När man på 1870-talet började bygga värdefulla stenhus på Skatudden som befolkades av fattigare folk, flyttade Skatuddens invånare med sina sociala kretsar till Rödbergen. Bryggeriet som grundats av Paul Sinebrychoff hade fungerat i Sandviken redan sedan 1820-talet, och på 1860-talet grundades ett skeppsvarv vid stranden. När Karl Fazer i slutet av århundradet grundade en karamellfabrik på Fabriksgatan hade Rödbergen bildat ett traditionellt arbetarklassens bostadsområde. Den största delen av Rödbergen fick en detaljplan först 1875, före det fick man resa stugor med torvtak lite var som helst.
En orolig stadsdel
Rödbergen bevarade ställvis i årtionden sin ställnings som ett trähusdominerat arbetarområde där sjömän, fiskare, änkor, arbetare och studerande bodde trångt på hyra. Rödbergen eller Rööperi fick redan på 2860-talet sin notoriska karaktär som en orolig stadsdel av bordeller och krogar. I synnerhet Stora Robertsgatan var känd för sina otaliga bordeller. Också sociala problem förknippade med alkohol och efter krigen narkotika syntes väl i områdets gatubild.
Hyreskasernerna som ägdes av en fastighetsspekulant som hette Mikael Antipoff var ökända och välkända av polisen. Den största av dem låg i kvarteret Pelikanen. Till grannskapets stora lättnad löste staden in Antipoffs fastigheter och lät riva dem i slutet av 1800-talet.
Läs mera om Antipoffs hyreskasern: Hbl: Dyster historia(Länk leder till extern tjänst)
Skolmamseller och skribenter
Tidskrifterna skrev ständigt sensationslystna reportage från Rööperis mörka och farliga gator på 1950- och 60-talen. Som symbol för områdets skruttighet lyfte artiklarna fram ”Nubbis”, ett natthärbärge för hemlösa, som låg vid hörnet av Båtsmansgatan och Albertsgatan. Pressens bild av Rödbergen var inte hela sanningen, utan områdets sociala sammansättning var mångsidigare. Redan i slutet av 1800-talet representerade de flesta invånarna småborgerliga och hantverkaryrken, den tidens medelklass. I Rödbergen fungerade många privata skolor, av vilka den av mamsell Skogberg grundade tillhörde Helsingfors äldsta.
Rödbergen har också bebotts av blivande märkespersoner, såsom Johan Ludvig Runeberg och Uno Cygnaeus som var rumskompisar på adressen Stora Robertsgatan 17. När Johan Vilhelm Snellman kom på besök till dem hade han med sig en egen stol eftersom herrarna hade en sparsam möblering. Diktare Uuno Kailas i sin tur höll hus på adressen Stora Robertsgatan 20–22. Språkforskare, senator och diktare Arvid Genetz (Arvi Jännes) bodde på adressen Rödbergsgatan 5. Den berömda lyrikern Saima Harmaja var hans barnbarn.
Förlagsaktiebolaget Otava som hör till Finlands största och äldsta (gr. 1890) har fungerat på Nylandsgatan sedan 1906. Genom dess dörrar har många kända författare vandrat, bland andra Eino Leino och Maria Jotuni.
Trähusen försvinner och folket byts
På samma sätt som många andra gamla arbetarstadsdelar i Helsingfors, förlorade också Rödbergen sin gamla låga trähusanblick senast i 1960-talets byggnadsskede. Samtidigt hamnade många av de fattiga invånarna i trähusen som skulle rivas att flytta utanför stadskärnan till stadens nya hyresbostäder.
Bilar och elementhus
Rivningsivern som härjade på 1960- och 1970-talen begränsades inte enbart till trähus utan drabbade även många stadiga stenhus. Stadsplaneringen skedde långt på bilismens villkor, vilket ledde till lösningar som försämrade trivseln. Nylandsgatan slutade förr vid norra kanten av Sinebrychoffsparken. År 1934 öppnades Maltgatan som ledde från Sandvikskajen till Styrmansgatan. Som förlängning av Maltgatan byggdes under Sinebrychoffsparken en tunnel som förenade Nylandsgatan med Sanvikskajen år 1969.
Från hamnbusar till hipsters
Precis som Berghälltrakten lite senare, genomgick också Rödbergen i slutet av 1900-talet en så kallad gentrifiering, det vill säga att invånarprofilen blir mera välbärgad. Det förra arbetarklassområdet fick alltsedan 1980-talet som invånare professionella inom kreativa branscher, som efterföljdes av mera välbärgade stadsbor. Detta medförde att bostadspriserna snabbt steg utom räckhåll för mindre bemedlade stadsbor. Vid 2000-talets skifte hade det förra ”röda lyktors” Stora Robertsgatan med omnejd förvandlats till ett bland unga Helsingforsare populärt ställe med sina otaliga kaféer, barer, nattklubbar och second hand-butiker.
Källor
Helsingfors karttjänst
Herranen, Timo: Helsingfors stadsplanering. I verket Helsingfors stads historia efter 1945. Del 1. Helsingfors stad 2002.
Klinge, Matti: Huvudstaden. Helsingfors och Finska staten 1808–1863. Helsingin kaupunki & Otava 2012.
Ollila, Kaija & Toppari, Kirsti: Puhvelista Punatulkkuun. Sanoma 1981.
Pulma, Panu: I skuggan av tillväxten. I verket Helsingfors stads historia efter 1945. Del 2. Helsingfors stad 2003.
Åström, Anna-Maria: Offentlighetsmiljöer och urban aktivitet. I verket Helsingfors stads historia efter 1945. Del 15. Helsingfors stad 2002 Osa 5. Helsingfors stad & Edita 2018.
