Helsingfors demokratiskt valda stadsfullmäktige sammanträdde för första gången i sin nya sammansättning den 16 januari 1919 klockan 19.00. I slutet av det föregående året, den 27–28 december 1918, hade det ordnats ett kommunalval med allmän och lika rösträtt. Alla som fyllt 20 år hade rösträtt i valet, med undantag för omyndiga och personer utan medborgerligt förtroende. Stadsfullmäktige sammanträdde i Börssalen på Fabiansgatan. Enligt en samtidsbeskrivning var stämningen vid detta första sammanträde så förtätad att man nästan kunde ta på den. På läktarna i fullmäktigesalen fanns ett stort antal människor, av vilka en del hade kommit för att fira början av en ny jämlikare era och en del bara för att de var nyfikna. Man observerade med oavlåtligt intresse de nya ledamöterna, i synnerhet kvinnorna och ledamöterna som representerade arbetarbefolkningen, när de kom till den viktigaste ”helgedomen” för kommunalt beslutsfattande. En observatör noterade att kvinnorna hade svarta kläder på sig och att de rörde sig påfallande självsäkert. Alla ledamöter, stadens fäder och mödrar, såsom de samtida brukade kalla ledamöterna, uppträdde på ett säkert och värdigt sätt – alltså precis som de förväntades uppträda.
Stadsfullmäktige öppnade sammanträdet med att presentera de nya ledamöterna, totalt 60. Ledamöterna presenterades inte enligt parti utan med numrerade listor. Man kunde dock se på listan vilken parti det var fråga om. Från lista nummer ett, det vill säga socialdemokraternas lista, hade valts 26 stadsfullmäktigeledamöter (bland annat Väinö Tanner, Matti Paasivuori och Miina Sillanpää). Lista nummer två var Samlingspartiets lista, och från den valdes åtta stadsfullmäktigeledamöter (bland annat K.A. Paloheimo, Hedvig Gebhard och Onni Tarjanne). Lista nummer tre hörde till Framstegspartiet och från den kom fyra ledamöter in i fullmäktige (bland annat Santeri Ivalo, Alvar Niklander och Olga Oinola). Den största borgerliga gruppen i fullmäktige utgjordes av lista nummer fyra, Svenska folkpartiet, som fick 22 ledamöter in i fullmäktige (bland annat A. Tollet, A. Frey, E. von Frenckell och Jenny af Forselles). SDP var den största gruppen i fullmäktige med 26 ledamöter, men den borgerliga sidan hade ändå en majoritet med sammanlagt 34 ledamöter.
I början av sammanträdet valde fullmäktige en ordförande genom sluten omröstning. Till stadsfullmäktiges ordförande valdes Alexander Frey (SFP) med 32 röster. Väinö Tanner fick 23 röster, Kaarlo Heinonen (SDP) och Arthur Tollet (SFP) vardera en röst. Efter valet till ordförande tackade Frey fullmäktige för visat förtroende. Han önskade att fullmäktige skulle visa välvillighet, vilket skulle underlätta skötseln av uppgiften. Han bedömde att det skulle kunna uppstå svårigheter, eftersom fullmäktiges arbete måste byggas på en helt ny grund som man inte hade någon tidigare erfarenhet av och även eftersom fullmäktiges sammansättning hade ändrats på ett väsentligt sätt. Endast 13 ledamöter hade hört till den föregående fullmäktige.
Frey nämnde uttryckligen att det var en positiv ändring att fullmäktige nu för första gången hade kvinnliga ledamöter. Frey påminde också om att trots att kommunalförordningen och fullmäktiges sammansättning var nya, hade stadsfullmäktige för det mesta samma uppgifter som tidigare. Den nya tiden kunde dock ställa allt större krav på kommunerna, i synnerhet inom det social- och samhällspolitiska området, men Frey ansåg att även detta innebar endast en vidareutveckling av det arbete som inletts tidigare. Till slut gav Frey ännu anvisningar till den kommande fullmäktige: ”Huvudvikten vill jag dock lägga därpå, att fullmäktiges arbete är ett rent praktiskt arbete, som icke lämnar rum för abstrakt politiserande eller kan inskränkas enbart till en negativ kritik av förefintliga brister i de kommunala inrättningarnas organisation och funktion, utan kräver lösningen av en massa konkreta arbetsuppgifter ofta nog med en viss affärsmässig snabbhet.” Han önskade dessutom att fullmäktige skulle ha en god och stark gemenskapsanda som skulle utgöra en god grund för fullmäktigearbetet.
Frey var fullmäktiges ordförande åren 1919–1921, det vill säga under de första åren då vänstern och kvinnorna för första gången kunde delta i stadsfullmäktiges beslutsfattande till följd av den allmänna och lika rösträtten. Självständiga och förmögna ogifta kvinnor, såsom änkor, hade fått rösta i stadsfullmäktigeval redan tidigare, men nu fick kvinnor också rätt att ställa upp som kandidater i fullmäktigevalet. Före rösträttsreformen hade rösträtten grundat sig på skattebetalningsförmågan. Detta hade effektivt uteslutit arbetarbefolkningen och deras representanter ur fullmäktige. Socialdemokraterna hade därför varit i kommunalvalsstrejk i Helsingfors sedan 1905 – tills den demokratiska kommunala rösträttsreformen ändrade situationen.
Den kommunala pänningmakten, som samtida kallade det för, hade fått kritik särskilt efter riksdagsreformen 1906, då den allmänna och lika rösträtten förverkligades i statliga val. Både män och kvinnor hade fått rösta i riksdagsvalet oberoende av deras förmögenhet redan i flera år och kvinnor hade också haft rätt att ställa upp som kandidater. Därför var en del av kvinnorna i stadsfullmäktige redan erfarna riksdagsledamöter när de för första gången valdes till fullmäktige. De första kvinnliga fullmäktigeledamöterna i Helsingfors var Miina Sillanpää (SDP), Toini Johansson (SDP), Hedvig Gebhard (saml.), Paula af Heurlin (saml.), Olga Oinola (Framstegspartiet), Elin Holmberg (SFP), Bertha Tabelle (SFP), Emma Åström (SFP) och Jenny af Forselles (SFP). Av dessa hade Sillanpää, Gebhard och af Forselles varit riksdagsledamöter.
De kvinnliga fullmäktigeledamöterna bildade inte någon enhetlig front i fullmäktige. Liksom männen representerade kvinnorna i regel sina politiska partier och den expertis de hade på basis av sitt yrke eller annan samhällelig ställning. I de mest centrala frågorna som skilde vänstern och borgerskapet stod kvinnorna bakom sina egna block, vänstern eller borgerskapet. I praktiken förde kvinnorna dock in sådana synpunkter i fullmäktiges diskussioner som främjade samarbetet mellan vänstern och borgerskapet, eftersom kvinnorna i allmänhet representerade expertis i de områden som vänstern drev – exempelvis i frågor kring fattigvården, bostäder och livsmedel samt barn. Fullmäktigeledamöterna var vanligtvis beredda att använda stadens medel uttryckligen för frågor som hänförde sig till deras egna expertområden, så kvinnliga fullmäktigeledamöters expertis sammanföll ofta lättare med vänsterns mål. I likhet med vänstern var kvinnliga ledamöter dock tvungna att tillägna sig fullmäktiges byråkratiskt långsamma beslutsfattandekultur som utgick från beredning och starkt baserade sig på lagar och regler, vilket hindrade radikala förändringar och reformer. Så småningom, steg för steg, ändrades attityderna ändå och reformer fördes vidare. Arbetarbefolkningens representanter och kvinnor ifrågasatte bland annat den företagsekonomiska rationalitet som rådde starkt i fullmäktige och som uppfattades som opolitisk, på vilket Freys ovan beskrivna tacktal var ett gott exempel. De krävde ett bredare perspektiv på fullmäktiges beslutsfattande som skulle beakta bland annat jämlikhet.
