Fotografen K. E. Ståhlbergs Helsingfors

Helsingfors vaknade en morgon i februari 1889 till en spännande nyhet: Ingenjör K. E. Ståhlberg hade öppnat en ny, modern fotografisk ateljé på Alexandersgatan 17. I ateljén använde och sålde han de allra färskaste tekniska uppfinningarna, fotografiska apparater (kameror) och tillbehör, allt importerat från utlandet.

Stadsborna och den växande gruppen av amatörfotografer i Helsingfors var entusiastiska. Men för de etablerade fotograferna var denna uppstickare en ovälkommen konkurrent. Ståhlbergs trumfkort var ny teknik, en fin och rymlig studio, ett brett sortiment av produkter samt billigare priser.

Såväl helsingforsare som turister besökte ateljén för att låta sig fotograferas, även om många också vandrade uppför trapporna till femte våningen av ren nyfikenhet. En del besökare blev så intresserade att de själva började fotografera. Bland dem var den kända fotografen Constantin Grünberg (1891–1973). Han besökte Ståhlbergs ateljé redan som fyraåring år 1895 tillsammans med sina föräldrar Eugenie och Constantin Grünberg – och familjens hund.

Uleåborgaren blir helsingforsare

Karl Emil Ståhlberg (1862–1919), allmänt känd som K. E. Ståhlberg, föddes i Kuhmoniemi i Uleåborgs län, numera Kuhmo i Kajanaland. Han blev tidigt faderlös, så hans äldre syskon stödde hans utbildning. Ståhlberg blev student från svenska reallyceet i Uleåborg och studerade från 1883 vid Polytekniska institutet i Helsingfors.

Efter civilingenjörsexamen reste han till Sverige, Danmark och Tyskland för att lära sig mer om fotografering. Våren 1888 gifte han sig med Aurora Lindgren från Uleåborg och det unga paret bosatte sig i Helsingfors. En del Ståhlbergs syskon anställdes i hans ateljé eller hjälpte till i hushållet och tog hand om barnen.

Traditionsbrytare och trendsättare

Huvudstaden öppnade dörren ut till Europa, men det var i Helsingfors K. E. Ståhlberg utvecklade sin mångsidiga verksamhet. Då han öppnade sin första fotografiska ateljé bröt han samtidigt mot flera traditioner. Blivande fotografer förväntades gå i lära hos etablerade läromästare i flera år innan de fick grunda egna ateljéer.

Men Ståhlberg hörde inte till de tålmodiga. Han tog en genväg och reste utomlands, där han inte behövde vänta på sin tur. Helsingfors och de övriga fotograferna lärde sig snart, att unge herr Ståhlberg gick sina egna vägar och struntade i vad de tyckte. Han hade ett häftigt humör men också humor och självdistans. På en bild låtsas han kasta en låda med fotografiska tillbehör i Imatra fors.

Ståhlberg var en rastlös själ, som alltid måste vara först eller åtminstone ledaren i sin bransch. Då konkurrensen blev för stor bytte han verksamhetsfält. Under de följande tre decennierna överraskade han många gånger sin omgivning, bröt mot sedvänjor och skapade nya trender.

Tekniska apparater och maskiner

K. E. Ståhlberg var dock mycket mer än enbart fotograf. Han visade sig vara en mångsysslare med ett brinnande intresse för all slags tekniska apparater, maskiner och nya uppfinningar. Ståhlberg filmade och producerade de första finländska filmerna, grundade landets första biograf och hämtade de första bilarna och motorcyklarna till Finland.

Då han körde i ilfart (enligt samtida observatörer) med en ny bil på Helsingfors gator stannade både fotgängare och den övriga trafiken upp. Hästdragna spårvagnar trafikerade redan från år 1891 och år 1900 infördes elektriska vagnar, men båda var mycket långsammare än Ståhlbergs ”fartvidunder”.

Porträtt

Fotografiska ateljén K. E. Ståhlberg blev så populär att ägaren snart kunde köpa upp andra ateljéer och öppna filialer i städer runt om i Finland. Det blev mode att utbyta fotografier med släktingar, vänner och skolkamrater, och många människor köpte album för att samla porträtt.

Fotoateljéernas kunder klädde upp sig i finkläder och valde fonder med stor omsorg. Bakgrunden på fotografiet var viktig, för den berättade om personerna och deras sociala ställning, åsikter och smak. Bröllop, dop, födelsedagar och andra fester förevigades på bild. Många bilder av nygifta par togs i Ståhlbergs ateljéer runt om i landet.

På 1890-talet ökade mängden bilder av babyn. Dels berodde det på att priserna på fotografier sjönk, dels på att tekniken utvecklades. Tidigare måste man stå eller sitta blickstilla för att bilden skulle lyckas, men de minsta klarade sällan av att vara orörliga tillräckligt länge.

Evenemang

Berömda personer fotograferades ofta vid märkesdagar såsom födelsedagar eller andra viktiga evenemang. K. E. Ståhlberg och hans fotografer var på plats vid den kända filantropen och societetsdamen Aurora Karamzins (1808–1902) nittioårsdag år 1898. Den berömda författaren och historikern Zacharias Topelius (1808–1898) begravning och andra historiska händelser dokumenterades också. Bilderna såldes sedan i ateljéerna som tavlor eller vykort.

Fotograferna var närvarande också vid besök av dignitärer och berömda personer i Helsingfors, och vid universitetets promotion, utställningar och andra evenemang. Bilderna bidrog till att sprida upplevelser och nyheter om händelserna i staden.

Vintern 1892 kunde helsingforsarna till exempel se den upplysta snöskulpturen Frost av konstnären Emil Wikström (1864–1942). Wikström skapade flera monumentala statyer i Helsingfors, bland dem björnen som sitter framför Nationalmuseet, Elias Lönnrots staty, J. V. Snellmans staty framför Finlands Bank och Lyktbärarna som pryder järnvägsstationens fasad.

Festligheter och gruppbilder

Från 1890-talet bjöd institutioner och myndigheter allt oftare in fotografer för att ta bilder av grupper och festligheter. Ständerna, universitetet, statens och kommunens tjänstemän, tidningsredaktioner, kulturpersonligheter, föreningar och industriarbetare ville alla bli fotograferade. Vänner önskade också fotograferas tillsammans i ateljén eller utomhus.

Enskilda porträtt kunde sammanställas till en tavla i den fotografiska ateljén. Släkter, myndigheter och firmor beställde gärna stora planscher med porträtt och namn som minne eller för jubileer. Hela Finlands Banks personal lät sig fotograferas för bankens 85-årsjubileum.

Finländska landskap

Den uppvaknande fosterländskheten i slutet av artonhundratalet blev en lukrativ marknadsnisch för Ståhlberg. Kunderna ville gärna bli fotograferade framför finländska landskap och köpa finländska tavlor och vykort, så Ståhlberg sände snabbt ut fotografer till Helsingfors och olika platser i Finland för att ta nya bilder.

Flera kända fotografer startade sina karriärer i Ståhlbergs ateljéer eller fann förståelse och finansiering för att förverkliga sina fotografiska idéer. Fotografen, journalisten och författaren I. K. Inha (1865–1930) cyklade runt om i Finland för Ståhlbergs räkning på 1890-talet och fotograferade landskap och människor.

Pris i Paris

Ståhlbergs fotografier och senare också filmer användes ofta i reklamsyfte utomlands för att främja Finland som besöksmål. År 1892 vann K. E. Ståhlberg pris för sina bilder på den första fotografiska världsutställningen i Paris. De finländska landskapen och särskilt vinterbilderna ansågs vara mycket exotiska. Turister och besökare kan ännu idag överraskas av att det går att skida och åka skridsko i storstaden Helsingfors.

Familjen

Våren 1896 avled Ståhlbergs hustru Aurora och ett av deras fem barn i sjukdom. På sommaren reste Ståhlberg till Hangö och träffade där en ung, vacker och rik polsk-sibirisk arvtagerska, Sonja Gerasimoff. De gifte sig i november samma år. Sonja blev hans närmaste medarbetare, musa och finansiär. De fick sju barn tillsammans.

Familjen Ståhlberg blev nu kosmopolitisk i allra högsta grad. Internationella gäster som talade franska, tyska, engelska, ryska eller nordiska språk kom ofta på besök. K. E. Ståhlberg hade dessutom flera utländska anställda i ateljéerna. De äldre barnen gick i finskspråkig och de yngre i svenskspråkig skola, men alla var minst tvåspråkiga. Sonja talade sju språk.

Excentriske Karl Emil, eleganta Sonja och de elva livliga barnen blev ett favoritsamtalsämne i huvudstaden. Familjen Ståhlberg hade det vi nuförtiden kallar underhållningsvärde.

Träffpunkter

På Esplanaden brukade stadsborna flanera, utbyta skvaller, träffas i kafé och restaurang Kapellet (grundat 1867), och hålla ett öga på nytt mode som Sonja Ståhlberg visade upp efter sin senaste resa till Paris. Barnen träffade vänner och bekanta över språk- och kulturgränserna. Nationalpoeten J. L. Runebergs staty var mötespunkt långt innan varuhuset Stockmann byggdes och ”Stockas klocka” blev stället där helsingforsarna stämde träff.

Andra statyer var inte lika populära träffpunkter, men de hade historisk betydelse. Statyn av den ryska kejsaren Alexander II avtäcktes i april 1894. I mars 1899 tog fotograferna bilder av det stora blomhavet kring statyn och demonstrationerna som uttryckte finländarnas protest mot den statliga förryskningspolitiken. Censuren var hård, men fotograferna använde sig av diverse tekniker och vinklar för att reflektera stämningarna och åsikterna.

Stadsborna träffades också på Salutorget där livlig handel pågick. Sonja brukade köpa färska grönsaker och tala med ”ryssgummorna” som sålde på torget. Trots att familjen Ståhlberg hade tjänstefolk i likhet med andra välbärgade familjer var det Sonja som bar ansvaret för att vardagen med elva barn fungerade. K. E. Ståhlberg var ofta borta på resor eller satt hela dagen i ateljén och långt in på kvällarna på affärsmiddagar.

En stad i förändring

Kring 1900 utvidgades och utvecklades Helsingfors centrum. Fotograferna vandrade runt i staden under alla årstider med sina kameror. De tog bilder både utifrån och inifrån viktiga byggnader som Riddarhuset, Ständerhuset, Kejsarpalatset (numera presidentpalatset), Riksarkivet, universitetet och Universitetsbiblioteket, Studenthuset, Polytekniska institutet och Normallyceum. Tillräcklig belysning inomhus var viktig för att fotografiet skulle lyckas.

Familjen Ståhlberg var inte religiös och ansåg kyrkorna mest vara sevärdheter. Bilder togs av Nikolajkyrkan (numera Storkyrkan eller Domkyrkan), Johanneskyrkan, Tyska kyrkan och de ortodoxa Uspenskijkatedralen och Heliga Treenighetens kyrka. Även om K. E. officiellt var lutheran gifte sig Sonja och han i Uspenskijkatedralen, för Sonja var ortodox.

Med en växande stadsbefolkning ökade också behovet av platser för fritid, nöjen och rekreation. Sommaren erbjöd många möjligheter att vara ute, besöka sevärdheter och utställningar eller delta i evenemang och festivaler. Då vädret tillät på vintern skidade stadsborna eller åkte skridsko på isen och kälke på Observatoriebacken.

Populära utflyktsmål

De ståhlbergska barnen var väl förtrogna med Helsingfors och rörde sig fritt i staden. De dök mestadels upp hemma först då de blev hungriga. Dagens äventyr diskuterades livligt vid middagsbordet. Pappa fotografen fick ofta idéer för bilder av sina barn, som var överallt och hörde och såg allt spännande som hände i staden.

Stadsborna promenerade i Kajsaniemi, Vinterträdgården, Brunnsparken och uppe på Observatorieberget, där det ordnades bland annat sångfester. Djurgården var ett besöksmål där helsingforsarna kunde njuta av naturen och beundra vackra villor och utsikten mot Tölöviken.

I parker och kring många sevärdheter fanns det restauranger som serverade måltider, kaffe och tårta, och ofta också bjöd på underhållning. Kameralinsen visar ett angenämt och livligt Helsingfors, som på sommaren hade många lummiga gröna områden och på vintern förvandlades till snödrottningens vita, magiska rike.

Utflykter utanför staden

Om helsingforsarna ville göra längre utflykter kunde de åka till närliggande områden som Mejlans, Degerö, Fölisön eller Högholmen. Djurparken på Högholmen som invigdes 1889 blev naturligtvis barnfamiljernas favorit.

Ståhlberg fotograferade bland annat utsikten från holmen och en serie med paviljonger, statyn av geten och ankdammen. Populära djur såsom isbjörnen och en uppseendeväckande bild med tre björnar finns med bland fotografierna. Den första Björnborgen av sten blev färdig på 1890-talet, men den nutida stora Björnborgen byggdes först 1952.

Bortom Långa bron

Medan andra fotografer nöjde sig med att ta bilder på imponerande byggnader i stadens centrum och finklädda människor i ateljéerna, sökte sig Ståhlberg till mindre prestigefyllda kvarter såsom Hagnäs och Sörnäs. På andra sidan Långa bron bestod området mestadels av träkåkar och vida landskap.

Hur en välutbildad och fin herre som K. E. Ståhlberg ansåg det värt att fotografera dessa fattiga kvarter var det få som förstod. I Sörnäs fanns också Centralfängelset. Ståhlberg, som kusin både till den kända juristen och politikern (sedermera Finlands första president) K. J. Ståhlberg (1865–1952) och till direktör Karl (Kaarlo) Basilier (1860–1951) vid Finlands Bank, borde veta bättre!

Fångarna arbetade i verkstäder som bland annat snickare eller skomakare. Fotografierna togs sannolikt för att visa det moderna fängelset. Fångarna behandlades väl och vaktades noga, och de arbetade flitigt, så de utgjorde ingen fara för samhället.

Industrier

Finland urbaniserades och industrialiserades i slutet av 1800-talet. En speciell kategori i Ståhlbergs samlingar utgör industribilder från Helsingfors och Tammerfors. Bland dem finns Gottfrid Strömbergs första dynamofabrik (grundad 1891) på Eriksgatan 14 i Helsingfors.

Trots namnet bestod verkstaden i början av ett litet rum där endast fyra personer arbetade med att bygga och reparera elektriska motorer och generatorer. Strömbergs bolag växte i början av 1900-talet till ett av Finlands ledande industriföretag.

Film

Bröllopsresan med Sonja till Paris i slutet av 1896 inspirerade Ståhlberg till att köpa en filmprojektor. Bröderna Lumière hade presenterat sin nya projektor året innan i Frankrike. Från 1897 förevisade Ståhlberg utländska filmer på turnéer runt om i Finland.

År 1904 öppnade K. E. Ståhlberg Finlands första stationära biograf på Mikaelsgatan 5. De ”levande bilderna” drog stor publik. Sonja och döttrarna spelade piano under förevisningarna, för filmerna var ännu stumfilmer. Tusentals människor såg filmer i biografen Wärlden Rundt – Maailman Ympäri, men de fortsatte också att besöka fotoateljén för porträtt, vykort och tavlor.

Ståhlberg och hans fotografer började nu också själva filma nyheter och evenemang. Sång- och gymnastikfester och idrottsevenemang var särskilt populära, men de krävde stor skicklighet av fotografen och utmärkta kameror. De första filmerna var dokumentärer och mestadels bara några minuter långa. År 1907 producerade K. E. Ståhlberg den första spelfilmen i Finland, Lönnbrännarna.

Massor av människor som alla rörde sig samtidigt kunde lätt göra fotografierna suddiga. Snabba rörelser och rörliga element som forsande vatten var komplicerade att fånga på bild, men på film blev rörelserna mycket mer levande och verkliga.

Atelier Apollo

Ståhlberg blev alltmer intresserad av film, teater och operett. Antalet professionella fotografer och amatörer hade i hans tycke redan blivit alldeles för stort. Flera kopierade hans stil, motiv och tekniker och besökte samma ställen som Ståhlberg och hans anställda tidigare fotograferat.

Med Sonjas finansiella stöd utvidgade Ståhlberg verksamheten och grundade Atelier Apollo år 1899. Atelier K. E. Ståhlberg koncentrerade sig hädanefter på billigare porträttfotografering, medan Atelier Apollo producerade bilder av högre kvalitet och även filmer.

År 1910 öppnade Ståhlberg Biograf, Teater, Hotell & Restaurang Apollo på Södra Esplanaden 10. På Apolloscenen poserade Ståhlbergs döttrar och deras lärare under danslektioner, medan pappa fotografen testade kameror, belysning och andra tekniska detaljer.

Sonja övervakade verksamheten och skötte allt praktiskt i Apollohuset, för Ståhlberg reste ofta utomlands för att engagera nya artister. Apolloteatern blev en allvarlig konkurrent till de etablerade teatrarna i Helsingfors, Svenska teatern, Alexandersteatern och den finskspråkiga Nationalteatern.

På Apolloscenen dansades Finlands första tango år 1913 och det nya tangomodet kopierades direkt av andra teatrar. Teater Apollo koncentrerade sig mest på lättare underhållning som operetter, revyer, matinéer och konserter.

De flesta föreställningarna var på svenska och utländska språk, för artisterna kom främst från Norden eller kontinentala Europa. Ståhlberg fotograferade skådespelare i olika roller på den egna scenen och även på andra teatrar, medan åskådarna samlade på kända skådespelares och sångares porträtt.

Vida vyer

Havet och de vida vyerna var speciellt viktiga för K. E. Ståhlberg. Han var en entusiastisk seglare och medlem i Nyländska Jaktklubben (grundad 1861). Då han behövde semester brukade han ta en segeltur. Under färden prövade han nya foto- och filmkameror och tekniker för att kunna dokumentera segeltävlingar, landskap och båtar i skärgården och ute på havet.

Tävlingar, segelturer, egna och andras segelbåtar och vyer från skärgården fastnade på bild och även på film. Ståhlberg gjorde långa segelturer längs kusten varje sommar med sina fotografer, familjen eller vänner, och han fick ibland beställningar för att ta bilder under kunders segelturer.

Hundratals fotografier av K. E. Ståhlberg och hans fotografer finns idag i arkiv i Finland och utomlands. Många av bilderna har digitaliserats. De öppna vyerna och perspektiven som ofta syns i Ståhlbergs fotografier speglar hans behov av utrymme för att utveckla nya tekniker och projekt som ingen annan gjort tidigare. Öppna landskap och full frihet var grundläggande förutsättningar för en pionjär som K. E. Ståhlberg och hans liv och verk.

Litteratur

Hirn, Sven 2001. Apolloteatteri. Yliopistopaino.

Hirn, Sven 1977. Ateljeesta luontoon: valokuvaus ja valokuvaajat Suomessa 1871–1900. Suomen valokuvataiteen museon säätiö.

Ståhlberg, Sabira 2013. K. E. Ståhlberg: Fotograf, filmskapare och entreprenör. Svenska litteratursällskapet i Finland.