister med bondebefolkningen i Forsby. År 1417 dömde lagmannen Klaus Fleming en fisketvist till Forsbybornas fördel (http://df.narc.fi/document/1492(Länk leder till extern tjänst)).

Efter att Gustav Vasa steg till makten upphörde den katolska medeltiden. Klostrens egendom överfördes till kronan, så även Padis klosters jordegendom i Helsingfors. Fisket var dock fortsatt aktivt också efter att staden grundades 1550. Därnäst tog kronan den viktiga laxfiskerätten i Vanda för egen del. Nytt fiskecentrum blev Helsingfors kungsgård, kronans mönstergård som grundats av Gustav Vasa och som låg på en ö mellan två förgreningar vid Vanda ås mynning. Där behövdes även fiskearbetskraft. Fiskfångsterna var en del av kronans detaljerade bokföring.

Bilden här intill visar ett dokument som har utarbetats av kungsgårdens fogde och som innehåller årsredovisningen av fiskfångster i Helsingfors 1558 (Fogderäkenskaper KA 3095:22 i Digitalarkivet).

Lax fångades med två fasta mjärdar i Vandaforsen. När tunnorna (cirka 125 kg) omvandlas till kilogram kan vi räkna ut att man fick flera hundratals kilogram fisk om året. Strömming drogs upp med not i Massby i Sibbo. I de estniska vattnen fick man ingen strömming, det var en kustfisk på den finska sidan. Det kom även torsk – de stora torskfångsterna skvallrar om att det i mitten av 1500-talet kom tillräckligt med saltpulser från Nordsjön till Östersjön och att de har sträckt sig ända till Finska viken. Torsk fiskades förutom i Helsingfors även med fyra långrevar (torske snör) i havsområdet i Pojo socken (Pojo fjärd), sannolikt vid Jussarö. År 1558 uppgick torskfångsten till totalt 19 tunnor eller cirka 2,4 ton (KA 3095:22).

Man torkade även fisk på traditionellt vis – med krampsill avsågs soltorkad strömming. Andra fiskar som nämns i dokumentet är sik, braxen, id, gädda och abborre. Gädda fördes även till Helsingfors kungsgård i form av skatter ända från Sääksmäki och Sysmä. Enligt Helsingfors kungsgårds räkenskaper har man använt abborr- och strömmingsnät samt notar. Lax fiskades på gammalt vis med nät, mjärdar och håvar.

Helsingfors kungsgård var sin tids storfiskeri – större var bara Abborrfors i Pyttis, där Padis kloster också hade fiskerätt. Intensivt fiske hade enligt dokumentation idkats redan 200 år innan Helsingfors grundades. Laxfångsterna sinade inte heller senare. ”Lax-fånget warit rätt lyckeligt i Gammelstads forssen”, skrev botanisten och forskningsresanden Per Kalm från Åbo i sin lokalskildring av Helsingfors 1757. Även om nedteckningen är av tvåhundra år senare datum skildrar den den situation som rådde tidigare. Enligt Kalm fick man även stora mängder nejonögon i Gammelstadsfjärden, och man hade enligt honom ibland till och med påträffat stör i Helsingforsvattnen. ”Gammalt folk vet berätta att det inte var bra att stören spred sig”, berättar Kalm.