Men också kapare och fiender kunde åka genom strömmarna. På många ställen måste fartyg på väg i hamn komma via dem, i och med att det fanns bara ett fåtal farleder och att havsområdena utanför dem var bristfälligt kartlagda. Även militärt var strömmarna viktiga ställen. Genom dem kunde fienden angripa, och vid dem kunde staden försvara sig.
I Helsingfors avsåg konungens strömmar skärgårdslederna och sunden strax utanför staden. Farleder gick det förbi Villinge, Vargön, nuvarande Skanslandet och Ugnsholmen. De viktiga redderna var Kronbergsfjärden och, längre ut, fjärden norr om Mjölö. Till skillnad från strömmarna ute i havet var åarna – Vanda å, Sörnäsbäcken och Tali å – viktiga för fiskets och vattenkraftens skull, snarare än militärt.
Strömmarna kunde övervakas och avspärras med hjälp av till exempel undervattenshinder eller kättingar, och beskjutas med kanoner, som då redan började vara kraftfulla nog. Med modern terminologi kunde man kalla konungens strömmar för ett inre territorialvatten där farlederna hölls fria från sjörövare
(hålla strömer reene, SAOB, sökord Ström, punkt 3). En ströms betydelse berodde helt på hur stora skepp där kunde segla. Rikets huvudström var Strömmen i Stockholm. Viktiga strömmar i Finland var bland andra Korpoström och Pellinge ström. De var viktiga också genom sina lägen: de ledde till Åland respektive Estland.
Vartefter kungens makt stärktes sträckte den sig utöver strömmarna till öppna havet. Ett ännu vidare havsområde än ”konungens strömmar” var ”konungens farvatten”. Att bevaka dem var mycket svårare, och sjöröveri kunde inte förhindras. Exempelvis år 1559 blev en del helsingforsfartyg plundrade på kungens vatten.
Men Sveriges ställning som sjövälde växte, och då riket på Erik XIVs tid besatte Estland utvidgades begreppet konungens strömmar till att avse mellersta Finska viken. Det tolkades som svenskt vatten i och med att både nord- och sydkusten hörde till Sverige – där rådde svenskt kustherravälde. Under sin stormaktstid på 1600-talet strävade Sverige efter herraväldet över hela Östersjön, men drömmen om ett Mare Nostrum, såsom Rom ett tag kallat Medelhavet, eller ett ”svenskt innanhav” förverkligades aldrig helt.
Originalkällor:
Helsingfors kungsgårds räkenskapsböcker 1558–1558. KA 3095:77.
Svenska Akademiens Ordbok (SAOB)