Två saker bör noteras: för det första de rykande bål av ved som placerats högst upp på kullar för att slå larm om behovet av att avvärja en annalkande fiendeflotta; för det andra de ryttartrupper som stationerats vid kustens smala klippsund, och som noggrant håller vakt att fienden inte kan landstiga. Uppmärksamma spejare som bor längs de kuperade stränderna skickar nämligen ut rökmeddelanden. När människor som bor på närliggande kullar får syn på dessa tänder även de bål för att informera människor som bor ännu längre bort om att alla stridsdugliga män enligt landets furstes befallning och fosterlandets lagar omedelbart ska bege sig från inlandet för att bevaka kusten.
Under medeltiden skickades brev till fots, med häst eller fartyg. På vintern gick fartygsposten inte, men å andra sidan påskyndade vintervägarna trafiken i hemlandet och i vissa fall även över Finska viken. Brev transporterades av sändebud, såsom personer utsedda för detta uppdrag av slottsfogdar, biskopar eller råden i städerna. Den regelbundna posttrafiken i kronans regi började med etableringen av postverket och anknytande gästgiverier i Sverige på 1600-talet. I och med den inhemska handelsflottans ökning skickades post till utlandet med fartyg på 1700-talet. Resorna på Östersjön kunde vara i flera veckor, en resa från Nordsjön eller Atlanten till Finska viken tog en månad.
Den egentliga optiska telegrafens historia sträcker sig tillbaka till antiken (hydraulisk telegraf). Den brittiska innovatören och matematikern Robert Hooke uppfann en optisk telegraf (semafor) för militärt bruk år 1684, men som ofta är fallet var tiden inte ännu inne för innovationen, och den glömdes bort i väntan på en tid då det fanns ett verkligt behov av den. I slutet av 1700-talet inträdde ångmaskinen och varmluftsballongen i underrättelseverksamheten och kommunikationen. De första optiska telegraflinjerna byggdes i Europa. En pionjär inom området, fransmannen Claude Chappe (d. 1805), planerade den första fungerande optiska telegrafen mellan Paris och Lille år 1794 Napoleon insåg också telegrafens betydelse och lät bygga en telegraflinje från Paris till Venedig år 1810.
Meddelanden över Ålands hav
Den optiska telegrafen kom till Finland i takt med resten av Europa i slutet av 1700-talet. I Sverige och Finland var pionjären för optisk telegrafi Abraham Clewberg (senare Edelcrantz, d. 1821) från Åbo. Edelcranz påverkades av Chappe, men utvecklade även själv den optiska telegrafen. Tidsperiodens innovationer var ofta en blandning av eget och lånat. Det fanns ingen upphovsrätt, och lån utgjorde i det närmaste en hyllning till föregångarna.
Finlands kontakt till Sverige hängde på möjligheten att korsa Ålandshavet – alternativet var att färdas kring Bottenviken. Under ledning av Edelcrantz färdigställdes år 1796 en optisk telegraf för den viktiga postlinjen Eckerö–Signilskär–Grislehamn. Linjen var en kort men viktig livlina som höll riket samman. Under menföre avbröts trafiken på denna andel, eller så blev den svår på grund av motvind. En optisk telegrafstation ritad av Edelcranz byggdes på Signilskär. Stationen fungerade också som inkvartering för resenärer. Med telegrafen skickades korta tillkännagivanden, exempelvis om isläget.
Geopolitiken förändras: S:t Petersburg–Helsingfors–Hangö-linjen
År 1809 separerades Finland från Sverige och anslöts som en autonom del av Ryssland. Helsingfors blev huvudstad, och betydelsen av Finska vikens kust som transportförbindelse ökade. Förbindelsen över Ålands hav var sekundär. På 1830-talet byggdes en optisk telegraf i Ryssland, från Vinterpalatset till Kronstadt.
År 1854 hämtade den engelsk-franska flottan det avlägsna kriget från Krim till Finlands kuster. Brådskande meddelanden om flottans rörelser längs kusten behövdes. Fienden rörde sig på segelfartyg med ångmaskiner. Den var inte längre beroende av vindar såsom tidigare. Tidigare hade man kunnat bedöma och avgöra seglingsflottans framryckning på basis av vindriktningen, men detta var inte längre möjligt.
År 1854 byggdes en optisk telegraf från S:t Petersburg via Helsingfors till Hangö. Ett meddelande från Kronstadt till Hangö och tillbaka färdades på mindre än en halvtimme. Innehållet i meddelandena var dock begränsade, på förhand överenskomna huvudfraser. Sommaren 1854 arbetade 482 män med den finländska telegraflinjen. Byggandet av linjen leddes av friherren och generalmajoren Casimir von Kothen. Linjen färdigställdes samma år och fortsattes sedan till Åbo och Nystad. Med telegrafen kunde man informera om att fienden närmade sig. Fienden lyckades förstöra de norra delarna av den finska kusten, Brahestad, Uleåborg och Karleby, dit telegraflinjen inte nådde.
Enkla meddelanden
På grund av Sveaborg och flottan som tog skydd där var Helsingfors en strategiskt viktig stad nära Finska vikens smalaste punkt. I Helsingfors gick den optiska telegraflinjen längs klipporna i Ulrikasborg. Den kunde användas för att kommunicera nummer som motsvarar vissa på förhand överenskomna meningar i en kodbok, exempelvis “fienden närmar sig” eller “vi retirerar”. Om kodböckerna hamnade hos fienden var man tvungen att förnya koderna. För att säkerställa sikten i alla väder låg stationerna endast på ett kort avstånd från varandra. Vid mörker kunde ingenting kommuniceras optiskt. Därför fanns det på stationerna en häst och en båt som stod redo att föra meddelandet vidare. Stationerna låg på höga platser och utgjorde militära mål, också för att samma platser var utkikspunkter – vissa av dem sedan forna tider, såsom Kasaberget i Sökö, som också hade varit platsen för en forntida signaleld.
Historiskt föredrag i universitetets festsal
År 1850 höll professorn i fysik Adolf Moberg ett föredrag om den elektromagnetiska telegrafen i universitetets festsal på Finska Vetenskaps-Societetens årsmöte (Helsingfors Tidning 1.5.1850). Efter föredraget presenterade professorn sin telegrafapparat i universitetets fysik- och kemiauditorium. Mobergs apparat var en så kallad nåltelegraf, som var vanlig i England. Nålen pekade på en bokstav som var synlig i ett ögonblick. Man skulle skriva upp bokstaven. En apparat som baserades på morsesystemet var dock mycket bättre än nåltelegrafen och trängde snabbt undan den. Denna krävde dock “morsekunskap”, medan nåltelegrafen inte krävde några specialkunskaper.
Den elektriska telegrafen tränger undan den optiska telegrafen
Vid sidan av den optiska telegrafen var den elektriska telegrafen redan klar för användning, men under kriget hann man inte ta den i bruk mer omfattande. Redan år 1853 hade den optiska telegrafen från huvudstaden S:t Petersburg till Kronstadt bytts ut till en elektrisk telegraf, och året därpå lät man bygga en motsvarande linje från S:t Petersburg till Warszawa.
Den nya tekniken krävde utländsk expertis i Ryssland. Som entreprenör fungerade tyska Siemens & Halske. Siemens fick senare finskt medborgarskap, och under hans ledning började linjen för den optiska “lufttelegrafen” omvandlas till en elektrisk telegraf. I Finland avstod man från att bygga en optisk linje till Uleåborg. I stället byggdes en elektrisk telegraflinje från S:t Petersburg till Helsingfors.
Telegrafstationerna var militära mål. Av säkerhetsskäl gick linjen i Viborg kring staden. På så sätt kunde telegraflinjen bevaras även om fienden förstörde stationen i staden. Av säkerhetsskäl placerade man år 1854 inte Helsingfors telegrafstation i det nuvarande presidentslottet, utan i Hardens hus på nuvarande Södra kajen 6. Telegrafstolpar uppfördes på Esplanaden och Salutorget. Stolparnas utseende kritiserades och de påstods försvåra trafiken, skriver Oiva Turpeinen i sin historik över Finlands telegrafverk.
Telegraflinjerna byggdes huvudsakligen under jorden. Den koppar som användes i dem var eftertraktad, och man kunde inte förhindra stöld av den på annat sätt. Ett alternativ var en stolplinje som var lättare att genomföra. Man kunde även bygga undervattenslinjer, dock på relativt korta sträckor. Från S:t Petersburg löpte en telegraflinje till Tallinn. Det fanns ingen undervattenstelegrafkabel mellan Helsingfors och Tallinn. Systemet var centrerat kring S:t Petersburg.
Mest till nytta var telegrafen för försvaret och storborgerskapet som ägnade sig åt fjärrhandel, och så småningom även den läsande publiken via dagstidningarna. Den elektriska telegrafen revolutionerade informationsflödet fram till 1880-talet, då den fick en ny konkurrent: telefonen.
Källor
Helsingfors Tidning
Elomaa, Ville, Tommila, Päiviö och Hult, Heikki. Krenatööreistä Rämäpäihin. Lauttasaaren linnoittamisen vaiheet Krimin sodasta toiseen maailmansotaan. Drumsö-Sällskapet 2005.
Olaus Magnus Gothus, Historia om de nordiska folken (1555). Beskrivningar av Finland. Otava 1977
Risberg, Einar. Suomen lennätinlaitoksen historia 1855–1955. Post- och telegrafstyrelsen. Helsingfors 1959.
Turpeinen, Oiva. Yhdistämme. 200 vuotta historiaa – haasteena tulevaisuus. Lennätinlaitoksesta Telecom Finland Oy:ksi. Edita 1996.
