Östra Centrum

Herrgårdsägor blev lokalcentrum

Där som idag Skandinaviens största köpcentrum står mellan höghusområdena och där huvudleden för lokal trafik österut går fram, växte det för bara några tiotals år sedan kål. På 1700-talet tillhörde marken där Östra Centrum nu står Botby gård, som anslöts till Helsingfors vid de stora inkorporeringarna år 1946. Efter områdessammanslagningarna var trakten landsbygd ännu ett tag. Tidningen Uusi Suomi beskrev år 1977 de marker där man planerade bygga Östra Centrum, och konstaterade att köpcentret, som skulle ligga mellan Botbyhöjden och Marudd, inte kunde yvas över storslagna landskap eller annan fin natur, och att området vid Österleden framstår som ett mera dystert och flackt åkerlandskap som bara i någon mån livas upp av ett par kullar.

Trots att de gamla åkrarna idag är nästan helt bebyggda påminns man om gamla tider vid Marudds koloniträdgård lite sydväst om köpcentrumbjässen. 

Efter inkorporeringarna byggdes det i rask takt nya bostadsområden i östra Helsingfors. I början av 1960-talet hade det öster om Helsingfors innerstad redan byggts stora höghusdominerade förorter i Hertonäs, Kasberget, Botby och Kvarnbäcken. År 1966 anslöts Nordsjö till Helsingfors, och därmed fanns det tomtmark för bostäder ännu längre österut. Men huvudsakligen åkte förorternas invånare på jobb till innerstaden och skötte också sina butiksärenden mest där. På sätt och vis var de nya förorterna avskilda från den övriga stadsstrukturen, och de hade inte så mycket annat att erbjuda än raskt uppförda moderna hem. Samtidigt började det snabbt växande bilbeståndet förorsaka trafikstockningar vid infarterna till innerstaden, och för dem som åkte kollektivt behövdes mera transportkapacitet. 

Beslutsfattarna i Helsingfors hade ambitiösa beräkningar för stadens utveckling. Folkmängden väntades öka till 600 000 redan inom de närmaste årtiondena, så behovet av service i förorterna väntades åtminstone inte minska, ej heller trafikstockningarna. Så man försökte målmedvetet styra stadens utväxt: målet var att förebygga en alltför splittrad stadsstruktur och ett alltför stort beroende av arbetsplatserna och servicen i innerstaden. Enligt de riktlinjer för byggandet som ingick i Generalplan 1970 skulle staden växa längs järn- och övriga spårvägar, kring lokala centra.  

Idéen med lokalcentren var att dels bygga tätare och binda ihop förorterna, dels kunna erbjuda jobb och service åt förortsborna. Då var det enklare att placera dem längs järnvägarna eller metron, som transporterade stora mängder folk. Byggandet av Östra Centrum – lokalcentret i östra Helsingfors – vävdes därför in i planerna för Helsingforsmetron. Ett annat lokalcentrum i Helsingfors skulle byggas i Malm. I Esbo var Hagalund ett liknande lokalcentrum. 

Enligt stadens planer skulle det i delområdet Östra centrum uppstå 10 000 arbetstillfällen, ett stort utbud kommersiell service och bostäder, samt offentlig service för 6000–7000 invånare. I och med att den nya stadsdelen byggdes på obebyggd åkermark blev det möjligt att planera byggandet från noll. Det hölls planeringstävlingar för hur Östra centrum skulle byggas, och namnkunniga arkitekter utvaldes för att rita byggnaderna.

Bostadsbyggandet baserades starkt på Arava-systemet, som handlade om så kallad social bostadsproduktion. Inom Arava stödde staten genom lågräntelån kommunernas byggande, så att man i ett land där det sedan krigets förstörelse rått svår bostadsbrist kunde bygga stora mängder bostäder som uppfyllde vissa pris-, kvalitets- och komfortkriterier. Under 70-talet uppgick det sociala bostadsbyggandet i Östra Centrum till över 100 000 våningskvadratmeter, och därmed blev nästan tre fjärdedelar av bostadsproduktionen i området social. 

Östra centrum utmanar stadens centrum

På något vis blev det ju sedan klart att det blir en metrostation där mitt på åkern, och ett fint köpcentrum runt omkring. Förr var det var ju en ganska utopistisk tanke, man var ju ännu liksom på landet, och att åka in till centrum var alltid nånting speciellt --- Men sen fanns där ju i köpcentret allt det som man hade åkt in till centrum för att shoppa ... Och då kändes det jättebra, man bodde liksom inte längre nånstans ute på vischan utan nära Östra Centrum.

Köpcentret Östra Centrum – i folkmun numera ”Itis” – är ett byggnadskomplex som dominerar landskapet i hela stadsdelen och täcker en stor del av den. Bland bakgrundskrafterna till bygget fanns viktiga påverkare från både näringslivet och den offentliga förvaltningen, och 8,5 hektar stort blev det. Vartefter folkmängden ökade i östra Helsingfors växte behovet av service och shoppingmöjligheter på närmare håll än Helsingfors centrum. Tanken var ända från början at Itis skulle bli en direkt utmanare till Helsingfors centrum och dra till sig folk också bortom Helsingfors gränser.

Som en kontrast intill Itis moderna stål- och glasfasader framstår det lilla köpcentret Puotinharjun Ostoskeskus, ’Puhos’, i Botbyhöjden, som ännu är i funktion. Ritad av arkitekt Erkki Karvinen och färdigställd år 1965 var Puhos solfjäderformade byggnad på sin tid något av en internationell sevärdhet och Finlands största köpcentrum. Men ganska anspråkslöst känns Puhos idag jämfört med Itis – Östra Centrum – som ju blomstrat inte minst under den så kallade konsumtionsfesten på 80-talet. I Puhos går man in i butikerna utifrån, och centret är i huvudsak byggt i grå betong – och affärslokalerna är små. Numera är Puhos framtid osäker i och med att dess åldrande byggnad behöver omfattande renovering. Men trots sin stora granne är köpcentret fortfarande ett viktigt ställe för de lokala invånarnas dagliga inköp. Idag är det i synnerhet företagare med invandrarbakgrund som verkar i lokalerna, till exempel etniska matbutiker och restauranger. 

En stötesten för köpcentret Östra Centrum blev inte klientelets storlek utan casinoekonomin på 1980-talet. Redan samma år som centret öppnades började man jobba för en utvidgning, och den kom sedan att bli det dyraste fastighetsprojektet någonsin för sin ägare Skopbank. Fastigheten byggdes med lånade pengar, och då Finland i början av 90-talet råkade i ekonomisk kris, övergick fastigheten i Finlands banks ägo då sistnämnda övertog SKOP, som hamnat i finanskris.

I varje fall gjordes utvidgningen, och shoppingbjässens dragningskraft blev tillräckligt stor för att hålla företagarna flytande ganska bra: år 1992, då den ekonomiska depressionen var som allra värst, rubricerades det att nästan alla affärsutrymmena var i användning och att många köpmän läget till trots ökat sin försäljning. Numera är köpcentret i amerikansk ägo. 

Kultur och östrelationer i Östra centrum

Man ville också ha annat än bara bostäder och kommersiell service i lokalcentret. På 70-talet började Helsingfors stad planera kulturcentra som i lokalcentren skulle fungera som allaktivitetshus. Syftet var att kunna erbjuda kulturbegivenheter med låg tröskel också utanför stadskärnan. Intill Östra Centrum byggdes kulturcentret Stoa för att betjäna östra Helsingfors. Sitt namn fick Stoa av Hannu Siréns skulptur ute på byggnadens gård. 

Bibliotek, ungdomsgård, teater, musiksal och arbetarinstitut – allt fanns på Stoa. Förutom att bjuda på högklassig kultur skulle allaktivitetshuset också betjäna invånarna i vardagliga ärenden. Stadens Hemhushållningsnämnd ordnade vid kulturcentralerna kurser och utbildning i hushållsarbete och praktiska färdigheter – såsom matlagning och smärre reparationsarbeten. Intressant nog gjorde nämnden vid planerandet av Stoa bedömningen att speciellt det befolkningsunderlag som skulle komma att finnas i området behövde nämndens tjänster. 

Och även koppling mellan kommunalpolitik och internationella relationer kan man hitta exempel på i Östra Centrum. I Vänskapens park ett par kvarter söder om Östra Centrum står bildhuggare Antti Neuvonens staty Vänner och bymän som en påminnelse om relationerna mellan Finland och Sovjetunionen under den så kallade finlandiseringen.

När Finland och Sovjetunionen några år efter andra världskriget slöt ett fördrag om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd – den så kallade VSB-pakten – deklarerade även Helsingfors och Moskva ömsesidiga vänstadsrelationer. Det lilla parkområdet i Östra centrums område hade man år 1973, enligt den tidens socialistiska retorik, beslutit döpa till Vänskapens park – som en kompromiss med DFFF-tillhörige fullmäktigeledamoten Kalevi Kilpis ursprungliga förslag att VSB-pakten till ära döpa nuvarande Österleden till Vänskapsleden. År 1977, i samband med festligheterna kring 60-årsjubileet för Oktoberrevolutionen, föreslog inte mindre än 77 ledamöter att ett monument med motivet vänskapen mellan Finlands och Sovjetunionens folk skulle resas i Vänskapens park.

Den färdiga statyn avtäcktes år 1983 – VSB-paktens 35-årsjubileum till ära. Statyprojektet hade inletts under en tid då tonläget i det ”kalla kriget” mellan stormakterna ännu inte skärpts, men när statyn avtäcktes hade det hunnit vara skarpt i tre decennier. Stadsfullmäktiges ordförande Harri Holkeri, som talade vid ceremonin, konstaterade att konstverkets budskap inte blivit föråldrat och att monumentet över vänskapen mellan folken är ett utropstecken för freden. 

Litteratur

Aalto, Seppo; Pulma, Panu; Schulman, Harry. Helsingfors historia sedan 1945. 2, Planering och byggande, sociala problem, sport. Helsingfors: Helsingfors stad, 2000. 

Herranen, Timo; Hoffman, Kai; Turpeinen, Oiva. Helsingfors historia sedan 1945. 1, Befolkning, stadsplanering och boende, näringsliv. Helsingfors: Helsingfors stad, 1997. 

Kervanto Nevanlinna, Anja. Helsingfors historia sedan 1945. 4, Krafterna som byggde Helsingfors 1945–2010 Helsingfors: Otava, 2012. 

Norppa, Miika. Helsingin kantakaupungin kehittyminen 1550–2018: (om historiska stadsroller, stadsplanering och arkitektur under Helsingfors innerstads utveckling 1550–2018) Helsingfors universitet, 2019.