Från officiell tidning till barntidning på finska
När Finland blev en autonom del av Ryssland 1809 grundades landets officiella tidning i Åbo. Dessförinnan publicerades även officiella kungörelser som gällde Finland i den officiella tidningen, som kom ut i Stockholm. När Helsingfors blev huvudstad flyttade även den officiella tidningen till Helsingfors och fick namnet Finlands Allmänna Tidning 1820. Den är den äldsta tidningen som fortfarande kommer ut i Finland under namnet Virallinen lehti – Officiella tidningen. Numera publicerar Officiella tidningen de meddelanden, kungörelser och andra dokument som enligt lag, förordning eller annan förordning av lägre grad ska publiceras i Officiella tidningen.
Den första egentliga dagstidningen som publicerade nyheter och kom ut i Helsingfors var Helsingfors Tidningar (1829–1866). Den utvecklades framför allt under Zacharias Topelius tid som chefredaktör till en tidning som innehöll omfattande läsning, bland annat följetonger och undersökande journalism. Till och med Topelius stora historiska roman Fältskärns berättelser publicerades som följetong.
Finlands första dagstidning, Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo (1771–1785), var svenskspråkig och utkom i Åbo med Henrik Gabriel Porthan som redaktör. Den första tidningen på finska var Tietosanomat, som också kom ut i Åbo under endast en kort tid 1776. Den första tidningen på finska som gavs ut i Helsingfors var Carl Axel Gottlunds tidning Suomi-lehti, som endast kom ut under 1846. Dagstidningar på finska hade förutsättningar att bli framgångsrika först när fennomanin, finskhetsivern, hade fått tillräckligt stor spridning som idé. Suometar grundades som språkrör för finskhetsideologin 1847. Lasten Suometar (1856–57), som distribuerades som bilaga till den, var den första finländska barntidningen. Den finska pressen fick ingen lätt början, eftersom de varierande censurförordningarna begränsade innehållet i dagstidningarna. År 1850 blev det förbjudet att på finska publicera ”statliga nyheter eller information om brott som begåtts utanför landet, liksom även att på det nämnda språket publicera romaner, oberoende av om de är i original eller översättning, från vilka ej heller får undantagas sådana som censuren har godkänt på andra språk”.
Den första finska dagstidningen som kom ut i Helsingfors, Carl Axel Gottlunds Suomalainen, kom ut under endast ett knappt år 1846. Till tidningens popularitet bidrog kanske dess savolaxinfluerade språk, som Gottlund försvarar i det första numret av tidningen.
Huvudstadens fyra dominerande tidningar
Dagstidningarnas ökade popularitet berodde på många faktorer. Utvecklingen av finländarnas läskunnighet var en av dem, men en annan viktig orsak var att samhällsdebatten blev livligare. År 1863 sammankallade tsar Alexander II återigen lantdagen för första gången på över 50 år. Förhandscensuren togs bort under några år, när tryckfrihetsförordningen trädde i kraft 1865. Ett litet tag var det möjligt att föra en fri samhällsdebatt också i dagstidningarna. Statsmakten har alltid övervakat innehållet i dagstidningarna på ett eller annat sätt.
Grupperingar som hade sitt ursprung i de språkpolitiska grupperna hade sina egna språkrör, och tidningarna konkurrerade sinsemellan precis som grupperingarna. Alla var inte ekonomiskt lönsamma, så det hände även att tidningar lades ner. Suometar lades ner på grund av olönsamhet 1866, när Helsingin Uutiset, som gavs ut av fennomanernas mest radikala falang, ”Suomi-kiihkon puolue” (det fennomanska partiet) eller ungfennomanerna, hade tagit en del av dess läsekrets. Ungfennomanerna grundade dock tidningen Uusi Suometar 1869. Eftersom partiverksamheten överskred de traditionella språkgränserna och samhällsklasserna stred man inte bara om språket, utan även om andra samhällsfrågor och om Finlands relation till Ryssland. På 1880-talet bröt sig det mer liberala Ungfinska partiet, som mer direkt motsatte sig förryskningssträvandena, ur Finska partiet. Dess språkrör var Päivälehti (1889). Uusi Suometar var nu tidningen för Finska partiets mer konservativa falang, gammalfinnarna.
De tre främsta finländska dagstidningarna mätt i storleken på upplagan var i nästan hundra års tid Päivälehti och dess efterträdare Helsingin Sanomat, Uusi Suometar och dess efterträdare Uusi Suomi och svenskspråkiga Hufvudstadsbladet. Svenskspråkiga och svensksinnade hade även sina egna grupperingar och tidningar. Hufvudstadsbladet, som grundades 1864, började som en politiskt oberoende tidning. Tjugo år senare var Hufvudstadsbladet Finlands största dagstidning sett till upplagan. Vid samma tid, 1881, hade befolkningsstrukturen i Helsingfors fått finsk majoritet. Hufvudstadsbladets taktik var att köpa konkurrerande tidningar, såsom Helsingfors Dagblad, vilket har visat sig vara en förnuftig verksamhetsmodell. Hufvudstadsbladet är till upplagan fortfarande den största tidningen på svenska i Finland.
Tidningarnas upplagor påverkades även av händelser i samhället. Den första arbetartidningen i Helsingfors, Työmies, grundades 1895. Den, liksom andra arbetartidningar, stödde framför allt arbetarrörelsens samhälleliga målsättningar. Arbetarrörelsen och Työmies hade anhängare efter det första riksdagsvalet, och Työmies upplaga översteg Hufvudstadsbladets upplaga 1907. Den sista redaktören för Työmies, Algot Untola, fortsatte att ge ut tidningen även efter att de vita hade intagit staden, men efter inbördeskriget lades Työmies ner. Kommunistiska tidningar fick enligt lag inte ges ut åren 1918–1944. Kommunistiska tidningar publicerades och spreds ändå i smyg. Efterträdare till Työmies blev Suomen Sosiaaldemokraatti, som fortfarande utkommer under namnet Demokraatti.
Eldsjälar och yrkesjournalister
Innehållet i dagstidningarna utökades med tiden. Utöver nyheter och officiella kungörelser publicerades även underhållande innehåll, allehanda lokala nyheter såsom priserna inom torghandeln, tåg- och fartygstidtabeller samt namn på hotellgäster. Det fanns annonser av alla de slag, från reklam till platsannonser och annonser om arbetssökande samt annonser om hittegods eller borttappade saker. De första korsorden publicerades 1925 i tidningarna Nuori Voima och Suomen Kuvalehti. Skämtteckningar började publiceras i dagstidningarna i slutet av 1800-talet, serier från och med 1920-talet. Tidningarna innehöll ändå alltid nyhetsmaterial.
Tidningsredaktörerna har varit betydelsefulla samhällspåverkare. Redaktörskåren i Helsingforstidningarna har inte bara inkluderat politiker ur främsta linjen, utan även framstående författare och vetenskapsmän. När innehållet i tidningarna blev mångsidigare och antalet sidor i tidningarna ökade behövdes även yrkesjournalister. Enbart ideologisk glöd var inte längre en tillräcklig merit för journalister på stora tidningar. När det gäller partitidningarna var situationen en annan. Till följd av den högklassiga och ambitiösa journalismen blev en del av dagstidningarna mer kommersiella, och deras politiska ståndpunkt bleknade. Så gick det till exempel med Finlands ledande dagstidning, Helsingin Sanomat, på 1920–1930-talet. Det förklarar kanske även Helsingin Sanomats framgång efter krigen. En tidning som tog svag ställning var en god plattform för annonser från vilken annonsör som helst.
Nyheter eller gammal information?
Innan det fanns tidningar tillkännagavs officiella kungörelser i kyrkan på söndagarna, där prästen kungjorde dem efter predikan. Nyheter spreds även genom tryckta skillingtryck som kunde sjungas till samma melodi som kända sånger. Skillingtrycken fanns kvar ännu i början av 1900-talet.
Hur färska nyheterna i Helsingfors-tidningarna var påverkades under segelfartygens tid framför allt av fartygens hastighet. Den långsamma informationsspridningen påverkade även informationens tillförlitlighet. En journalist på Suometar konstaterade i början av december 1863 (i fri översättning):
”Från utlandet hörs inget särskilt nytt och inte mycket mer än tidigare. Inga beslut har fattats om krig och fred. Verkställandet av en europeisk konferens och Schleswig-Holstein-frågan är de viktigaste frågorna. Varje enskild stat verkar vara positivt inställd till att samtycka till en allmän konferens, men inga av staternas missförhållanden och omtvistade frågor borde lyftas fram under den. Österrike vill inte att man ska börja tala venetianska. Påven avstår inte från Rom, Ryssland inte från Polen, Tyskland inte från Holstein och så vidare. England ser ut att vara motvilligt inställd till att konferensen hålls, men lär ha lovat danskarna örlogsfartyg till hjälp om tyskarna inleder krig. Allt är alltså fortfarande instabilt. Bäst är att inte tro på något.” Artikel tryckt med frakturstil i det historiska tidningsbiblioteket.
Den tekniska utvecklingen påskyndade och förbättrade informationsförmedlingen. Via telegrafen fick man färska nyheter från utlandet. Finska Telegrambyrån, föregångaren till dagens Finska Notisbyrån (STT), grundades 1887. Notisbyrån ägdes av tidningarna och hade i uppgift att mot en avgift skicka nyheter till landskapstidningarna via telegrafinätet. Även om Finlands rundradio inledde sina sändningar 1926 sågs den till en början inte som en konkurrent till dagstidningarna. Nyheterna i radio bestod långt in på 1960-talet av Finska notisbyråns nyheter – desamma som även fanns i tidningarna. Till Rundradions grundare hörde Sanoma Osakeyhtiö, Helsingin Sanomats förläggare.
Från självcensur till internet
Under vinterkriget och fortsättningskriget präglades tidningarnas nyhetsförmedling av censur, som drabbade såväl de extrema flyglarnas tidningar som publiceringen av egna förluster och utrikesnyheter. Det var upptakten till den självcensur som efter kriget rådde framför allt i nyhetsförmedlingen om Sovjetunionen. Partitidningarna blomstrade däremot i efterkrigstidens Helsingfors. Självcensuren sträckte sig även till inrikespolitiken på 1970–1980-talet. En förändring i de politiska maktförhållandena ledde till att partipressen marginaliserades i början av 1990-talet. Det nyaste fenomenet är att förlagsverksamheten koncentreras till några stora tidningshus. Sanoma Media i Helsingfors står inte bara bakom Helsingin Sanomat, utan även många lokaltidningar, medan KSF, som ger ut Hufvudstadsbladet, numera även ger ut de nyländska lokaltidningarna Västra Nyland och Östnyland.
Perioden efter andra världskriget var en tid av segertåg för tidningarna. Gratistidningar med stor upplaga syntes i gatubilden ännu i början av 2000-talet. Det var först coronapandemin som satte punkt för dem, när folk inte längre rörde sig lika mycket på stan. De elektroniska medierna, från tv till mobila enheter, har redan länge undergrävt tidningarnas maktposition. Tidningarna har svarat på utmaningarna genom att övergå till digital utgivning. Papperstidningen är en del av Helsingforsbornas vardagsupplevelser, även om alla hushåll inte längre prenumererar på en dagstidning. När någon säger att hen satte morgonkaffet i halsen förstår åhöraren att morgontidningen innehöll en överraskande nyhet. Med hemkomsttiden ”före tidningsutdelaren” avses i sin tur lite olika klockslag i olika stadsdelar, men efter klockan två på morgonen är det redan bråttom hem.
Tidningarnas makt som åsiktspåverkare har förändrats i och med internet. I de elektroniska medierna finns fler infallsvinklar och åsikter. Möjligheten att söka information i informationskällor som är förenliga med ens egna värderingar gör att man samtidigt kan leva i en informationsbubbla. Tidningarnas inverkan på den allmänna opinionen har vittrat sönder. Dagstidningar anses ändå ofta vara en mer tillförlitlig informationskälla än till exempel sociala medier. Tidningarnas yrkesjournalister skriver längre artiklar som ger bakgrundsfakta och analyserar de nyheter som rör sig i andra elektroniska medier.
Dagstidningarna och tidningshusen i stadsbilden
Dagstidningarna har synts i stadsbilden på många sätt. Större dagstidningar hade flera kontor, där man kunde sköta prenumerationsärenden och lämna in eller svara på annonser. En del av intäkterna kom från tidningsköparna och prenumeranterna, men annonsintäkterna var ofta en viktigare inkomstkälla. Man kunde börja beställa hem tidningen först under den senare hälften av 1800-talet. Fram till dess hämtades tidningarna i bokhandeln eller på postkontoret. Man kunde också köpa tidningar i tidningskiosker eller bokhandlar. Tidningar såldes även av tidningspojkar och tidningsflickor, som syntes och hördes på stan.
Tidningen var dessutom ett samtalsämne. Man kunde låna ut tidningen till grannen eller läsa den högt för hela familjen. Tidningarnas upplaga säger alltså inget om antalet läsare, eftersom en tidning ofta hade många läsare. När nyheterna föråldrades fick tidningen ett annat användningsändamål. Dagstidningarna syntes i hemmen och stadsbilden: gamla tidningar användes som isolering eller tapet inomhus, omslagspapper, skyddspapper, att tända med och som toalettpapper. Gamla tidningar hade ett försäljningsvärde under tider med råvarubrist.
Tidningshusen är en del av Helsingfors industriella och ekonomiska historia. Efter krigen har de tidningar som har gjort färre ställningstaganden och fokuserat på affärsverksamheten varit mest framgångsrika. För att trycka och distribuera tidningar krävs lokaler. De fanns inledningsvis i stadskärnan, men flyttade senare till grannkommunerna. Redaktionerna stannade där informationen snabbast fanns tillgänglig. Tidningshusens förändrade lokalbehov syns även i den byggda miljön. Å andra sidan har tidningsbolagen investerat sina medel i kända objekt i staden. Läs mer omAmos Anderson(Länk leder till extern tjänst), som ägde Hufvudstadsbladet, och hans arv.
Mer på temat
Ta del av den första finländska tidningen(Länk leder till extern tjänst).
Skillingtrycken stod för informationsförmedlingen före dagstidningarna. Lyssna på ett skillingtryck: Titanic-laivan kamala tuho(Länk leder till extern tjänst) (ungefär Fartyget Titanics hemska undergång)
Läs digitaliserade tidningar i Nationalbibliotekets historiska tidningsbibliotek(Länk leder till extern tjänst)
Litteratur
Häikiö, Martti: Tiedon metropoli. Tutkimus, opetus ja tiedonvälitys Helsingin historiassa 1945–2010. SKS 2015
Jensen-Eriksen, Niklas; Mainio, Aleksi; Hänninen, Reetta; Kuisma, Markku: Suomen Suurin: Helsingin Sanomat 1889–2019. Helsingfors 2019.
Kilpi, Timo: Uutisia, historiaa ja puheenaiheita. Ilta-Sanomat 75 v. Helsingfors 2006.
Landgrén, Lars-Folke: Den finländska tidningspressen som samhällsspegel under 1900-talet.
Tommila, Päiviö & Salokangas, Raimo: Sanomia kaikille. Suomen sanomalehdistön historia, Edita 1998.
