Levnadsförhållandena för arbetarbefolkningen i Helsingfors var mycket primitiva ännu i början av 1900-talet. Många samhälleliga faktorer påverkade människornas vardag och de utmaningar som den innebar. För hundra år sedan var bildningsnivån låg: folkskolan var avgiftsbelagd, det var vanligt att man saknade läs- och skrivkunnighet och läroplikten hade ännu inte trätt i kraft. Informationsförmedlingen byggde på den egna referensgruppens tidningar (om man kunde läsa) och rykten. Boendeförhållandena var usla och trånga. På 1910-talet var näringstillståndet dåligt på grund av livsmedelsbrist.
På 1910-talet påverkades arbetarbefolkningens, och framför allt kvinnornas, vardag av många faktorer som försvårade livet, till exempel de ökade levnadskostnaderna (hyra), de trånga boendeförhållandena och kristiden. År 1915 steg levnadskostnaderna med 52 procent. Även om dyrtidstillägg infördes inom många branscher hjälpte det inte inkomsterna i de familjer som hade det sämst ställt att hålla jämn takt med de ökande utgifterna. Kvinnornas löneinkomster var även i övrigt betydligt mindre än männens inkomster. Den allra svagaste positionen hade ensamstående mödrar, som inte erbjöds just något skyddsnät av samhället.
I början av 1900-talet var livet mycket könsrollsbundet. Arbetena var tydligt uppdelade i kvinnliga och manliga sysslor i både samhället i allmänhet och hemmet. Kvinnornas uppgift var att bära huvudansvaret för det dagliga hem- och hushållsarbetet samt barnavården. De hushållsarbeten som utfördes av kvinnorna var fysiska och tunga, och det fanns inga hushållsmaskiner som underlättade arbetet. I arbetarfamiljer, där det var ont om pengar, tillverkade man saker själv, inklusive kläder. Å andra sidan var utbudet av industriellt tillverkade produkter fortfarande relativt litet. En skicklig sömmerska kunde dessutom tillverka kläder också åt andra och på så sätt få en liten extrainkomst till familjen.
Bland arbetarbefolkningen begränsades kvinnornas arbetsbörda inte enbart till hushållsarbete, utan i Finland har kvinnorna traditionellt även förvärvsarbetat. Samhället stödde inte familjer: det fanns inga rådgivningsbyråer, moderskapsledigheter eller barnbidrag. Barn föddes, sköttes och uppfostrades vid sidan av allt annat.
Könsrollerna och förväntningarna på könen skilde sig åt redan i den tidiga barndomen. En stor del av arbetarbarnen, även flickorna, började förvärvsarbeta som tolvåringar. När det gäller hushållsarbete hade många flickors arbetsliv börjat mycket tidigare än så. Mödrarna lärde ut hushållsarbetena till döttrarna, och flickorna ansvarade redan från mycket ung ålder för många hushållssysslor samt för skötseln av de yngre syskonen. När mödrarna även arbetade utanför hemmet lades vården av de yngre syskonen ofta på de äldre syskonens skuldror, framför allt på flickorna.
Arbetarbefolkningen bodde mycket trångt i början av 1900-talet. Helsingfors hade industrialiserats snabbt, och arbetskraft flyttade från landet till staden. Bostadsproduktionen kunde inte hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Framför allt bodde arbetarbefolkningen, vars bostadsområde var koncentrerat till den nuvarande stadsdelen Berghäll på den norra sidan av Långa bron, under mycket usla förhållanden och trångt. Bostäderna bestod i regel av spisrum, där hela familjen bodde. Man hade vanligtvis många barn, och flera generationer kunde dela på samma spisrum.
I mitten av 1910-talet utnyttjades industrin i Helsingfors för tillverkning av krigsförnödenheter för den ryska arméns bruk. Krigsindustrin förde mer arbetarbefolkning än tidigare till huvudstaden. Bostadsproduktionen lades dock på is på grund av kriget, vilket ledde till bostadsbrist under de första åren av kriget. För att täcka de ökande levnadskostnaderna hade familjerna dessutom inneboende eller underhyresgäster i sina trånga hem.
Kristiden präglade en stor del av 1910-talet och påverkade människornas vardag på många sätt. Den allmänna kristid som orsakades av första världskriget, som började 1914, skapade många slags problem som återkom i vardagen. De kemiska ämnen som användes för att rena dricksvattnet tog till exempel slut i Helsingfors, vilket innebar att dricksvattnet måste kokas. Vattenkokandet försvårades av bristen på ved. Bristen på ved orsakades av att importen av gas och stenkol hade upphört. Den ökade vedeldningen ledde även till brist på tändstickor. Alla dessa problem, som accentuerades när det gällde att få vardagen att snurra, utgjorde en påfrestning i kvinnornas liv, eftersom de ansvarade för skötseln av hemmet.
Kristiden ledde till många former av köande. Först måste man köa för köpkorten och sedan för själva produkterna. Det fanns inte alltid tillräckligt med livsmedel, vilket innebar att man måste ställa sig i kö i tid och stå där i timtal. Att stå i kö var framför allt en uppgift för kvinnor och barn, medan männen arbetade. Ensamstående mödrar hade den mest utsatta positionen också i det här fallet. De måste hitta tid att stå i kö och även hinna till arbetet. Därtill kunde det hemma finnas riktigt små barn som fick vara ensamma länge. I vissa fall skickades även barnen för att stå i kö. Man tvingades ofta taktikera och fundera på i vilken kö man borde ställa sig om det inte fanns tillräckligt med familjemedlemmar för att skicka en till varje kö.
Källa
Jäppinen, Jere: Nio små hem. Vardagens historia i Arbetarbostadsmuseet. Helsingfors stadsmuseum 2009.
