Chefredaktör och bakgrundspåverkare inom politiken
Lauri Aho (f. 1901 Pyhäjärvi–d. 1985 Helsingfors) var den första stadsdirektören i Helsingfors som var född på 1900-talet. Aho är inte bara känd för sin tid som stadsdirektör, utan dessutom även framför allt för sin långa mediekarriär samt för sin betydande roll som bakgrundspåverkare i Samlingspartiet.
Aho föddes i Pyhäjärvi, högt upp i norra Nyland, 1901 under ganska anspråkslösa förhållanden, i en butiksföreståndares familj. Han studerade humanistiska vetenskaper på Helsingfors universitet och tog en magistersexamen. Under studentåren blev Aho förtrogen med medierna och lärde känna sina framtida politiska kontakter. Han arbetade som chefredaktör på Ylioppilaslehti och deltog samtidigt aktivt i Akademiska Karelen-Sällskapets verksamhet på 1920-talet. I Karelen-Sällskapet lärde Aho känna många av de kommande decenniernas centrala beslutsfattare, såsom Kekkonen. Aho hörde till den måttfulla falangen inom AKS och lämnade organisationen efter Mäntsäläupproret.
Efter att Aho utexaminerades från universitetet arbetade han som direktör för förlaget Gummerus. Arbetet medförde nya relationer till intelligentian i huvudstaden. Det viktigaste steget i karriären tog Aho dock när han 1934 lämnade Gummerus för att tjänstgöra som assistent till chefredaktören på Samlingspartiets huvudspråkrör, Uusi Suomi. Aho blev chefredaktör för tidningen 1940.
Aho var aktiv i Samlingspartiet och blev medlem i Samlingspartiets partistyrelse 1936. Inom partiet fick han iklä sig rollen som medlare, vilket passade hans personlighet. Redan innan han blev medlem av partistyrelsen hade han medlat mellan Uusi Suomis chefredaktör, som sympatiserade med Lappoandan, och Samlingspartiets moderata ordförande J. K. Paasikivi. När Paasikivi blev statsminister på 1940-talet fick Aho fungera som hans kontaktperson till hela partiledningen, vilket samtidigt gav Ahos egna ledare och texter i Uusi Suomi avsevärd vikt och offentlighet. Aho hade inte som mål att ge sig in i rikspolitiken, utan förblev bakgrundspåverkare i partiet, men han valdes in i Helsingfors stadsfullmäktige 1946.
Utveckling av Helsingfors
I kommunalvalet i Helsingfors 1953 övergick man till personval i stället för färdiga listor. Aho, som hade fört en skicklig imagekampanj, skaffade sig offentliga rekommendationer av framstående politiker i Helsingfors, vilket då fortfarande var en ovanlig valtaktik. Den personbaserade kampanjen resulterade i ett praktfullt antal röster, och efter valet blev Aho fullmäktigeordförande.
Aho intog den främsta positionen i staden 1956. Samlingspartiet och SDP förhandlade tillsammans fram Aho som stadsdirektör, vilket ledde till invändningar och anklagelser om kohandel från de mindre grupperna i fullmäktige. Att Aho blev stadsdirektör var samtidigt ett tecken på att den kommunalpolitiska axeln och kompromissviljan mellan Samlingspartiet och SDP stärktes.
Aho skred genast till verket i sin nya tjänst. Hans period som stadsdirektör kan beskrivas som en tid av stora planer och förväntningar i Helsingfors: Aho trodde att huvudstaden skulle utvecklas till en riktig storstad, vilket skulle kräva långsiktiga planer och noggranna investeringar. De första betydande målsättningarna under Ahos period var en reform av stadens budgetering och skapande av långsiktiga investeringsplaner. Om staden under Eero Rydmans tid ännu hade levt kvar i den efterkrigstida ur hand i mun-ekonomin, ansåg Aho och stadens ledning att nästa steg nu var att säkerställa förutsättningarna för stadens tillväxt.
Enligt Ahos uppfattning skulle Helsingfors växa kraftigt under de kommande decennierna, och man skulle kunna få plats med upp till 700 000 invånare på stadens område. Den stadsstruktur och service som en sådan tillväxt förutsatte krävde noggrann planering. Därför grundades en investeringskommitté i Helsingfors med uppgift att sörja för utvecklingen av stadens tillgångar samt år 1964 även ett separat stadsplaneringskontor. Ämbetsverket var framför allt ett projekt som drevs av SDP och det första i sitt slag i Finland.
Så småningom kunde man lämna återuppbyggnadstidens torftighet bakom sig, och Helsingfors satsade på sin framtid. Framför allt var industrianläggningar och uppdatering av infrastrukturen centrala åtgärder under Ahos period. Man uppskattade att energiförbrukningen skulle fördubblas på tio år när staden växte och gjorde därför en framgångsrik satsning på produktionskapaciteten: elverket var i slutet av 1950-talet stadens största inkomstkälla. I Helsingfors uppfördes ett vattenreningsverk och vattentorn (behovet av sådana underströks av att det rådde direkt brist på vatten den torra sommaren 1959), och trafikförbindelserna till förorterna började äntligen förbättras.
Kommunalklubben
Under Ahos tid betonade stadsledningen en linje som eftersträvade jämkning mellan de stora partierna och kompromisser, trots den borgerliga ledningen. Detta tog sig dock inte alltid uttryck i verksamhet som var särskilt öppen i förhållande till stadsborna. Fortsättningen på stadens investeringskommittés sammanträden utvecklades under Ahos tid till den så kallade kommunalklubben, där de ledande personerna i staden träffades under informella former och samtidigt diskuterade brännande frågor inom kommunalpolitiken. Stadsdirektörerna hade för vana att ta besvärliga ärenden från de egna sektorerna till klubben för att dryfta dem där. Aho deltog intensivt i klubben, som var en naturlig miljö för stadsdirektören, som var känd för sin medlings- och förhandlingsförmåga.
Den förhandlingsmakt som användes i klubben på 1950- och 1960-talet var betydande, dold för allmänheten och rörde sig i gränsområdet mellan fullmäktige och förvaltningen. Klubben främjade å ena sidan kompromisser och minskade grälen i fullmäktige, men kunde å andra sidan motiverat ses som ett sätt att lösa besvärliga frågor i skymundan från stadsborna. Under Ahos period som stadsdirektör i Helsingfors främjade man dock även demokratiseringen av olika kommunala organ genom att minska den tjänstemannaledda förvaltningen.
Monument och planer
Aho höll kulturen kär, och som vanlig fullmäktigeledamot beklagade han sig inför sina nordiska kollegor offentligt över den knapphändiga kulturpolitiken i Helsingfors. Det fanns en symfoniorkester i Helsingfors, men i övrigt var det kommunala kulturutbudet fortfarande relativt smalt. Detta passade naturligtvis den borgerliga kommunuppfattningen, där produktion av konst i första hand var en uppgift för privata aktörer. Under Ahos tid restes dock två landmärken inom kulturlivet i Helsingfors, stadsteatern och Finlandiahuset.
Stadsteatern var ett projekt som framför allt drevs av vänstern, men som det dock rådde politisk enighet kring. Byggnadsarbetena inleddes först på 1960-talet, efter år av väntan. Aho var en vän av projektet, men höll precis som resten av högern noggrann uppsikt över stadens skatteprocent. Det var inte lätt att i den strama ekonomin hitta utrymme för stora offentliga konstinköp.
Finlandiahuset var i sin tur ett jätteprojekt som Aho aktivt hade drivit omedelbart efter att han valdes in i fullmäktige. Helsingfors hade en högklassig stadsorkester, men ingen konsertsal av toppklass. Till sist fick man dock en konsertsal i Finlandiahuset, som planerades av Alvar Aalto och numera är känt som ett av landmärkena i Helsingfors centrum. Aho tros till och med ha påverkat byggnadens ikoniska färg: Aalto skulle veterligen ha övervägt svart granit som fasadmaterial.
Finlandiahuset var till sist den enda delen som genomfördes av Alvar Aaltos stora centrumplan, som han skapade under stadsdirektör Ahos tid. När trafikmängderna ökade och näringslivet tog fart behövde stadens centrum utvecklas, och stadskärnan borde vara ett skyltfönster för den vitala storstaden – inte en trist depå för Statens järnvägar som täckte en stor del av området mellan det nuvarande riksdagshuset och Tölöviken. Aho förklarade 1961, när Aaltos stora centrumplan offentliggjordes, att ”huvudstadens centrum är en sak för hela nationen”. I Aaltos vision skulle Tölövikens strand ha blivit ett enhetligt skyltfönster för offentliga byggnader och kulturinrättningar. Merparten av storprojektet genomfördes dock aldrig på grund av fullmäktiges återkommande motstånd och ändringskrav.
Den kanske mest upprivande politiska tvistefrågan under Ahos period som stadsdirektör gällde också ett stort byggprojekt, metron, som började planeras under Ahos tid. Byggandet av metron passade i sig in på Ahos uppfattning om den växande storstadens behov och långsiktig trafikplanering, men precis som sitt parti Samlingspartiet hade Aho en skeptisk inställning till projektet ända till slutet. Bilismen sågs som framtiden, och prislappen för den underjordiska metron väckte förskräckelse. Också kommunalklubben, som i två decennier hade utarbetat kompromisser i samförstånd, började förtvina till följd av svårigheterna kring att fatta det dyra byggbeslutet. Kommunalvalet 1968 – där Aho steg åt sidan och lämnade posten som stadsdirektör – var framför allt ett ”metroval”.
Källor
Kolbe, Laura; Helin, Heikki: Helsingfors stads historia efter 1945. 3, Kommunalförvaltning och politik, kommunalekonomi. Översättning: Jeanette Lindblom, Barbro Lindblom. Helsingfors, Helsingfors stad, 2004.
Vesikansa, Jyrki. Aho, Lauri. (Länk leder till extern tjänst)Biografiskt lexikon för Finland.
