År 1840 utfärdades en kejserlig förordning som skilde vården av psykiskt sjuka från den allmänna fattigvården och fastslog att den som blivit psykiskt sjuk skulle få vård så fort som möjligt. Enligt europeisk förebild försökte man centralisera vården till sjukhus som byggts för ändamålet. Som en följd av förordningen började man planera Finlands första mentalsjukhus, som ritades av Carl Ludvig Engel och stod klart i Lappviken i Helsingfors 1841.
Lappvikens sjukhus återspeglar synen på vården vid den tiden: det placerades utanför staden, i en naturskön miljö, som i sig ansågs ha en lugnande och läkande effekt. Patientrummen var mycket enkla och hade kala väggar, vilket också ansågs ha en lugnande effekt. Utbildning i psykiatri inleddes i Lappviken, men under lång tid studerade intresserade läkare utomlands för att bekanta sig med de mentalsjukhus som fanns där.
I det tidiga 1900-talets Helsingfors fanns också privata anstalter som erbjöd psykiatrisk vård. Den mest kända var läkaränkan Sofie Louise Lybecks sjukhem för nerv- och sinnessjuka, som låg i villaområdet Kammio i Tölö åren 1888–1904. Bland andra författarna F.E. Sillanpää och Mika Waltari sökte vård för sina problem på Kammio. Kammio sjukhus blev en avdelning av Hesperia sjukhus på 1950-talet och lades ner 1962. Även i Eira fanns åren 1906–1940 en privat anstalt Den leddes av Jalmari Ludvig Lydecken, som lyssnat på Sigmund Freuds föreläsningar i Wien.
På 1930-talet fick en av stadens stadsläkare i uppgift att organisera vården av akuta psykiska sjukdomar. Läkarmottagningen inrättades på vårdpolisens station på Terrassgatan. Vårdpolisen hämtade de sjuka och de fick första hjälpen tills anfallet gick över eller en vårdplats kunde ordnas.
Nickby sjukhus
Behovet av vårdplatser ökade i takt med att befolkningen i Helsingfors växte snabbt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Lappvikens sjukhus var avsett för hela Finland, så staden behövde ett eget psykiatriskt sjukhus. År 1912 togs alla Stengårds sjukhus byggnader i bruk som mentalsjukhus, och vid samma tid placerades en del patienter i hemvård i Sibbo.
Redan 1907 hade man föreslagit att en ny vårdinrättning skulle byggas på landsbygden nära Helsingfors, och staden köpte en tomt för ändamålet i Nickby nära Sibbo kyrkoby. Nickby sjukhus stod klart 1914, och efter det placerades endast patienter som behövde akut vård på Stengård. Nickby sjukhus blev det största mentalsjukhuset i Finland, med som mest cirka 1 500 patienter på 1960-talet. Sjukhuset stängdes i början av 2000-talet när anstaltsvården för psykiskt sjuka fasades ut i hela landet.
Diagnoser och behandlingar
De vanligaste diagnoserna i början av 1900-talet, med början från de lindrigaste, var olika neuroser, neurasteni, hysteri, traumatisk neuros och nervositet samt i den allvarligare ändan schizofreni, manodepressivitet och neurosyfilis. Även personer med intellektuella funktionsnedsättningar, dementa och alkoholister placerades på mentalsjukhus.
Långt framskriden syfilis, det vill säga neurosyfilis, var en av de vanligaste orsakerna till att hamna på mentalsjukhus i början av 1900-talet. För att behandla neurosyfilis utvecklades en malariabehandling, där patienten smittades med malaria. Den höga febern botade eller åtminstone minskade sjukdomssymtomen. Behandlingen började användas på Lappvikens sjukhus på 1920-talet. Förekomsten av syfilis började minska på 1940-talet när antibiotikan kom.
Det fanns egentligen inga effektiva behandlingar. Behandlingarna omfattade sängläge, olika bad, omslag och massage. Renlighet och lämplig kost var en del av vården. I svårare fall använde man också läkemedel, bland annat opium och morfin som sömnmedel. Som tvångsmedel användes bland annat tvångströja och en sorts säng med höga kanter där patienten lades för att lugna sig under ett tungt galler. På Lappvikens sjukhus använde man redan från början en kombination av sängläge och flera timmar långa bad för att vårda oroliga patienter. Först på 1930-talet slutade man använda bad som behandling.
I början av 1900-talet började man använda arbetsterapi som behandling på mentalsjukhusen. Det innebar att patienterna skulle sköta enkla arbetsuppgifter. Arbetsterapin innebar ett efterlängtat tidsfördriv och meningsfulla aktiviteter för patienter som vistats länge på sjukhuset. Senare betalades också en liten ersättning för arbetsterapin.
Innan man hittade fungerande läkemedel behandlades allvarliga psykiska sjukdomar med olika chockbehandlingar. Insulinchockbehandlingar inleddes 1937 och elchocker i slutet av 1940-talet. Chockbehandlingar användes i stor utsträckning fram till slutet av 1950-talet, då läkemedelsbehandlingar började ersätta dem. Elektroterapi används än idag, bland annat för behandling av svåra depressioner.
Den mest ökända behandlingsformen för psykiska sjukdomar var lobotomi, som skulle lugna patienten genom att kapa nervbanor i pannloben. Den första lobotomin på Nickby sjukhus gjordes 1954. Effekten av ingreppet kunde bli invalidiserande och vissa patienter avled till följd av ingreppet. Trots detta lobotomerades totalt 90 patienter på Nickby sjukhus fram till 1964.
Före 1950-talet fanns inga egentliga psykofarmaka. År 1954 började man använda klorpromazin (handelsnamn Largactil), som har en antipsykotisk effekt, på Lappvikens sjukhus. Dessvärre hade läkemedlet biverkningar som påverkade utseendet: det försämrade hudens tolerans för solsken samt påverkade musklerna så att patienten blev klumpig och ansiktsuttrycken passiva. På 1970-talet kom en version som gav färre biverkningar, och den används fortfarande.
Konstnären Rafael Wardi var en pionjär inom konstterapin i Finland. Han började leda en konstklubb i Nickby som frivillig 1959 och fortsatte med det i över 20 år. Hans tanke var att med konstens hjälp stärka människans självkännedom och självkänsla.
Andra världskriget orsakade problem på mentalsjukhusen
Under andra världskriget var situationen för de psykiskt sjuka mycket dålig. Från det ockuperade Karelen evakuerades även psykiskt sjuka, och en del av dem placerades på vårdplatser i Helsingfors. De flesta av de evakuerade patienterna kom från Viborg. Mentalsjukhusen fick problem med livsmedelsförsörjningen, och bland annat på Nickby dog ungefär var fjärde patient i smittsamma sjukdomar eller ren svält. Bland dem fanns Helsingfors stadsmuseums tidigare fotograf Signe Brander, som skickats till Nickby från Stengårds sjukhus när patienterna evakuerades till Sibbo undan bombningarna. Stengård var i det skedet inte längre ett mentalsjukhus, och Brander var inte psykiskt sjuk.
Efter krigen hade man många patienter som förlorat sin psykiska hälsa i kriget. Många soldater hade också behandlats med narkotikaklassade läkemedel vid fronten och på krigssjukhusen. Mentalvårdsavdelningarna på Nickby och Stengårds sjukhus måste därför även erbjuda avgiftning.
Det sena 1900-talets Helsingfors
År 1955 bestod Helsingfors mentalvårdsdistrikts centralmentalsjukhus av Nickby sjukhus och Stengårds sjukhus avdelning för psykiskt sjuka, som 1959 blev Hesperia sjukhus.
Dispensären för själsligt sjuka blev till Psykiatriska dispensären 1959. Under den verkade vårdhem bland annat i Bocksbacka och Grankulla samt så kallade B-mentalsjukhus i Salo och Nurmijärvi. Nummela sjukhus eller Röykkä sjukhus i Nurmijärvi var ursprungligen ett lungsanatorium, men gjordes om till mentalsjukhus 1932 och fungerade som sådant fram till 1989.
På 1950-talet började man så småningom ifrågasätta byggandet av stora mentalsjukhus. Tanken om att utveckla öppenvården enligt europeisk modell hade blivit populär, och från och med 1970-talet började man träna långtidspatienter till ett självständigt liv. Samtidigt utvecklades läkemedelsbehandlingarna och andra behandlingsformer. Aurorasjukhuset, som ursprungligen byggts som ett epidemisjukhus 1913–1914, gjordes år 2000 till ett psykiatriskt sjukhus. De stora, anstaltsliknande mentalsjukhusen stängdes överallt i Finland vid millennieskiftet.
Relaterat på annan webbplats
Källor
Achté, Kalle: 150 vuotta psykiatriaa: Lapinlahden sairaalan historia 1841–1991. Jyväskylä. Recallmed, 1991.
Paloheimo, Pirkko: Nikkilän sairaalan historiikki 1914–1989. Nikkilä. Nikkilän sairaala, 1989.
Pietikäinen, Petteri: Hulluuden historia. Helsinki. Gaudeamus 2014.
Pietikäinen, Petteri: Kipeät sielut. Hulluuden historia Suomessa. Helsinki. Gaudeamus 2020.
Tuovinen, Sirkka Liisa: Inhimillinen Nikkilä: Helsingin suurin mielisairaala Sipoossa 1914–1999. Helsinki. Helsingin kaupungin terveyskeskus, 2009.
