Arbetarnas boende i Helsingfors på 1800-talet

Att arbetarbosättningen uppstod på norra sidan av Långa bron var en följd av men också en förutsättning för industrialiseringen. De växande industrianläggningarna behövde mycket arbetskraft som erhölls i synnerhet från landsbygden i Nyland och Tavastland. Till staden flyttade efter arbete främst jordlösa unga som hittade olika slags arbetsuppgifter i fabriker, hamnar, på byggen eller i servicebranschen.

Staden hade inte kunnat förutse arbetarbefolkningens massmigration. Boendekostnaderna steg och bostadsbristen förvärrades, så att bostadspriserna på planlagda områden hamnade utanför arbetarnas räckhåll. För att tillfredsställa den växande industrins behov av arbetskraft beslöt man att överlåta villatomterna i Berghäll, Åshöjden och senare Vallgård till bostadstomter. Tomtprisernas hölls nere bland annat genom att pruta på bestämmelserna i stadens byggnadsordning. 

I början byggde fabriksägare på villatomterna träbyggnader i två våningar som bostadshus för sina arbetare. Bostaden ingick i arbetsförhållandet som naturaförmån och var en betydande del av arbetarens lön. Områdets invånarantal växte i takt med industrin: år 1850 var de cirka 270, år 1870 var de redan 1090 och år 1900 hela 21 731. 

På 1880-talet började det vara en skriande brist på arbetarbostäder och man tog i bostadsbruk även källare och vindar. Samtidigt började bosättningen spridas väster om Tavastvägen när privata husägare började bygga i Ås och på Berghälls Linjer hyreshus med en bottenvåning av tegel eller sten för affärslokaler och en bostadsvåning ovanpå.

Man bodde trångt i Berghälls hyreskaserner. På en tomt, runt en gemensam innergård stod vanligen två eller tre byggnader. I början av 1900-talet kunde ett sådant kvarter bebos av i genomsnitt hundra personer. I nästan varje bostad fanns underhyresgäster, och typiskt bodde en hel familj i ett så kallat spisrum, enligt statistiken cirka fyra personer. 

Rummet på teckningen hade endast en ugn som var avsedd för uppvärmning men inte matlagning. Maten tillreddes i ett kokkärl ovanpå en trefot, vilket var svårt. Därför åt man varm mat sällan och det var antingen gröt eller stuvning som kunde tillverkas i primitiva förhållanden. Maten bestod i första hand av bröd med i mån av möjlighet smör eller späck. Heikki Waris berättar i sin forskning att arbetarbarn förde under arbetsdagen till sina pappor kaffe och mat, oftast bara bröd, som dessa åt på fabriksgården eller byggarbetsplatsen. Personalbespisning fanns inte ännu, eller om det fanns så hade inte de med störst behov råd med den. Däremot skramlade man på arbetsplatsen ihop pengar för gemensamt brännvin, som någons barn skickades i väg att köpa. Inget under att undernäring var vanligt i 1800-talets arbetarsamfund. 

Om rummet hade spiskakelugn, alltså en kakelugn med en urgröpning för matlagning, var situationen betydligt bättre. 

Trähusen som stod tätt ihop klämda var också utsatta för eldsvådor. Den närmaste brandstationen fanns ända till slutet av 1800-talet i Kronohagen, och brandkåren hann inte med hästkärran i tid till brandstället, i synnerhet inte vid menföre. Dessutom försvårades släckningsarbetena av brist på vattenledningar, så eldsvådorna var ofta förödande och krävde ibland även dödsoffer. 

Boendet i arbetarkvarteren var inte bara trångt utan också uselt. Lägenheterna var fuktiga och dragiga. Lägst bak på gården fanns träkvarterets gemensamma uthus och bakom det en öppen sophög. Gårdar och gator var i huvudsak inte stenlagda och de blev gyttjiga vid vått väder. I ohygieniska och trånga förhållanden, utan avlopp och kloakbrunnar, spreds smittsamma sjukdomar som tyfus lätt. 

Man hade börjat bygga vattenledningar i Helsingfors redan på 1880-talet, men på många gårdar i Sörnästrakten fanns det ännu år 1900 bara en gemensam brunn eller i värsta fall en vattentunna. Brunnarnas vattenkvalitet var kring 1900 allmänt dålig. Att avträden och stallar låg nära brunnarna kunde leda till fynd av fekala bakterier i brunnsvattnet. Det hände också att man kastade skräp eller rentav kadaver i brunnar som var i allmänt bruk. 

Bättre boende för arbetare

Inom välgörenhetsrörelsen började man på 1850-talet fästa uppmärksamhet vid arbetarnas eländiga bostadsförhållanden. Då riktades uppmärksamheten mot stadskärnans arbetare vars snuskiga kåkar låg på stadens dåvarande icke-planlagda utkanter, såsom nuvarande Rödbergen och Skatudden. En av de mest kända förespråkarna av bättre boende för arbetare var Zacharias Topelius. Som redaktör för Helsingfors Tidningar kartlagde han på Fruntimmersföreningens begäran de fattigas bostadsförhållanden och kritiserade dem i kraftiga ordalag i sina artiklar 1858 och 1859. Topelius framförde att eländigt boende kommer att leda till allvarliga samhällsproblem. Numera tycker man allmänt att en ordentlig bostad är en mänsklig rättighet och en förutsättning för anpassning till samhället, men denna syn har inte alltid varit självklar. 

Arbetarföreningar började driva bostadsfrågan på 1850-talet. Helsingfors arbetarförenings ordförande Viktor Julius von Wright var en av de mest kända bostadsaktivisterna, och han ansåg att det vore bra för en arbetare att äga sin bostad, för då skulle denne förbinda sig starkare till sitt hem och sitt arbete. Familjer var samhällets grundläggande enhet som inte kan blomstra i usla bostadsförhållanden. Dessa tankar ledde till konkret verksamhet: man började grunda särskilda arbetarbostadsaktiebolag. Så kallade hundra marks villor byggdes av trä i nuvarande Rödbergen, Kampen och Åshöjden, och de medförde en betydande förbättring av arbetarbefolkningens bostadsförhållanden.

Väinö Tanners föräldrar flyttade in i bolaget Alku år 1888 när pojken var cirka 7 år. Tanner mindes att varje lägenhet omfattade en kammare på cirka 30 kvm, ett kök på 18 kvm samt en tambur. En vind och vedkällare samt en särskild varm rotsaks- och potatiskällare av motsvarande storlek hörde också till varje lägenhet. I köket fanns en ordentlig vedspis med ugn samt en vattenledning med avlopp. Gas eller el hade man inte. Varje lägenhet hade egen ingång som nåddes via en trappgång eller farstu. En ort trappa ledde till tamburdörren, och vid den fanns till och med en ringklocka. En arbetarfamilj hade dock sällan råd att bo så här rymligt, utan kammaren hyrdes under vintertid ut åt exempelvis någon herrskapsyngling, dvs. student, och värdfamiljen bosatte sig i köket.

Källor

Helsingfors stads statistiska årsbok 1905.(Länk leder till extern tjänst) 

Rönkkö, Marja-Liisa & Lehto, Marja-Liisa & Lönnqvist, Bo: Koti kaupungissa. 100 vuotta asumista Helsingissä. Tammi 1986.

Waris, Heikki: Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle. Osa I & II. Helsinki. 1932 & 1934.