Bruket grundas i Helsingfors
Sockerbruket grundades i Helsingfors av Borgåköpmannen Bernhard Manecke år 1806. Det nygrundade bruket låg vid Storgatan i ett hus som Johan Sederholm hade låtit bygga på 1700-talet och som nuförtiden är känt som Kiseleffska huset. Efter Maneckes död köptes bruket av Feodor Kiseleff(Länk leder till extern tjänst) som var en av stadens rikaste köpmän. När Helsingfors blev Finlands huvudstad samma år blev brukets läge mitt i staden problematiskt. På grund av Helsingfors nya status behövde nya ämbets- och administrationsbyggnader resas. Man fruktade att bruket skulle orsaka bränder i den värdefulla omgivningen, eftersom en förödande eldsvåda hade drabbat staden år 1808. En väsentlig orsak till flyttandet av bruket var också den vämjeliga stanken som spreds kring anläggningen. Dåtida tillverkningsprocessen av socker krävde användning av blod. Eftersom Helsingfors slakterier inte producerade tillräckligt med nötblod för brukets behov fraktades det ända från Sankt Petersburg. Blodet förvarades i magasin där det började ruttna och lukta.
Följaktligen beslöt man att flytta bruket till stadens utkanter vid Tölöviken år 1819, där Kiseleff redan ägde ett tegelbruk. Sockerbrukets verksamhet startade i Tölö några år senare, 1823.
Bruket i Tölö
Den alltmer industrialiserade staden utvidgades i alla väderstreck. Man blev rentav tvungen att begränsa industribyggande i Helsingfors och nya fabriker grundades bland annat i Sörnäs och Berghäll möjligast långt bort från stadens centrum. Förutom Tölö sockerbruk fanns nära Helsingfors centrum till exempel Borgströms tobaksfabrik i Kronohagen. Längre bort i stadens utkanter såsom Sörnäs grundades maskin- och brobyggnadsverkstäder, och i Sandviken Sinebrychoffs bryggeri.
I Tölö sockerbruk var produktionen under de första decennierna rätt blygsam och brukets teknologi föråldrad. Men efterfrågan på socker och exporten till Ryssland växte genom hela 1800-talet, vilket ökade behovet av sockerbruk. En viktig vändning skedde i Tölö bruk på 1860-talet då den föråldrade tekniken förnyades. Dessutom expanderades bruksområdet avsevärt på 1880-talet och flera nya byggnader restes i närheten av bruket. Förutom socker började man tillverka bland annat sirap samt alkoholdrycker som rom och whisky. I början av 1900-talet fick fabriken ett eget järnvägsspår som löpte längs med Tölövikens strand till Helsingfors huvudjärnvägsstation. Fabriken hade också tillgång till en hamn.
Brukets arbetare
I Helsingfors bodde ända till 1850-talet huvudsakligen köpmän och hantverkare. I och med industrialiseringen blev invånarnas yrken mångsidigare. Runt Tölö sockerbruk uppstod ett eget litet samhälle. Förutom fabriksarbetare sysselsatte bruket till exempel bokförare, tunnbindare, målare och smeder. Bruket hade också anställt en lärare för att undervisa arbetarnas barn. Trädgårdsmästaren uppgift i sin tur var att sköta grönområden och hålla bruksområdet snyggt.
Till Helsingfors som höll på att industrialiseras flyttade arbetare som bodde längre bort i stadens norra delar. Tölö sockerbruk tog väl hand om sina anställda och erbjöd dem många förmåner. Den viktigaste var att den anställda och deras familjer erbjöds bostad på bruksområdet i Tölö. De andra fabrikerna i staden hade börjat avstå från denna praxis i slutet av 1800-talet. På bruksområdet fanns i början av 1900-talet nästan 160 arbetarbostäder, som hade sammanlagt 640 boende. Om en anställd av någon orsak inte fick en bostad på bruksområdet, fick hen ersättning för hyran. Ibland erbjöd bruket sina anställda bland annat bad- och utlandsresor.
Verksamheten upphör
Helsingfors stad köpte Tölö fabriksområde år 1962. Staden ville bygga på tomten kulturbyggnader ritade av Alvar Aalto. Tillverkningen av socker fortsatte ändå i Tölö ända till år 1965. Helsingfors stad rev de tömda byggnaderna under samma år. Järnvägsspåret som ledde till fabriken revs ett år senare. Sockerfabriken flyttades till Kantvik i Kyrkslätt där den fortfarande fungerar. Nuförtiden upptas tomten av Finlands nationalopera och -balett, vars byggnad blev färdig år 1993. Delvis på platsen av de tidigare järnvägsskenorna som ledde till fabriken öppnades år 2018 centrumbiblioteket Ode.
Nutida spår av bruket
Tölö sockerbruk har ändå inte helt försvunnit från Tölöviken. En del av tegelmuren på strandens sida står fortfarande kvar. Brukets huvudkontor av rödtegel på Mannerheimvägens sida har också bevarats. Huvudkontoret byggdes år 1951, bara cirka 15 år innan fabriken revs.
På huvudkontorets vägg har man fäst en minnesplakett för den estniska statsmannen Jüri Vilms som tillfälligt fungerade som Estlands vice premiärminister samt justitieminister år 1918. Han medverkade bland annat till grundandet av Estlands arbetarparti. När tyskarna invaderade Estland år 1918, flydde Vilms till Finland. Enligt officiell uppgift avrättade tyskarna Vilms under Finlands inbördeskrig år 1918 nära Tölö sockerbruk på stranden till Tölöviken.
Framför sockerbrukets förra huvudkontor finns skulpturen Sockerflickan, som föreställer en flicka som bjuder en hund på socker. Skulpturen avtäcktes år 1956 i samband med Finska Socker Ab:s 200-årsjubileum, och på statyns sockel står graverat Suomen sokeriteollisuus Finlands sockerindustri 1756–1956.
