Kronohagen – ett hem för pigor och presidenter

Den äldsta hamnen i det nya Helsingfors

Den äldsta hamnen i Helsinfors på Estnäs fanns vid nuvarande Norra kajen, där det fanns en brygga redan år 1652. I närheten byggdes ett tull- och packhus av trä år 1736, men det visade sig snart vara för litet. Ett nytt tull- och packhus i sten blev färdigt år 1765 i hörnet av Mariegatan och Alexandersgatan. Det är det näst äldsta huset i stadskärnan.

Stranden har breddats i flera repriser genom schaktning, och den nära liggande Elisabetsskvären (före detta Elisabetstorget) har grundats på utfyllnadsmark i början av 1800-talet. Då började man bygga empirehus runt parken för universitetets tjänstemän, som hade flyttat hit från Åbo med universitet.

Ett maktens centrum

Redan under den svenska tiden fanns det ett maktcentrum i Kronohagen, nämligen kyrkan, rådhuset och högvakten. Detta centrum förstärktes när Helsingfors blev storfurstendömet Finlands huvudstad. Senatstorget, Storkyrkan, senaten, universitetet och dess bibliotek byggdes som en representativ profil för huvudstaden. De övriga arkitektoniskt och historiskt betydande byggnaderna för kultur och förvaltning restes i Kronohagen under 1800-talet, nämligen Ständerhuset, Riddarhuset, Riksarkivet, Finlands Bank och Finska litteratursällskapets hus.

Monumentalcentrumet är som ett skyltfönster för huvudstaden och dess förvaltning – en paradplats i bokstavlig betydelse. Där har man hållit tal och ordnat parader, demonstrerat makt men också skapat gemenskapskänsla. Å andra sidan har det också fungerat som medborgarnas skyltfönster, dit man har anlänt från andra landsdelar för att delta i demonstrationer och tåg.

Centrum för bildning och vetenskap

Kronohagen är också ett centrum för vetenskap och bildning, där många skolor har varit verksamma. Finlands första universitet grundades i Åbo år 1640. Efter en förödande brand i Åbo flyttades det till Helsingfors år 1828 och omdöptes till Finlands Kejserliga Alexanders universitet. Universitetets huvudbyggnad, bibliotek (numera Nationalbiblioteket) och undervisningssjukhus ritades av arkitekt Carl Ludvig Engel.

Lucina Hagmans (1853–1946) nya finska samskola fungerade först i ett par års tid i ett trähus på adressen Kyrkogatan 12, tills den fick ett nytt stenhus intill år 1902. Eftersom alla villiga elever inte rymdes i skolan, grundade Lucina Hagmans brorsdotter Lisa Hagman, som också var lärare, en kompletterande skola med sin fasters tillstånd år 1919. Efter att ha fungerat i tillfälliga utrymmen fick den år 1925 en ny egen byggnad, som ritats av arkitekt Elsa Arokallio, på adressen Kyrkogatan 6. Byggnadens invigningsfest högaktades med närvaro av undervisningsminister Emil Nestor Setälä, skolstyrelsens överdirektör Oskari Manter samt presidentsfruarna Relander och Ståhlberg. Men Lisa gjorde konkurs och blev tvungen av att avstå från sin skola år 1933. Under åren 1936–1973 fungerade ett finskspråkigt flickgymnasium i byggnaden. Utrymmena renoverades i slutet av 1970-talet till Vetenskapernas hus.

Vedträ och olovliga husbåtar

Galeaser och jakter forslade varor såsom vedträ till Vedkajen ända till början av 1970-talet. Efter det fanns där improviserade husbåtar, vars invånare tvättade sig i Mariegatans allmänna bastu. Motorbåten Eila som var byggd år 1947 och var registrerad som fiskefartyg fick myndighetens ögon på sig, berättade Helsingin Sanomat. Ägaren sade sig ha räddat båten från Aura å, renoverat den och kört den från Åbo till Helsingfors för att kunna erbjuda billigt och centralt boende nära universitetet för studerande, som led av bostadsbrist. De boende som tidningen intervjuade trivdes i sitt studenthem och var tacksamma för det, men de hotades av vräkning på grund av stadens ordningsregler som förbjöd idkande av inkvarteringsnäring utan myndighetslov. Dessutom fanns det allvarliga brister i fartygets brandsäkerhet, bostadsutrymmena var trånga och bristfälligt utrustade, och fartyget var dessutom inte kopplat till vattenlednings- och kloaksystemet. Bruksvattnet forslades dit med tankbil och avloppsvattnet leddes direkt i sjön. Husbåtens placering och fästning följde inte de heller stadens hamnordning.

Eila är inte T-kajens enda husbåt. När man går dit på kvällen, så ser man rök stiga från fartygens skorstenar och varmt ljus skina från de runda fönstren. Folk bor i varje båt, men Eila har fått myndigheterna på sig, för att ägarna har lagligt anmält att man bor i båten. I alla andra båtar bor de i smyg, fast alla ju vet det.

Olika sociala skikt

På broberget fanns det på 1700-talet i det närmaste kaserner för soldater och en väderkvarn. En sådan fanns också på Tavastvägens backkrön och på Estnäsbacken. På 1800-talet fanns det ungefär vid Kristiansgatan och Brobergsstranden små stugor på ungefär 10 kvadratmeter, som kunde inhysa till och med tre familjer. I Helsingfors Tidningar tog Zacharias Topelius upp de fattigas eländiga bostadsförhållanden här och på Skatudden och krävde förbättringar.

I Kronohagen bodde på 1800-talet både ståndspersoner och arbetare: å ena sidan förvaltningens och universitetets ämbetsmän och borgare, å andra sidan deras tjänstefolk samt industriarbetare och studerande. På samma gator och tomter fanns boende av olika kvalitet. På de bästa ställena längs gatorna byggde man – först av trä, senare av sten – bostadshus för mera välbärgat folk, medan tjänstefolket bodde i egna utrymmen på gårdssidan. Man lät bygga hus för den egna familjens och släktens bruk men också för att få hyresinkomster. Även arbetare kunde låta uppföra bostadshus i Kronohagens utkanter såsom kvarteret Tigern, var tomtmarker kunde fås till skäligt pris ännu i början av 1900-talet. Byggnadskostnaderna hölls i styr genom att pruta på material och bekvämligheter, i stället för bostadsvisa vattenklosetter räckte det med en rad uthus i gårdsändan.

Då staden bestod mestadels av trähus, öppen eld hanterades ofta och släckningsmöjligheterna var primitiva, var faran för eldsvåda hela tiden närvarande. I Kronohagen uppstod en hotande brand den 3 september 1852. På två timmar brann fem boningshus och tre gårdsbyggnader till aska. De största skadorna drabbade kakelugnsmästaren Sandberg, vars nya nedbrunna gård inte hade någon brandförsäkring. Efter dylika eldsvådor tog pressen alltid upp behovet av bättre släckningsutrustning och en organiserad brandkår. Myndigheterna rekommenderade stenbyggande redan i början av 1800-talet, men det var dyrt och krävde på den tiden ovanligt specialkunnande.

Ett kulturellt kommerseråd med tobaksfabrik

Henrik Borgström var en framgångsrik affärsman och mecenat. I början av 1800-talet köpte han tre tomter bredvid varandra på Mariegatan, nummer 5, 7 och 9. Han var intresserad av nya uppfinningar och var med om att grunda ett privat gasverk. Till Mariegatan skaffade han givetvis gasbelysning, vattenledning och telefon. Kommerserådets äldsta son Leonard var en begåvad violinist, och till familjens vänkrets hörde Snellman, Topelius och Fredrik Pacius. Borgströms ordnade konserter i sitt hem och hade ett rikt socialt liv.

Borgströms tobaksfabrik fungerade i Kronohagen under åren 1834–1928. År 1859 var den Helsingfors största industrianläggning med sina nästa hundra anställda. I sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen fyllde fabriken hela kvarteret Uttern. Huvudbyggnaden som ritades av Waldemar Aspelin och stod klar år 1905 på adressen Sjötullsgatan 1 står fortfarande kvar.

Arbetare och fabriker

I Kronohagen fungerade utöver Borgströms tobaksfabrik flera andra fabriker och smärre verkstäder. Maexmontans spritfabrik fungerade på Brobergskajen 18 mellan åren 1893 och 1918. Den förstördes i inbördeskriget av tyskarnas artillerield. Helsingfors glassfabrik, som grundades av italienska bröderna Magi, låg granne med Mikko Mononens begravningsbyrå i gårdsbyggnaden på Elisabetsgatan 25 åren 1960–1998. Glassfabriken grundades år 1922 och är Finlands äldsta fortfarande verksamma. Mononens begravningsbyrå har varit på sin plats sedan 1923 och är en väsentlig del av byggnadens fasad.

Hopeatehdas Oy, som grundades år 1925, fungerade på Estnäsgatan åren 1930–1965. I Kronohagen fanns också en finskspråkig industriskola under åren 1902–1929 på Mariegatan 11, varefter den flyttade till en egen ny byggnad i Berghäll. Stickfabriken Silmu tillverkade trikåunderkläder och stickade plagg under åren 1933–1978 på Vinkelgatan 5. De lediga och bekväma plaggen hade stor åtgång, och fabriken expanderades mot innergården. När ytterligare expandering blev omöjligt och utrymmena hade blivit för små, flyttades väveriet till Finno industriområde i Esbo.

Drömfabriken på Elisabetsgatan

Under filmens guldålder fanns det flera konkurrerande filmbolag i Finland. Den största var Suomen Filmiteollisuus Oy (SF) som under åren 1934–1963 producerade hela 237 långa filmer. Under sitt första årtionde fungerade det i flera uthyrda lokaler på olika håll i staden, men år 1944 hittade verkställande direktören T. J. Särkkä Elisabetsgatan 14. Han hyrde ett utrymme som hade fungerat som tennishall och lät bygga ett modern studiekomplex på innergården. Bolagets huvudkontor fanns på Mikaelsgatan, men annars lyckades man äntligen få alla funktioner av den enorma drömfabriken under samma tak, bortsett från syateljéerna. Förutom inspelningsstudior fanns här tekniska utrymmen, verkstäder, lagerutrymmen, laboratorium, klippavdelning, omklädningsrum, sociala utrymmen, repetitionsteater, matsal och kontor. På Elisabetsgatan stökade förutom skådespelare, regissörer och dramaturger, även elektriker, snickare, chaufförer, musiker, maskörer och frisörer. Eftersom det handlade om ett stort produktionsmaskineri, var det lätt för till exempel skolungdomar att bli antagen till olika assisterande uppgifter, såsom klaffpojke eller ljusgruppens biträde.

I studions utrymmen skapades varierande inspelningsmiljöer från familjen Suominens moderna hem i Tölö till Prinsessan Törnrosas slott och Okänd soldats skyddsrum i fält, och näraliggande trapphus och gårdar utnyttjades självfallet. Jari Lehessaaris ihärdiga detektivarbete för att klarlägga Kommissarie Palmu-filmernas inspelningsmiljöer utomhus ledde till upptäckten av Fredsgatan 11 som Palmus bostadshus. År 2005 fästes en minnesplakett på husets vägg i närvaro av inbjudna gäster.

Efter filmbolagets konkurs revs studiornas B-hall år 1963. A-hallen fungerade som Yles ljudstudio ändå till året 1979 och efter det som motionsutrymme, tills den revs år 2020 för att ge plats åt nya bostadshus.

En stadsdel av kulturfolk

Den framstående pianokonstnären, pianoläraren och poeten Selma Kajanus (1860–1935) bodde på Vinkelgatan 1 C 10 från juli 1922 till sin död. Hon studerade i Wien, eftersom det i hennes ungdom inte fanns något yrkesinriktat musikinstitut i Helsingfors. Det kom att grundas i medlet av 1880-talet av hennes bror Robert Kajanus.

Den okrönta tango- och schlagerkungen Olavi Virta bodde på 1950-talet, när han var på toppen av sin karriär, i en lyxig, stor lägenhet i hörnet av Sjötullsgatan och Fredsgatan. Bostaden hade sju rum, bastu, biblioteksrum, ett i väggen murat akvarium och ett kök som representerade sin tids toppteknologi, vars kostsamma utrustning hade beställts från Förenta staterna.

Runeberg, Snellman och Topelius med familjer bodde på flera olika adresser i Kronohagen. Gustaf Mannerheim bodde på Mariegatan 5 mellan åren 1919 och 1921. På samma gata bodde också annat kulturfolk: Jalmari Finne på Mariegatan 28 under åren 1908–1938, Ilmari Kianto på nummer 24 under åren 1953–1970 och Henrik Tikkanen på nummer 26 under åren 1962–1964.

I Kronohagen fanns i tiderna två bland konstnärer populära restauranger, Kirja och Savanna. Finlands äldsta yrkesförening, Bokarbetarnas förening lät bygga Kirjahuset vid Brobergskajen år 1935, och där öppnades en restaurang med samma namn som huset. I synnerhet på 1960–70-talen gynnades den av kulturfolk. Restaurangens verksamhet upphörde år 2007 och ersattes av en privat klubb. På Mariegatan 19 öppnades år 1936 Takalas matsal, som efterträddes av restaurang Louhi. Under åren 1944–2004 fungerade där restaurang Savanna, som var känd för sina glasmålningar och välbesökt av närboende konstnärer.

Olavi Virta presenterade stolt sin familj och sitt hem på sommaren 1956. Konstnären, som hade vuxit upp i fattiga förhållanden, var mycket stolt över sin framgång och lät det synas.

Andra texten: Olavi Virta var en superstjärna och kändis av sin tid. I Kronohagen fanns jämte hans bostad också en inspelningsstudio, som han anlitade, på Bokarbetaregatan 10.

Restaurangklassikern Savannas interiör fotograferades innan den nedmonterades ur vägen för en ny krog. Det nya stället en föregångare år 2005 i och med att den var helt rökfri.

Källor och litteratur

Ampuja, Outi (toim.) Kun jotain sattuu. Palo- ja pelastustoimi Helsingissä 150 vuotta. Helsingin kaupunki, pelastuslaitos 2011.

Helsingin Sanomat 12.10.1965: Uusia tiloja Helsingin nuorille Liisankadulta. Sivu 4.

Helsingin Sanomat 14.6.1966: Liisankadulle 12-paikkainen tyttökoti. Sivu 5.

Helsingin Sanomat 16.3.1971: Häätö uhkaamassa laivan asukkaita. Sivut 9 ja 12.

Helsingfors Tidningar 25.9.1852, sivu 3(Länk leder till extern tjänst)

Järvenpää, Eeva: Komisario Palmun kotitalo on Rauhankadulla. Muistolaatta kertoo suomalaisten rakastamasta komisariosta. Helsingin Sanomat 8.10.2005.

Järvenpää, Eeva: Ruskea prima oli tupakkatehtaan tavaramerkki. Helsingin Sanomat 3.9.2005.

Järvenpää, Eeva & Räihä, Sirpa: Vanhinta Helsinkiä. Kertomuksia Kluuvin ja Kruununhaan kortteleista. Helsingin Sanomat 2007.

Karjalainen osakunta: Historia

Klinge, Matti: Pääkaupunki. Helsinki ja Suomen valtio 1808–1863. Kustannusosakeyhtiö Otava 2012.

Kovero, Camilla: Minnen från Kronohagen efter krigen. Muistoja sotien jälkeisestä Kruununhaasta. Opus Liberum 2020.

Laine, Kimmo, Santakari, Minna, Seitajärvi, Juha & Hupaniittu, Outi (toim.): Unelmatehdas Liisankadulla: Suomen Filmiteollisuus Oy:n tarina. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura; Kansallinen audiovisuaalinen instituutti, 2019.

Martat: Lucina Hagman(Länk leder till extern tjänst)

Oksanen, Kimmo: Ravintola Savannan lasimaalaukset poistuvat Kruununhaan katukuvasta. Kulmakuppila vaihtaa taas tyyliään ja nyt myös nimensä. Helsingin Sanomat 28.8.2004.

Ollila, Kaija & Toppari, Kirsti: Puhvelista Punatulkkuun. Helsingin vanhoja kortteleita. Kahdeksas painos. Helsingin Sanomat 1998.

Pörssitieto:Hopeatehdas Oy(Länk leder till extern tjänst)

Rönkkö, Marja-Liisa: Talo Helsingin ytimessä – Haartmanin puutarhasta kenraalien taloksi. SKS Kirjat 2016.

Suvanto, Pekka: Mariankatu viisi ja seitsemän. Taloutta, kulttuuria, politiikkaa ja rakennustaidetta. SKS 2002.