Därmed grundlades Gamla studenthusets anda redan från första början. Redan på 1840- och 1850-talen hade studenterna framträtt som viktiga opinionsbildare. Den akademiska ungdomens fritidsintressen inkluderade teater- och körverksamhet, läsning, samling och gemensam diskussion. Då verksamheten utökades behövdes ett eget utrymme. Snellman, som år 1856 hade utnämnts till professor i filosofi, hade tilldelats den särskilda uppgiften att övervaka och handleda studenterna. Det var till stor del tack vare Snellmans initiativ som man år 1858 började verka för ett särskilt studenthus i Helsingfors. Man önskade en byggnad som skulle samla alla de unga studenternas aktiviteter under ett tak.
En särskild studentkår skapades för att driva projektet som en organisation. Den fick pengar, förvärvade tillgångar och organiserade sig under ledning av en ordförande som valdes årligen. Studentkåren blev snabbt det viktigaste forumet för politiska och ideologiska diskussioner bland de studerande ungdomarna. Dessa diskussioner hade en riksomfattande betydelse. Samhällsdebatten inföll i slutet av 1800-talet, när Finland blev ett medborgarsamhälle, vilket i högsta grad var en universitetsfråga.
Redan från början blev Studenthuset det viktigaste politiska rummet i Finland. Bygget möjliggjordes genom en allmän medborgarsamling. Pengar mottogs från landskapen. Den viktigaste insamlingsformen var tre tredubbla kvartetterna, de så kallade tolvmannalagen av studenter, som reste runt i Finland och sjöng till förmån för byggprojektet. På så sätt spreds till exempel sången Vårt land, som ursprungligen beställts av studentkåren, till landskapen. På basis av insamlingen kunde man hacka in de kända orden SPEI SUAE PATRIA DEDIT (Fosterlandet gav till sitt hopp) på Studenthusets fasad. På så sätt skapades begreppet studenten som “fosterlandets hopp”, Spes Patriae.
Planeringen av Studenthuset hade en lång historia. Det framtida huset skisserades i olika skeden, och hade många placeringar. Slutligen var det arkitekt Hampus Dahlström som fick rita huset. Den slutliga tomten låg i utkanten av dåtida Helsingfors, i ena änden av den gamla huvudleden Alexandersgatan. Alexandersgatans andra ände fanns vid Senatstorget, där universitetet låg. Invigningen skulle komma att störas av den groende språkstriden. Därmed blev Studenthuset redan från sitt grundande en arena för motstridiga tankeriktningar och politisk debatt. Denna status har huset bevarat fram till i dag.
Restaurangen är känd som Vanhan kuppila och är ett av de äldsta matställena som fungerat oavbrutet i Finland. Restaurangen var en del av Studenthuset från första början. Hundra studenter besökte den varje dag – på 1870-talet var alla män. I sin roman Fosterlandet beskrev Arvid Järnefelt hur även bondpojkarna fick smak på stadens nöjen i Studenthusets restaurang. Dessa inkluderade dignande bord, “snapsar och ölrus”. Vändpunkterna i den finländska nykterhetsrörelsen är förknippade med Studenthusets historia. Anhängarna av spritlinjen och nykterhetsmännen har vid olika tidpunkter mätt sina krafter i huset.
År 1910 blev studenthuset “Vanha”, då studentkårens stora nationshus, det vill säga Nya studenthuset uppfördes bredvid det. Interiören och inredningen i Studenthuset hade renoverats redan tio år tidigare. Målet var delvis ideologiskt: man önskade att inredningen skulle ha en “finsk” karaktär. Tävlingsbidraget “Tallkottar och Ekorrar” vann. Konstnären bakom förslaget, greve Louis Sparre, fick i uppgift att planera arbetet, och monumentala, mörka möbler dekorerade med naturtema och inspirerade av Kalevala skaffades till Vanha.
Även de övriga dekorationerna förnyades. Med tiden utvecklades Studenthuset till ett museum för finländsk konst, där särskilt landskaps- och Kalevala-teman blomstrade. Robert Ekmans stora målning Wäinämöinen (1874) förvärvades av studentkårens finskspråkiga minoritet och placerades i Musiksalen. År 1901 färdigställde konstnären Axel Gallén sin storslagna fresk Kullervo drar ut i strid i samma rum. Den växande finsknationalismen återspeglades i Robert Stigells skulpturer Väinämöinen och Ilmarinen, som placerades i nischer på fasaden.
Porträtt, gipsskulpturer, reliefer och statyetter av stormän (Porthan, Snellman, Lönnroth, Cygnaeus, Topelius) förvärvades till Studenthuset; byggnaden utvecklades till ett Pantheon för Finlands stormän. En fris av Walter Runeberg placerades högst upp på fasaden. I den drar Kleobis och Biton sin mor i en vagn, och processionen de leder inkluderar bland annat prästinnor som bär kultföremål i sina händer.
Med tiden växte Helsingfors längs Alexandersgatan mot Tölö och runt stationen. Studentkårens fastigheter låg nu i centrum till den framväxande huvudstaden. Rivning av Gamla studenthuset har stått på agendan under 1930- och 1960-talen. Båda gångerna har antingen brist på pengar eller den allmänna opinionen hindrat projektet. Efter självständigheten stärktes Vanhas ställning som ett rum för politisk fosterländskhet. Studentkårens fester ordnades på Vanha, så även Akateeminen Karjala Seuras (Akademiska karelska samfundet) viktigaste evenemang.
Under en lång tid hyrdes stora festsalen ut. Kansanteatteri, det vill säga Kaupunginteatteri, fungerade där innan den flyttade till sitt eget hus år 1967. Studenthuset upplevde en ny viktig fas på 1960-talet. Återigen blev huset centrum för modern kultur, idéer och allmän social aktivitet. Kulturfolket hittade till Vanhan kuppila. “Det var som att komma hem. På gamla studenthuset var stämningen alltid tolerant. Jag fick till och med göra dumheter”, mindes Iris-Lilja Lassila, som senare uppträdde på Ylioppilasteatteri.
Gamla studenthuset skrevs in i den modernare historian i och med den protestinriktade demonstrationen i samband med studentkårens 100-årsjubileum. “Ockupationen av Vanha” i november 1968 blev en viktig ideologisk vändpunkt. Det var en historisk händelse vars politiska betydelse vi fortfarande minns. Tidens radikala anda avspeglades i elevernas eget kulturhusprojekt. Våren 1969 öppnades Vanha som ett kulturcentrum i för hela Helsingfors med temat “Vanha för folket – folket för Vanha”. Kulturhusets verksamhet avvecklades först i början av 1990-talet.
När Gamla studenthuset delvis brann ner år 1978 samlades många gamla och unga användare av huset för att bevittna byggnadens betydelse. Efter branden renoverades Vanha så att huset blev ännu bättre än förr. Byggnadens status som nationalmonument är entydigt accepterad. I dag är Vanha både skådeplats för många av den akademiska ungdomens fester, och en central och festlig evenemangsplats för många helsingforsare.
