Telefonen, eller "ett språkrör med telegraftråd"

Läsetid: min.
Tre kvinnor sitter sidledes eller med ryggen mot tittaren och förmedlar samtal.
Moderniseringen krävde också att all slags informationsförmedling blev snabbare. Vid sidan av brevposten och tidningarna hade telegrafen tillkommit på 1840-talet och knöt samman kontinenter, länder och städer. Telegraflinjen mellan Helsingfors och S:t Petersburg hade tagits i bruk 1855. Till en början användes den framför allt av myndigheterna och militären, men senare även av företag när brevposten inte längre var tillräckligt snabb.
Telefonen blev dock snabbt ett medel för informationsförmedling i realtid, och användningen av den blev till en början allt vanligare i städerna. Från mitten av 1890-talet ersatte långdistanssamtal mellan städerna telegram och telegrafen, som därefter främst användes för kommunikation över långa avstånd.

Helsingforsarna fick snabbt kännedom om Alexander Graham Bells nya uppfinning, telefonen, som väckte stor uppmärksamhet i världspressen år 1876. I februari 1876 hade Bell patenterat telefonen i USA, och redan i november samma år kunde Suomen Virallinen Lehti och Uusi Suometar berätta om en ”talande eller konverserande elektrisk telegraf”. Uppgifterna hämtades sannolikt från svenska tidningar, som redan ett par månader tidigare hade rapporterat om denna nya revolutionerande uppfinning. Men den första svenskspråkiga nyheten i Finland utkom i Finlands Allmänna Tidning nio månader senare, den 21 augusti 1877.

Ett år senare, i november 1877, började metallfabrikören Johan Nissinen i Helsingfors sälja dessa ”Bells telefoner” i sin butik på Annegatan 28 och byggde en några tiotal meter lång telefonlinje mellan butiken och sitt kontor. Nissinen var ingalunda den enda i Helsingfors som sålde telefoner. Även John Stenberg och Joh. Wallman hade tagit in de nya ”talapparaterna” i sina butiker, trots att det ännu var oklart hur omfattande användningen skulle bli och vilken betydelse de skulle få. Den nya innovationen togs i bruk förvånansvärt snabbt, men dess fortsatta spridning gick betydligt långsammare och drabbades till och med av bakslag.

Daniel Johannes Wadén, som har kallats det finländska telefonväsendets fader, inledde en landsomfattande försäljning av telefonapparater vintern 1878. Redan samma vår upplöstes dock hans försäljningsorganisation, eftersom apparaterna inte gick åt. Nya uppfinningar, framför allt mikrofonen, förbättrade hörbarheten avsevärt, och även Wadéns affärsverksamhet fick ny fart. År 1880 ansökte han om koncession hos Helsingfors magistrat, men magistraten, som på grund av sakens nyhetskaraktär var ovillig att fatta beslut i frågan, avslog ansökan.

Helsingfors telefonverk grundas

Wadén lät sig inte nedslås av detta, utan bildade tillsammans med representanter för Bellbolaget ett konsortium som ansökte om ett nytt tillstånd hos senaten. Senaten ställde sig visserligen positiv till ansökan, men hänsköt den till normal ämbetsbehandling hos generalguvernör Fjodor Heiden och ministerstatssekreterare Theodor Bruun, som föredrog ansökan för Alexander III. Kejsaren och storfursten beviljade koncessionen i januari 1882, och senaten underrättade Wadén om beslutet den 31 januari 1882. Denna dag betraktas som Helsingfors telefonverks födelsedag.

En månad senare gav Helsingfors magistrat Wadén tillstånd att dra telefonledningar över hustaken. Telefoncentralen installerades på femte våningen i Kiseleffs nya stenhus i hörnet av nuvarande Mannerheimvägen och Lönnrotsgatan. Den första linjen öppnades mellan restaurangen i Brunnsparken och Operakällaren i maj 1882. Wadén ansökte hos senaten om koncessioner även för flera andra städer och fick dem beviljade i slutet av samma år.

Våren 1883 sålde Bellbolaget sin andel, och Wadén och hans kompanjoner grundade Helsingfors Telefonaktiebolag, vars nya stadgar fastställdes i juni 1883. Liksom inom många andra nya branscher dök det snart upp konkurrenter även på telefonmarknaden. År 1886 utgjorde Helsingfors Allmänna Telefonaktiebolag, som grundats av Fridolf Zetterman och hans kompanjoner, ett allvarligt hot mot Wadéns bolag. Eftersom konkurrenten hade fått ett så pass stort försprång att hämta in, lyckades den dock inte nå upp till Helsingfors Telefonaktiebolags kundantal.

Bolagen försökte köpa upp varandra, och konkurrensen om kunderna och antalet abonnemang blev hård. Slutligen, i januari 1889, fusionerade Wadéns bolag Helsingfors Allmänna Telefonaktiebolag med sin egen verksamhet. Därefter grundades Helsingfors Telefonförening i juni 1891, där Wadéns bolag hade ett betydande inflytande över beslutsfattandet. Detta ovanliga arrangemang upphörde 1901, då Telefonföreningen köpte aktierna i Telefonaktiebolaget. Wadén var redo att lämna telefonverksamheten, eftersom han 1894 hade grundat Södra Finlands Fjärrtelefonaktiebolag, som i enlighet med sitt namn tog över förmedlingen av fjärrsamtal.

Lokalerna i Kiseleffs nya hus blev snabbt för trånga när bolaget fick ett stort antal nya kunder. En ny telefoncentral, belägen i kommunalrådet Grönqvists stora stenhus vid Norra Esplanaden, togs i bruk sommaren 1888. Snart befann man sig dock i samma situation igen: även dessa lokaler blev för små.

Helsingfors industrialiserades snabbt, stadens invånarantal växte och nya bostadsområden planlagdes. Tillväxten illustreras också med hjälp av antalet telefonabonnemang: år 1890 hade Telefonföreningen cirka 1600 och tio år senare redan 3800 abonnemang. Eftersom telefoncentralerna använde manuellt betjänade ganska små så kallade multippelbord, blev lokalerna snabbt för trånga.

En häftig tillväxt

År 1905 fullbordades på Högbergsgatan 35 Helsingfors Telefonförenings ståtliga stenborg ritad av arkitekt Lars Sonck. År 1908 köpte föreningen byggnaden och tomten på motsatta sidan av samma kvarter, Kaserngatan 36, av statsrådet Souranders arvingar, vilket tryggade föreningens utrymmesbehov. Nya filialer ritade av Sonck fullbordades år 1911 i Berghäll på Karlagatan 11 och i Tölö på Runebergsgatan 43. I början av seklet avstod man så småningom från att installera nya luftkablar, och kablarna började placeras under gatorna i egna telefonschakt.

Några siffror visar utmärkt hur snabbt telefonverksamheten i Helsingfors expanderade under åren 1900–1918. År 1900 fanns det färre än 4 000 telefonanslutningar, men fram till 1918 hade antalet ökat till nästan 12 000. På motsvarande sätt fanns det år 1900 omkring åtta kilometer luftledningar, medan längden år 1918 uppgick till över 72 kilometer. År 1903 fanns det endast omkring tre kilometer jordkablar, men 1918 redan nästan 70 kilometer. Mest dramatiskt framträder ökningen i antalet manuellt förmedlade telefonsamtal: år 1902 uppgick de till 9,5 miljoner och år 1917 till strax under 41 miljoner.

Artikeln har översatts och redigerats från Jyrki Paaskoskis verk Sodan ja rauhan kaupunki – Helsingin historia 1863–1939. Helsingfors, Docendo 2026.