Byggande på egen hand
Största delen av det område som kallades Trä-Böle byggdes åren 1895–1905 i en skogig slänt i området för dagens Västra Böle. I Böle låg tidigare två gårdar, Böhle (Böle) och Fredriksberg, vars marker klövs av järnvägen som byggdes 1862. När en järnvägshållplats för persontrafik öppnades 1890, började man arrendera ut tomter för bostadsbyggande på Böhle gårds marker.
Det var bostadsbrist i Helsingfors, och eftersom tomtarrendena var förmånliga på Böhles marker började framför allt stora mängder arbetarbefolkning flytta till området. Bland de nya, i huvudsak finskspråkiga invånarna började järnvägshållplatsen och så småningom hela området kallas Pasila efter fogden på Frediksbergs gård och den kända köpmannen Carl Pasila.
Stadsplanen och byggbestämmelserna reglerade inte byggandet i Trä-Böle, utan man kunde fritt placera hus av ganska olika storlekar och utseenden på tomterna. Bland inflyttarna fanns många människor som arbetade inom byggbranschen och som byggde sitt hus själva. Genom att snickra fler rum och byggnader kunde man skaffa sig hyresinkomster och på så sätt få kostnadslättnader vid byggandet av det egna huset. Byggmaterialen varierade beroende på vad som fanns tillgängligt just då, och man flyttade även dit hela hus från andra platser.
Området hade ett varierande och oenhetligt utseende, men var även naturnära och lantligt idylliskt. Området erbjöd invånarna en särpräglad livsform som kombinerade lantliv och stadsliv. Tack vare den täta bebyggelsen var det sociala livet i området livligt och gemenskapsinriktat.
Helsingfors stad såg Böle som ett expansionsområde för staden och försökte redan i början av 1900-talet ingripa i utarrenderandet av tomter och byggandet, dock utan att lyckas. År 1912 anslöts Böle till Helsingfors genom ett beslut av senaten, och vattenledningar och ett avloppssystem byggdes i området. Stadsdelen sågs dock som tillfällig, och staden ville inte lägga medel på att genomföra genomgripande förbättringar av den.
Trä-Böle försvinner
Från och med 1940 förlängdes avtalen om arrendetomterna för allt kortare perioder, och en del av arrendeavtalen avslutades helt 1965. Eftersom områdets framtid var osäker, försummades underhållet av husen och byggnaderna började förfalla. Hyresgästerna i husen byttes ofta ut, och så småningom började även servicen försvinna. År 1976 bodde endast cirka 600 personer kvar i trähusen i Böle.
I detaljplanen för Västra böle 1978 fick nästan hela Trä-Böle ge plats för nybyggande. Gatunätet i området gjordes om, den kuperade terrängen planades ut och de gamla husen revs. Endast några träbyggnader klarade sig från att rivas.
Även om många var förargade över att trähusen försvann ur stadsbilden i området, försökte man dock skapa trivsel i Västra Böle: det har tack vare sina mindre kvarter och de svängda gatorna som följer formerna i terrängen setts som en direkt motsats till Östra Böle. Man strävade efter att planera gröna innergårdar i bostadskvarteren, och man försökte begränsa genomfartstrafiken och styra parkeringen under jord. Kontorsbyggnader placerades nära järnvägen.
