Generalstrejken 1956 och massprotester

Generalstrejken inleddes den 1 mars och blev en kraftdemonstration för FFC också i gaturummet. Merparten av de strejkande, sammanlagt 423 000 personer, var anställda inom industri, byggverksamhet och trafik. I bildverket SAK taistelussa. Yleislakon vaiheet 1.–19.3.1956 hävdade FFC att organisationen hade uppnått strejkens syfte: i det borgerliga Finland och i den symboliskt viktiga huvudstaden lamslogs centrala samhällsfunktioner.

De offentliga kollektiva färdmedlen stannade, gatuunderhållet upphörde att fungera, dagstidningarna kom inte ut och energiförsörjningen haltade. I hamnarna låg all verksamhet nere, krogarna tömdes på gäster och skidåkare syntes längs de igensnöade tågskenorna. I nämnda bildverk fick fotografiet från Mannerheimvägen en fredag eftermiddag (9.3) följande bildtext: ”Snötäckta spårvägsskenor längs Helsingfors huvudstråk, och inte ser denna stadens livsnerv för övrigt heller ut att vara alltför överbelastad.”

Strejkens huvudaktörer positionerade sig i var sin ände av axeln Paasivuorigatan–Södra kajen. I Palace fanns arbetsgivarorganisationernas högkvarter, medan de strejkandes administrativa centrum var FFC:s kansli vid Paasivuorigatan. I Hagnäs fanns också de övriga fackföreningarnas kanslier. Mitt emellan låg Statsrådsborgen, där statsminister K.-A. Fagerholm försökte lösa problemet genom ett medlingsförslag.

Strejkledningen försökte stärka sammanhållningen och gemenskapsandan på många olika sätt. FFC hade i sina strejkinstruktioner betonat vikten av att följa lagens bokstav och upprätthålla ordning och disciplin, men demonstrationer gick ändå inte att förhindra. Arbetarnas storsamlingar i Hagnäs och informationstillfällena i Folkets hus och Paasivuoriparken lockade dagligen tusentals personer som ville ta del av dagens nyheter. Under strejken rådde nämligen ett nyhetsvakuum.

Centralstrejkkommittéerna stod för underhållning och andra evenemang. I huvudstaden förekom ”världens största brottningstävlingar för strejkare”. Deltagarna bestod av fackavdelningarnas medlemmar. Ordningen var förhållandevis god i Helsingfors och antalet som fick tillbringa natten i polisens finka minskade faktiskt. Det som ledde till kontroverser var kampen om bränsle och sandningen. Strejkbrytarna dök upp vid bränslemackarna och allmänheten demonstrerade. Under den andra strejkveckan ställde enskilda studenter upp med att sanda huvudstråken och strejkarna fördömde sådana ”barnkorståg”.

Under den tredje undantagsveckan drog strejkarna ut på gator och torg i stora skaror för att demonstrera. Socialdemokraternas grepp om det hela höll hela vårvintern 1956 och på borgerligt håll kunde man ana en eventuell rädsla för inbördeskrig. I tidningspressen försökte man skapa en bild av arbetarbefolkningen som slödder och patrask, men i arbetarnas egen version antog ”den historiska fredagen” (16.3) mytiska proportioner. För att stärka sammanhållningen sammankallade FFC massmöten på olika håll i landet och massmötet i Helsingfors hade det största antalet deltagare. Den ideologiska kontinuiteten stärktes av att revolutionen i Ryssland hade inletts på samma datum år 1917. Det var uppskattningsvis cirka 39 000 personer som samtidigt startade från olika delar av staden med centrum som mål. De sammanstrålade första gången i Aspnäs och sedan vid statyn Tre smeder och tågade vidare på 16 led. I täten bars Finlands flagga och därefter följde organisationsfanor, Sportorkestern och marschplakat med texter som ”Käy eespäin väki voimakas” (Arbetarmarschen) och ”SAK turvamme” (FFC vårt stöd). Slutpunkten var Senatstorget där talarna bestod av representanter för FFC och personer med förtroendeuppdrag inom arbetarrörelsen.

Den största kampen inom finländsk arbetsmarknadshistoria kunde avslutas tre dagar senare. För Helsingforsborna medförde strejken både hopp och ovisshet. Vänsterjournalisten Taimi Torvinen kom ihåg ”en vacker syn” när fackförbundens röda fanor och Finlands nationsflaggor grupperades med Storkyrkans ljusa pelare som bakgrund. Enligt Torvinen ”var det något av en aningen besynnerlig kontrast, att där mitt i strejkhavet se Alexander II:s staty höja sig över mängden.” Alpo Ruth, som hade bott norr om Långa bron, var en riktig ”Kallion kundi” och i sin roman med samma namn klär han den unga huvudpersonens besvikelse i ord:

Jag skulle ha velat delta i arbetarnas stora demonstrationståg, men morsan hojtade och skrek och låste till sist dörren för att förhindra mig att ta mig dit. Senare på kvällen när farsan kom upp för att äta försökte jag få honom över på min sida, men den här gången var farsan av samma åsikt som morsan. De tyckte att strejken inte angick mig. Senare orerade morsan vitt och brett för huset andra käringar om hur hon hade räddat mig.

Studentledarna såg till att varken folkhopen eller musikkårerna kunde ta sig upp på Gamla studenthusets trappor, men på Senatstorget hade studenterna en underordnad roll. Enligt författaren Pekka Lounela, som då var ung student, var den stora demonstrationen imponerande, men den grupp han och hans vänner tillhörde upplevde inte samma samhörighetskänsla. Redan med tanke på deras borgerliga bakgrund hade det närmast varit onaturligt att spela arbetare. Men de hyste inte heller särskilt varma sympatier för högerstudenterna, som i stora skaror och med spadar i hand samlades för att sanda på Brunnsgatan. Snarast var de väl utomstående, men hos några av dem väcktes tanken att det kanske låg något ruttet bakom den där uppblåstheten.

Enligt studenten Hellevi Manninen, som bodde vid Fabriksgatan, var situationen bättre än hon hade väntat sig: Det förekom en del ofog och gatumöten. Vid polisstationen stod det alltid män på vakt med maskinpistoler, stora bussar stod varma och redo för start, ifall något allvarligare skulle inträffa. Det sägs att FFC har förlorat övertaget och att kommunistelement har tagit makten. Det sägs så mycket annat också, så man kan inte vara riktigt säker på någonting alls överhuvudtaget. – Statsminister Fagerholm talade ändå rätt lugnande i radio, men trots det känns det illa att tänka på maskinpistoler.

Den statliga välfärdspolitiken tar fart

Efter krigen hade Socialdemokraterna varit beredda att i samarbete med de borgerliga partierna genomföra reformer på parlamentarisk väg. Målet var att utveckla socialskyddet och arbeta för samhällelig rättvisa. Generalstrejken gav fart åt vänsterns främsta mål: att föra en statlig välfärdspolitik och modernisera produktionen. På borgerligt håll utvecklades samtidigt tanken om ”den ekonomiska fosterländskheten”. Den syftade till att främja förutseende planering i ett läge där försvaret av självständigheten, den andliga friheten och oavhängigheten betonades. Det skulle ske genom påtryckningar på näringslivet, i en situation där redan en fjärdedel av finländarna fick sin utkomst från industri och hantverk.

Ökat välstånd förutsatte en helhetsinriktad nationell planering som utvecklades vid finansministeriets ekonomiavdelning. Den nationella planeringen skilde sig från planekonomin genom att den var konstruktiv, rådgivande och demokratisk – varken tvingande eller styrd uppifrån.

Arbetarnas demonstrationståg från Hagnäs till Senatstorget för samtal med statsministern, eller till riksdagshuset, var exempel på sådana utomparlamentariska metoder som flera gånger togs i bruk på 1950-talet för att åstadkomma förändringar. Grunden för den kollektiva styrkan i Helsingfors skapades av de män och kvinnor som efter krigen flyttade dit jobben fanns. Det var särskilt arbetskraft inom livsmedels- och byggbranschen som fann huvudstaden lockande. Fackförbunden var av hävd aktiva och vänsterorienterade. Nykomlingarna integrerades snabbt i arbets- och yrkesgemenskapen.

Bakom arbetarnas föreningsverksamhet stod starka fackavdelningar, men också individer som fick en viktig roll när de på sin arbetsplats aktivt medverkade till att ordna demonstrationer. Samorganisationerna inom metall-, bygg- och livsmedelssektorn utgjorde kärnan i den politiska rörelsen och stod för kärngruppen i gatuprotesterna. SDP:s ungdomsorganisationer liksom också avdelningarna inom DFFF:s ungdomsförbund jämte idrottsföreningarna inom TUL hade en given dragningskraft. Vänsterungdomarna och de fackföreningsaktiva hade därtill många andra kopplingar till stadsrummet, vilket aktiva ungdomsförbundaren Anja Jämsén också drar sig till minnes:

Det var viktigt att fredsfrågan fick synlighet och det var givetvis ungdomarnas sak att komma på något rafflande. Så vi köpte vit målarfärg och gav oss ut på nattliga utflykter för att måla ordet ’fred’ på diverse bergväggar och andra lämpliga ställen. De spår jag lämnade syntes åtminstone på strandklipporna i Kronohagen och bergen vid Helsingegatan i Alphöjden. Eller det var visst så att pojkarna målade och jag höll vakt. Ibland fick vi bråttom att springa när någon polis dök upp inom synhåll.

Inflationen naggade snabbt löneförhöjningarna i kanten och tärde på köpkraften. Prishöjningarna, den strama penningpolitiken, den inrikespolitiska krisen och splittringen inom SDP förvärrade den spända atmosfären. Statsfinanserna och den finanspolitiska krisen samt löneförhandlingarna mellan FFC och AFC gav utrymme för protester från arbetarrörelsens sida. Avsikten med marscherna var att stödja nationella reformer. Våren 1956 satte pensionärernas demonstrationer, fackets skrivelser och delegationer fart på folkpensionsreformen. Våren och sommaren 1957 deltog mödrar och barn i demonstrationer i Helsingfors om barnbidraget när regeringen på grund av statens kassakris övervägde att dra in utbetalningen av bland annat barnbidragen.

Åsiktsyttringarna duggade tätt under åren 1958–1959. Vid den här tiden uppstod den så kallade nattfrostkrisen, en tid av tillfällig brist på förtroende i relationen mellan Finland och Sovjetunionen. DFFF hörde till segrarna i 1958 års riksdagsval och efter den första interpellationsdebatten ställdes riksdagen inför en stor demonstration. Tjänstemannaregeringen kritiserades för att köpkraften hade försämrats, och man krävde lagstiftning om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I mars enades facksektorerna i huvudstadsregionen om ett gemensamt uttalande där de hotade med att ”vi kommer igen ...”. Redan i april var följande demonstration ett faktum och den gången handlade det om prishöjningarna på livsmedel.

Som en extra krydda togs frågan om barnbidraget upp våren 1958, och i oktober ägde en demonstration för barnbidraget rum på Hagnäs torg. I november lämnade femtio fackavdelningar in ”folkets interpellation” till riksdagen. Frågan gällde prisförhöjningar, höjda avgifter och skatter samt bidragen till storbolag. I december var de gatuparlamentariska aktiviteterna i full gång. Demonstrationsåret kulminerade när ”representanter för det arbetande folket” anlände till huvudstaden för att presentera sitt förslag till politisk kursändring för riksdagen.

Också senare fanns det orsak att marschera, bland annat för socialförsäkringen (1959), för 40 timmars arbetsvecka (1961) och lika lön för likvärdigt arbete (1962). Medborgarnas påtryckningar speglade behovet att definiera statens roll och skyldigheter. Demonstrationerna resulterade i en rad förändringar under sent 1950-tal. Socialskyddet och arbetslagstiftningen förbättrades, stöden höjdes, arbetslöshetsskyddet förbättrades och lagen om arbetslöshetsförsäkring trädde i kraft.

Den akademiska ungdomens åsiktsyttringar hade ofta ett motsvarande syfte, men greppet var lättsammare och gruppdisciplinen obefintlig. Utmärkande för teknologernas kampanjer var den moderna produktionsekonomiska förankringen. I kampanjen Ylioppilaiden Taloudellinen Valistuskampanja (YTV) från 1959 ingick också en hel del gatuevenemang. YTV-jippot kulminerade i en huvudfest i Mässhallen i november och i insamlingen Markka mieheen. Var och en skulle bidra med en slant. Insamlingen inbringade 22 803 mark, som sedan bildade ett 22 meter långt band. På Markens dag bars bandet i ett muntert studenttåg genom Helsingfors centrum till Finlands Bank vid Snellmansplatsen. Den här muntra akademiska marschen blev ett slags bodelning i förhållande till tidigare fosterländska studentdemonstrationer: man ville nu rikta blicken mot framtiden och koncentrera sig på ekonomin i stället för att ständigt återkomma till krigets förluster.

Teknologerna fortsatte på samma linje när de i ett gatuevenemang år 1960 ville sätta fokus på utrikeshandeln (”Export gynnar produktionen”). Fyra år senare var tekniken temat för ett nytt jippo (”Tekniikan Suomi maailmankartalle”, fritt översatt ungefär ”Teknikens Finland på världskartan”). Redan år 1961 hade agroforststuderande ordnat ett motsvarande jippo på Salutorget under devisen ”Tukki ja traktori”, det vill säga ”Timmer och traktor”.

Texten har tidigare publicerats i verket Kolbe, Laura & Åström, Anna-Maria: Stadsbornas Helsingfors, Helsingfors stads historia efter 1945. Edita 2016. 519–523. Här har den bearbetats något och försetts med fler bilder.