Var bodde de första ”Helsingforsborna”?
Om vi studerar gränserna för dagens Helsingfors är de tidigaste invånarna från neolitikum, cirka 5 000–4 000 år före vår tideräknings början. Det här var den kamkeramiska perioden, då människan började forma keramiska föremål av till exempel lera. I Sockenbacka har man hittat den äldsta kända boplatsen i Helsingfors.
Bosättningen i huvudstadsregionen bredde dock först ut sig till områdena längre norröver. När istiden upphörde i Finland för cirka 9 500 år sedan låg hela dagens Helsingfors fortfarande under djupt vatten, ställvis till och med på hundra meters djup. Landhöjningen efter att landet hade befriats från den flera kilometer tjocka ismassan var inte jämn, och inverkan från olika vattendrag gjorde att det förekom kraftiga variationer i havsnivån.
I huvudstadsregionen uppstod bosättning som levde i jägar- och samlarsamhällen under den mesolitiska stenåldern, när trakten tack vare den snabba landhöjningen började omformas från ett splittrat skärgårdslandskap till mer permanent fastlandskust. Den tidigaste boplatsen i området har hittats i Vanda. Den är av kol-fjorton-dateringen att döma från åren 7400–7100 före vår tideräkning. Havsnivån var då 35 meter högre än i dag, och området för dagens Helsingfors bestod närmast av söndertrasad yttre skärgård. Tecken på bosättning har framför allt hittats i området kring Rutiån, som rinner ut i Hoplaxviken, där stränderna på stenåldern fortfarande var en havsvik med skärgård. Man har även hittat till exempel verktyg av sten i området.
Stenåldersinvånarna i huvudstadsregionen levde framför allt av jakt. I området fanns sälar och annat vilt som man följde efter, bosättningen var ofta tillfällig. Stadigare bostadskonstruktioner och mer permanent bosättning började utformas under den kamkeramiska tiden (ca 3500–3100 före vår tideräkning), men inga lämningar av dessa bostäder har hittats i Helsingfors. Man kan dock anta att det redan på 3000-talet före vår tideräknings början i Helsingforstrakten fanns en ekonomi som fokuserade på sälfångst, att människor idkade handel och att man åtminstone på vintern bodde på en och samma plats i husliknande bostäder som bildade små byar. Det har även gjorts föremålsfynd från den här tiden, till exempel keramik som har kunnat användas för till exempel förvaring av sälfett.
Huvudstadsregionen var inte heller isolerad från resten av världen, utan människor reste i omgivningen kring Östersjön. I Vanda har man till exempel hittat bärnsten och föremål som är från den kamkeramiska tiden och som inte förekommer i Finland, utan endast längre söderut i Baltikum.
Platserna för de fynd av boplatser från den snörkeramiska perioden (cirka 3200–2300 före vår tideräkning) som har gjorts i Helsingfors tyder på att boskapsskötsel och till och med primitivt jordbruk har inletts. Bosättningen har inte längre varit bunden till kusten, och man har av en pollenundersökning dragit slutsatsen att trädbeståndet har röjts för att ge plats för bete. Keramikfynd från den här tiden har gjorts i till exempel Åggelby. Från tiden för den så kallade Kiukaskulturen (2300–1500 före vår tideräkning) har man i sin tur gjort till exempel föremåls- och fröfynd som visar att jordbruk hade inletts i området.
Metallyxor och gravhögar
Helsingfors nuvarande, identifierbara kartbild började utformas vid samma tid som människorna i området lärde sig att bearbeta metaller. År 1000 före vår tideräkning hade havsvikarna i dalarna vid Rutiån och Vanda å torkat ut och dagens centrum började också stiga fram ur havet.
Från bronsåldern (cirka 1500–500 före vår tideräkning) har man hittat få bevis på att människor har vistats i Helsingfors, närmast sporadiska föremål. Trots namnet på tidsperioden var bronsföremål uppenbarligen sällsynta och användningen av stenverktyg fortsatte. De viktigaste lämningarna från perioden är stenrösen, som uppenbarligen har fungerat som gravplatser och som det finns flera av i Helsingfors. Viloplatser av detta slag, som ligger på höga klippor vid havet, finns på Lövö, i Mejlans, på Brändö, i Hertonäs och i Östersundom. Deras ålder har med hjälp av brända ben som har hittats i gravarna vid utgrävningar kunnat dateras till den senare bronsåldern, ungefär år 1000–500 före vår tideräkning.
Bosättningen och levnadsförhållandena såg uppenbarligen fortsättningsvis likadana ut under den tidiga metallåldern (500 före vår tideräkning–300 vår tideräkning), men man slutade använda stenföremål. Keramik från tidsperioden har hittats i området kring Rutiån. Helsingforstrakten ansågs på basis av undersökningar länge ha varit nästan obebodd under järnåldern (400–1300), eftersom det knappt finns några lämningar av boplatser eller gravfält och inte heller just några föremålsfynd. En ny pollenundersökning har dock kullkastat den här uppfattningen. Regionen kan åtminstone ha varit någon typ av vildmarkstrakt för tavastlänningarna, där det förutom jakt även åtminstone tidvis har förekommit jordbruk.
Medeltiden förde dock med sig en omvälvning i bosättningen i Helsingforstrakten. Det svenska riket expanderade österut till följd av korstågen och började föra nybyggare till Finska vikens norra kust och Nyland på 1200-talet, varvid Helsingforsregionen började få permanent bosättning och blev en administrativ helhet.
