Byn och herrgården
Det första omnämnandet av det område som nu är Bocksbacka är från 1417, då en by eller gård vid namn Sonaby nämns i ett dokument. Namnet Sonaby är härlett från personnamnet Sune, som i sin tur kommer från ordet ’son’. En person vid namn Sune torde ha grundat gården eller åtminstone bott där. Bocksbacka nämns för första gången år 1435, då en Nisse Pederson af Boxbacka fick frälserättigheter och Boxbacka gård blev en adelsgård, det vill säga ett säteri. Om gården fått sitt namn efter någon getabock eller om någon av husbönderna fått smeknamnet ’bock’, det vet man inte.
Boxbacka gård fanns alltså i byn Sonaby Malm, där även gården Sonaby fanns. Redan på 1500-talet förflyttade sig byns centrum längre österut, närmare landsvägen, och där bildades byn Malm. Sonaby blev kvar lite för sig självt, nära det som nu är Sonabyparken. Boxbacka gård fanns där den fortfarande finns, numera vid järnvägen söder om Ring I.
Familjen Bock bodde länge på Boxbacka, och på 1500-talet avskildes Stensböle gård från Boxbacka. Stensböle gård fanns strax söder om Boxbacka. När byarnas marker omorganiserades i storskiftet på 1700-talet blev Stensböle gårds mangårdsbyggnad kvar på sin plats, men gården fick marker mellan det som idag är Gårdsbacka och Jakobacka, där stadsdelen Stensböle nu finns. Byggnaderna på Stensböle hamnade senare under Ring I.
Med tiden blev Bocksbacka och familjen Bock allt fattigare. Släkten och dess vapen försvann från förteckningarna över adelsätter på 1600-talet och till slut sägs godsägaren själv ha deltagit i jordbruksarbetet. År 1710 såldes gården till tullinspektören, affärsmannen och storgodsägaren Peter Wetter. Efter det hade gården ett antal olika ägare, huvudsakligen adelsmän och storköpmän. Till slut köptes den av den förmögne bonden och rusthållaren Konstantin Bergström år 1875. Han byggde den nuvarande mangårdsbyggnaden och även en park i engelsk stil runtomkring den. Parken finns inte längre kvar.
Om Boxbacka blev fattigare, så blev Sonaby i stället rikare. Den gården blev ingen adelsgård, men väl ett rusthåll. I närheten av Sonaby, vid den nuvarande idrottsparken, fanns på 1700-talet också en gård vid namn Eskos, som dock anslöts till Boxbackas marker på 1830-talet. Eskosvägen har fått sitt namn efter den. År 1840 köpte baronen och statsrådet Johan Gabriel von Bonsdorff gården. Han bodde på Gumtäkt gård, som han också ägde, men överlät den till sin son 1860 och flyttade till Sonaby. Där byggde han en ny mangårdsbyggnad och en vacker trädgård kring den och Sonabyparkens damm.
Finlands första järnväg blev klar 1862. Den korsade Vanda å över Finlands första järnvägsbro och passerade precis förbi Bocksbacka gård. I början passerade tågen alltså förbi Bocksbacka gård, med redan 1886 började de stanna där sommartid och 1896 året runt. År 1910 byggdes en stationsbyggnad och 1932 fick stationen en ny och större byggnad. År 1982 flyttades Bocksbacka station lite längre norrut, och den gamla stationen togs ur bruk. Efter flera bränder revs den 2010 – men dess stockar och sockelstenar finns fortfarande kvar.
Sommaren 1889 gick också en liten ångbåt mellan Gammelstaden och Tomtbacka, men det blev bara en sommar. Tydligen fanns det hus och sommarvillor längs Vanda å, men inte så många att båttrafiken skulle ha varit lönsam.
Vid Vanda ås mynning fanns ett sågverk, och dit flottade man stockar längs ån förbi Bocksbacka ända till 1950-talet.
Villasamhället
Wilhelm von Bonsdorff, hans kusin Hjalmar och några andra grundade 1907 ett företag vid namn Boxbacka Ab. Bolaget började med att köpa upp Boxbacka gårds marker och sedan Sonaby och Stensböle samt stora markområden i byarna Malm och Staffansby. Sedan började bolaget genast sälja de marker det köpt som bostadstomter. Arkitekten Birger Brunila blev också delägare i bolaget och var med och utarbetade detaljplaner för Bocksbacka enligt de senaste principerna. Tomter såldes ändå i enlighet med köparnas önskemål, så områdets vägnät utvecklades lite annorlunda än vad som planerats i detaljplanerna.
I Bocksbacka byggdes hus för alla samhällsklasser. De vackra herrskapsvillorna byggdes främst väster som den nuvarande Eskosvägen, mellan Blåbergsvägen, Säterivägen och Melodivägen. Mer anspråkslösa hus byggdes lite överallt i det som nu är Bocksbacka och Staffansslätten, och söder om järnvägen, i Lerstrand, styckade man av tomter för arbetare. Man ville göra samhället trivsamt, så man planterade träd och byggde gångvägar av trä där man kunde gå torrskodd.
I slutet av 1915 gjordes Bocksbacka till ett eget samhälle, men det skulle snart bli av mindre betydelse än det var tänkt. Drygt ett år senare, 1917, köpte Helsingfors stad alla aktier i Boxbacka Ab och den mark som bolaget fortfarande hade kvar blev stadens mark – området hörde ju inte till Helsingfors stad, utan Helsinge kommun. År 1919 upplöstes bolaget och förvaltningen av Sonaby gård överfördes till Helsingfors stads lantbruksnämnd. På Bocksbacka gård placerades bostäder för stadens skogvaktare och trädgårdsmästare – Helsingfors stad hade alltså en lantbruksnämnd och en skogvaktartjänst!
Under första världskriget byggde ryssarna befästningar kring Helsingfors med tanke på eventuella attacker. Infanteri- och artilleriställningarna fanns på kullarna vid Vanda ås östra strand och vidare österut på kullen till den nuvarande Åskvägen. På kullen i Stölingsparken och även vid brandstationen i Myrtenparken finns rester av befästningarna fortfarande kvar. I samband med befästningsarbetena byggdes också den första bron från Bocksbacka till Åggelby, vid den nuvarande Ståthållarvägen. Träbron kallades Ryssbron och fanns kvar ända till 1960.
Efter att staden köpt bolagets marker blev det en paus i byggandet. Först i slutet av 1920-talet började man bygga igen. Då blev det färre herrskapsvillor och fler hus för medelklassen och arbetare.
Näringslivet i Bocksbacka
När villasamhället grundades fortsatte alltså Sonaby och Bocksbacka gårdar att bedriva jordbruk. I den norra ändan av det som i dag är Sonabybacken fanns en ladugård med 40 kor som betade på Vanda ås stränder. Bocksbackas kor flyttade år 1963 till Domargård på andra sidan ån, och Sonabys byggnader revs för att ge plats för nya flervåningshus i början av 1970-talet.
Trädgårdsmästaren Julius Johansson anlade en trädgård vid åstranden 1911. Handelsträdgården ligger fortfarande på samma plats och familjen Johansson driver den ännu i dag, på 2020-talet redan i femte generationen.
Folkskolläraren Kalle Weiste hade en pappersbutik i Helsingfors i början av 1920-talet. En gång köpte han ett stort parti toppstjärnor till julgranar, som blev sålda genast. Därför började han tillverka egna, först i hemmet, sedan i sitt arbetsrum på Glogatan och år 1926 köpte han villan Solliden i Bocksbacka och bosatte sig där. Fabriken fanns inledningsvis i en träbyggnad på samma tomt, men år 1931 blev den första tillbyggnaden klar och flera har följt ända till 1990-talet. Företaget har haft produktion även på annat håll, men numera har all verksamhet koncentrerats till Bocksbacka och den gamla villan har blivit butik och utställningslokal.
Det fanns också andra industrier i Bocksbacka, även om fabrikerna och verkstäderna var ganska små och sällan ens sysselsatte tio personer – med undantag för Weistes fabrik. I fabrikerna tillverkades bland annat bastuugnar och karameller. Niemeläs teknokemiska fabrik tillverkade efter andra världskriget tvättindikatorn Taikatippa, tobaksessensen Hinkuhaiku och ett lusgift som hette Siitsait. Med tiden lades dessa fabriker ner eller flyttade till andra platser.
Sällskapslivet i Bocksbacka
På 1910-talet fanns en fruntimmersförening i Bocksbacka, som drev en svenskspråkig skola under en tid. Föreningen samlade in medel till skolan genom olika tillställningar och basarer, och den hade också en syförening. Herrskapet i Bocksbacka hade också en egen kör och orkester, och man ordnade sommarfester.
Sedan Finland blivit självständigt tynade det svenskspråkiga sällskapslivet i Bocksbacka bort, men i stället grundades en förening vid namn Pukinmäen Suomalaiset, som var medlemsförening i Finskhetsförbundet. Detta var äktfinskhetens tidevarv, och föreningens första mål var att få ett finskt namn, Pukinmäki, till Boxbacka station. En namnskylt på finska sattes upp nära stationen, och när någon hade fällt den och slängt den i diket sattes den upp på nytt på taket till ett motorcykelskjul. Till slut fick Bocksbacka station ett finskspråkigt namn vid samma tid som alla andra stationer längs järnvägen, år 1925.
I övrigt drev Pukinmäen suomalaiset frågor som var viktiga för samhället, bland annat vägunderhåll, gatubelysning, samhällets organisation och ett föreningshus för områdets föreningar. Inget föreningshus byggdes och samhället fick inget eget fullmäktige, men i föreningens evenemang ingick mycket kulturellt program, såsom recitationer, sång av den egna kören, solosång, föredrag och gymnastikuppvisningar. Pukinmäen suomalaisets verksamhet mattades av och upphörde i slutet av 1920-talet.
I övrigt var sällskapslivet i Bocksbacka till stor del beroende av Malm, där skyddskårerna och arbetarföreningarna fanns. I Bocksbacka bildades ändå en egen Lotta Svärd-förening, som var en stödförening för skyddskåren som drevs av kvinnor. Hela tre idrottsföreningar grundades i Bocksbacka. Den första var Pukinmäen Naisvoimistelijat 1921, men dess verksamhet tynade bort efter några år. År 1924 grundades Voimistelu- ja Urheiluseura Ponnistajat, men den flyttade till Malm 1928 och fick namnet Malmin Ponnistajat. Båda dessa föreningar uppstod bland de mer förnäma Bocksbackaborna, men i området bodde även arbetare. De grundade gymnastik- och idrottsföreningen Kiri, som hörde till Arbetarnas Idrottsförbund AIF. Dess verksamhet avslutades på grund av lagar mot kommunism år 1932. Kiri byggde en dansbana i det som nu är Stölingsparken för att finansiera sin verksamhet, men den revs när föreningen lades ner.
Efter andra världskriget grundades föreningar för olika partier och ideologier i Bocksbacka precis som på annat håll. Det fanns något för alla smaker. Folkdemokraterna i Malm grundade dansbanan Seurakallio i närheten av Pjäxstigen. Där dansades det flitigt i några år, men i början av 1950-talet tystnade dansbanan och den har sedermera rivits. Även idrottsverksamheten levde upp efter världskriget. Pukinmäen Veto, som tillhörde borgerliga Suomen Valtakunnan Urheiluliitto SVUL, grundades 1947 och samma år grundades Pukinmäen Kiri på nytt. På 1950-talet verkade också bågskytteföreningen Sagittarius i Bocksbacka. Dess stjärna var Tapio Rautavaara från Åggelby.
Helsinge kommun byggde sin första egentliga idrottsplan i Bocksbacka åren 1931–1933. Planen användes flitigt av idrottsföreningar i Bocksbacka, Malm och Åggelby. Efter krigen spelade PK-35, som evakuerats från Viborg till Helsingfors, sina hemmamatcher där ända till 2008. Efter krigen ansvarade Kiri och Veto för att underhålla planen och göra en isbana på vintern. De ordnade också rosettskrinning på planen vintertid. År 1990 byggdes en ny friidrottsplan norr om planerna.
Bocksbacka brandkår
Bocksbacka fick sin första brandkår redan 1910, då Malms frivilliga brandkår fick sitt andra släckningskompani, Boxbacka kompani. Året därpå beslöt man dock att lägga ner detta kompani, och Bocksbackas egen brandkår inledde sin verksamhet 1912. Det verkar ha förekommit konflikter mellan de brandkårsaktiva i Malm och Bocksbacka, och det var troligen därför som Bocksbacka brandkår verkade inofficiellt, utan att anmäla om det till myndigheterna. Inledningsvis fick den frivilliga brandkåren ha sin utrustning i en gammal ekonomibyggnad på Boxbacka gård. På byggnadens vägg står än idag bokstäverna FBK.
När världskriget utbrutit tynade brandkårsverksamheten i Bocksbacka bort, men i början av 1917 grundades Bocksbacka frivilliga brandkår på nytt. År 1927 flyttades utrustningen till en gammal trösklada vid Boxbacka station. Ungefär samtidigt började man planera ett nytt brandkårshus, och 1933 stod ett nytt redskapsskjul klart på det som nu är Eskosgränden. Under de påföljande åren byggdes fler byggnader kring skjulet, bland annat en restaurang och dansbana för medelinsamling, det vill säga nöjestillställningar.
Efter andra världskriget, år 1948, byggde man ut igen och 1952 hade brandkårshuset bland annat ett slangtorn och bättre utrymmen för utrustningen. Nu kunde man också hyra ut lokaler i huset till andra föreningar i Bocksbacka. Danstillställningarna flyttade också in i den stora salen, och den gamla dansbanan användes bara under brandkårens sommarfester fram till 1950-talet.
Skolorna i Bocksbacka
Den första skolan i Bocksbacka var alltså den svenskspråkiga folkskola som drevs av den lokala fruntimmersföreningen. Den verkade en tid på Bocksbacka gård på 1910-talet.
Vid samma tid diskuterade man inom skolstyrelsen en utveckling av folkskolorna i en kommitté vars ordförande var en viss Mikael Soininen. Under Soininens ledning hyrdes Lundells villa i Bocksbacka, vid det som nu är Mikael Soininens väg, och en finskspråkig försöksfolkskola inledde sin verksamhet där 1913. Soininen köpte senare byggnaden till sig själv och flyttade in där. När Soininen blev generaldirektör för skolstyrelsen var han tvungen att flytta in till staden, men skolan och dess olika försöksverksamheter fortsatte under ledning av hans svärdotter Aliina Soininen. Skolan verkade fram till 1954.
Med tiden blev Soininens skola trång, och från och med 1930-talet planerades en ny skola. År 1942 hyrde kommunen villa Björkåsen på Sonabybacken och grundade en ny kommunal folkskola där. En nybyggd folkskola i Bocksbacka stod slutligen klar år 1954 lite längre norrut, på det som nu är Pjäxstigen. När många nya hus byggdes i Bocksbacka på 1970-talet blev skolan än en gång trång, och 1983 byggdes den ut. Det räckte ändå inte utan man blev tvungen att ta hjälp av baracker, som även fanns på Immusvägen i Staffansslätten.
I Gumtäkt grundades en samskola med fem klasser år 1965, men den flyttade redan år 1968 till Bocksbacka, där den år 1972 fick en tillfällig barackbyggnad på Fältgränden. När grundskolereformen inleddes överlät samskolan sig själv till staden och blev högstadieskolan Pukinmäen yläaste. År 1985 fick skolan en ny, större byggnad. År 2000 kompletterades skolbyggnaden med ett bibliotek och lokaler för Helsingfors finska arbetarinstitut, och byggnaden blev nu Bocksbackahuset. Lågstadieskolan flyttade hit från den gamla folkskolan 2010, och en privat kristen skola flyttade in i den gamla folkskolan.
År 1997 stod en helt ny skolbyggnad klar alldeles intill Bocksbacka, egentligen på Malms sida. Den fick namnet Soinisen koulu, det vill säga Soininens skola. År 2016 slogs Pukinmäen koulu och Soinisen koulu samt skolbyggnaden på Immusvägen i Staffansslätten ihop till Pukinmäenkaaren koulu, och de gamla skolorna fick nya namn: Kuja, Polku och Immolantie.
En del av Helsingfors
I den stora områdessammanslagningen 1946 anslöts även Bocksbacka till Helsingfors stad. Till en början hade saken inte så stor betydelse, för så många nya områden hade anslutits till Helsingfors att man inte hann uppmärksamma Bocksbacka. Gatorna förblev grusvägar, man fick inga vatten- eller avloppsledningar och de gamla villorna förföll. Invånarna i villorna torde också gradvis ha blivit fattigare. Byggandet fortsatte ändå i maklig takt. I Bocksbacka byggdes frontmannahus och år 1958 byggdes det första flervåningshuset på Björnkärrsvägen. Det var ändå litet för att vara ett flervåningshus – det hade två våningar. År 1966 byggde man redan några riktiga flervåningshus i tre våningar på Eskosvägen och Åfältsvägen. År 1968 byggdes Bocksbacka köpcentrum i hörnet av Eskosvägen och Säterivägen. När det revs år 2007 var det i dåligt skick och till och med lite nersjunket i marken. På dess plats byggdes ett bostadshöghus med affärslokaler i bottenvåningen.
Så småningom fick Bocksbacka bättre trafikförbindelser Vägen från den nuvarande Gamla Helsingevägen via Bocksbacka till Åggelby förbättrades och den gamla Ryssbron ersattes med en bro av armerad betong 1960. På 1950-talet började man bygga en väg österut från Sockenbacka, och 1965 kom Murmästarvägen från Baggböle, bytte namn till Smedsmästarvägen i Bocksbacka och fortsatte mot den norra ändan av Malms begravningsplats och vidare österut. År 1980 blev Murmästarsvägen och Smedsmästarvägen delar av den fyrfiliga Ring I, som löper från Kägeludden i Esbo via Bocksbacka till Östra centrum.
Staden började planera en förnyelse av Bocksbacka på 1960-talet, men det tog tid att utarbeta planerna och få dem godkända. Till slut kunde byggandet av det nya Bocksbacka dra igång på 1970-talet. Vägarna byggdes utifrån det gamla vägnätet, men även nya vägar byggdes. Den kanske synligaste nyheten var Bocksbackabågen, vars första del längs Vanda å blev klar i mitten av 1970-talet, en del rakt mot öster i slutet av decenniet och den sista delen, som ansluter till Malms handelsväg i sydost, i början av 1990-talet.
År 1974 började man bygga nya hus i Bocksbacka. Man började med kvarteret kring Madetojagränden. Därefter byggdes ett helt nytt område med flervåningshus norr om Bocksbacka station. De flesta av de gamla villorna revs, men några blev kvar. Villa Öller och Villa Björkbacken blev kvar intill Tonsättarparken. Några andra villor blev också kvar lite här och där. Tonsättaren Erkki Melartins hem revs, men en gata namngavs efter honom och han bidrog med temat för Tonsättarstigen och -parken och en orsak till att namnge gator efter andra tonsättare (Armas Maasalo, Leevi Madetoja). Hus har också rivits runt området med flervåningshus, men det finns fortfarande en del gamla hus kvar bland de nyare egnahemshusen, radhusen och små flervåningshusen.
Flervåningshusen i Bocksbacka är elementhus, men elementen är för det mesta klädda med rödtegel. På 2010-talet revs några flervåningshus från 1970-talet på Eskosvägen, och år 2015 stod en grupp flervåningshus av trä klara på platsen. I Lerstrand på andra sidan järnvägen tänkte man först riva alla gamla hus och bygga en park, eftersom det låglänta området på ett tjockt lager lera ibland blivit översvämmat, till exempel 1966. Till slut beslöt man ändå att bevara området som bostadsområde och byggde flervåningshus där. Alla småhus i Lerstrand revs inte, och nya har också byggts. Under årens lopp har det också byggts fler flervåningshus där.
Bocksbacka station flyttades lite längre norrut år 1982. Stationsplattformen byggdes ovanpå Ring I, och en stationsbyggnad byggdes vid kanten av Bocksbackaplanen, vid banvallen. Tre år senare byggdes också en hälsovårdscentral och ett kontorstorn vid Bocksbackaplanen. År 2000 avslutades biljettförsäljningen på stationen och stationsbyggnaden blev restaurang. Hälsovårdscentralen flyttade till Malm år 2006, men tandkliniken blev kvar. Under coronaepidemin hade Malms hälsostation en tillfällig mottagning på platsen. Elever från Pukinmäen peruskoulu och Helsingin Uusi yhteiskoulu i Rönnbacka gjorde en väggmålning i stationstunneln 2012.
Söder om Ring I, mellan den och Bocksbacka gård, byggdes på 1980-talet kontor längs ringvägen och bostadshus mellan dem och järnvägen. I slutet av 2010-talet byggdes nya bostadshus mellan ringvägen, Ståthållarvägen och Vanda å. Lokaler för företag hade byggts där redan tidigare, och Johanssons handelsträdgård finns ju fortfarande kvar vid Ståthållarvägen.
I skrivande stund, 2025, planeras fler flervåningshus mellan Bocksbacka och Vanda å. Platsen består mest av öppna fält, så på det sättet passar byggandet in i Bocksbackas stadsmiljö. Som alltid finns det också tvivel om hur de nya byggnaderna ska passa in i landskapet. Allmänt taget kan man säga att sådana tvivel ibland är berättigade och ibland inte. Det återstår att se hur väl byggaktörerna lyckas denna gång.
Källor
Toni Korhonen: Pukinmäen VPK. 90 vuotta palokuntatoimintaa Pukinmäellä 1912–2002. Pukinmäen VPK ry, Helsinki 2002.
Pohjanpalo, Olli: Aateliset ja aatelittomat vuorottelivat Pukinmäen kartanon omistajina. Helsingin Sanomat 12.10.1998.
Pukinmäki-seuran nettisivut. (Länk leder till extern tjänst)
Rekola, Lasse & Tuomisto, Tero: Pukinmäki. Aikoja ja ihmisiä. Pukinmäki-seura – Bocksbacka-sällskapet ry., Helsinki 1995. Pukinmäki-seura – Bocksbacka-sällskapet ry, Helsinki 1997.
Rekola, Lasse & Tuomisto, Tero: Pukinmäen kouluja ja koululaisia. Pukinjuuri I.
Suomen yksityisten oppikoulujen digitaalinen matrikkeli.(Länk leder till extern tjänst)
Tarinamme. Sivustolla Weiste 100 vuotta.(Länk leder till extern tjänst)
Tuomisto, Tero: Kartano ja sen kaupunginosa. Pukinjuuri III. Pukinmäki-seura – Bocksbacka-sällskapet ry, Helsinki 2022.
Tuomisto, Tero: Tanssilavan luona Pukinmäessä. (Länk leder till extern tjänst)
