Från och med 1920 inleddes en uppgångsperiod för turismen i Finland, som fortsatte ända fram till vinterkriget. Inrikesturismen i den unga republiken ansågs fostra ungdomen både andligt och kroppsligt och samtidigt stärka den nationella sammanhållningen. Genom att resa i hemlandet skulle skolelever och studerande lära känna landets geografi och befolkning bättre. Den internationella turismen ansågs främja relationerna mellan folken och motverka föreställningen om Finland som en avlägsen avkrok. Turismen skulle göra Finland känt, men man hoppades också att den skulle stimulera näringslivet. Den förknippades därför med fosterländska och fostrande syften och sågs inte i första hand som ett individualistiskt sökande efter njutning.
Inrikesturismen ökar
Det finns ingen exakt statistik över finländarnas inrikesturism, men under 1920- och 1930-talen mångdubblades resandet. Turismen var länge ett herrskapligt nöje som vanligt folk förundrade sig över och betraktade som onödigt. Den krävde inte bara pengar utan också tid, och båda var något som största delen av befolkningen hade ont om. Statstjänstemännen var de första i Finland som fick årlig semester, och 1919 infördes en veckas semester inom affärsbranschen. En semesterlag som gällde arbetarbefolkningen kom först 1939. Att skilja arbete från fritid är i Finland en relativt ny företeelse, och utanför Europa är det inte någon allmän praxis.
Finlands landsvägsnät utvidgades avsevärt under 1920- och 1930-talen, och hästvägarna byggdes om för att möjliggöra biltrafik. Tågförbindelserna förbättrades, och efter att förbudslagen upphävts (1932) infördes restaurangvagnar på de viktigaste tåglinjerna. Den heltäckande busstrafiken väckte ett regionalt turistintresse, och bussresandet blev en allvarlig konkurrent till tågresandet. Vid de viktigaste resmålen byggdes naturligtvis moderna hotell och turisthem, ofta i den då fashionabla funkisstilen. År 1934 lanserades Järnvägarnas ringresebiljett, med vilken man kunde göra en ringresa i hemlandet med tåg och ångbåt under 30 dagar. För ringresan erbjöds flera olika rutter, och den kunde också omfatta bussresor, även om biljetten hade utvecklats för att möta den hårdnande konkurrensen om resenärerna.
Satsning på utländska turister
Det självständiga Finland behövde naturligtvis ordna gränsbevakningen, det vill säga ett pass- och tullsystem. År 1925 började man officiellt föra statistik över de utlänningar som anlände till Finland.
Turisterna fascinerades av den ljusa sommarnatten och andra naturens under, men de enkla inkvarteringsförhållandena väckte ingen större förtjusning. Förbudslagen och dess förödande inverkan på restaurangkulturen väckte också förundran bland utlänningar, men lyckligtvis fanns det ändå fina, traditionella ställen i Helsingfors där man kunde leva som om förbudslagen inte existerade. Där kunde turister som var vana vid högklassig service erbjudas en sorts kuliss. Den karga sanningen avslöjades på mer avsides belägna platser, om turisten styrde kosan dit.
Staten började stödja Turistföreningen i Finlands verksamhet för att vårt land skulle få sådana trafikförbindelser samt inkvarterings- och förplägnadstjänster som turismen krävde och som man kunde visa upp för utlänningar utan att skämmas. År 1930 ansågs målet ha uppnåtts, och nu skulle marknadsföringen ta vid. Därför grundade Turistföreningen i Finland, staten, centrala turistorganisationer och trafikbolag föreningen Finlandsresor, vars uppgift blev att ”inleda effektiv turistpropaganda i världens viktigaste hörn”.
De stora turistländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien inledde en tävlan i turistpropaganda, som det också lönade sig för mindre länder att ansluta sig till. I Finland grundades flera turistföreningar, publikationsverksamheten var livlig och reklamgrafiken utvecklades. Flest turistguider gavs ut om Helsingfors med omnejd, och år 1936 ordnades den första turistmässan i Helsingfors. Företag hade redan tidigare publicerat material för att främja turismen, men kommuner och städer vaknade för turismens betydelse först på 1930-talet. Finlands första turistkongress ordnades år 1938.
I Finland (och i Norden) rådde lugna politiska förhållanden åren 1935–1938, till skillnad från i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien, och dessutom var priserna förmånliga här. Den gemensamma nordiska marknadsföringen – med tidens språkbruk turistpropagandan – riktades särskilt till Förenta staterna. Språkkunniga finländare bosatta utomlands anställdes för att sköta marknadsföringen vid kontor som grundades i målländerna, och man satsade på synlighet vid utställningar och mässor.
Färgfilm var dyr och sällsynt på 1930-talet, men den användes i turistreklam riktad till utlandet. Den bifogade reklamfilmen om Helsingfors är från 1938, men den saknar ljud, eftersom den var avsedd för internationell distribution, där olika ljudspår användes i respektive målland. I versionen nedan finns mellantexter på finska och svenska.
Färgkortfilm från 1938
Finlandsbilden i världen: naturen, Sibelius och Saarinen
Finland låg inte längs vägen, utan hit måste man komma särskilt. Redan på 1800-talet var den vackra naturen, den ljusa sommarnatten och de tusen sjöarna viktiga dragplåster. Efter första världskriget hörde prisnivån i Finland till de lägsta i Europa, vilket också bidrog till att locka turister. Helsingfors var inte något förstahandsmål, utan en port till det övriga Finland: Petsamo, Lappland, Koli, Imatra, Kuusamo, Åland, Aulanko samt Valamo och Terijoki på Karelska näset. Före vinterkriget var Petsamo Finlands populäraste resmål, eftersom naturen där var storslagen och man därifrån kunde ta sig till Ishavet.
Kurorter och utsiktstorn roade turister redan på 1800-talet, men på 1930-talet räckte de inte längre till, utan det behövdes också annat. Aktivt semesterfirande och friluftsliv blev modernt: simning, kanotfärder, segling, fiske och tältning, och man satsade på möjligheterna att utöva dessa aktiviteter.
En positiv Finlandsbild i världen främjades av segrarna i olympisk idrott, Sibelius musik och Eliel Saarinens arkitektur. Återbetalningen av nödhjälpslånet från Förenta staterna 1919 gav Finland ett exceptionellt gott rykte, eftersom Finland var det enda land som under depressionen i början av 1930-talet inte ville ha betalningslättnader utan betalade tillbaka allt.
Reseskildringar var populära under början av 1900-talet och publicerades både i tidskrifter och som böcker. Utländska författares reseböcker presenterade och berömde bastur, och först i slutet av 1930-talet började de också nämnas i finländska resebroschyrer. Bastu, sisu, ren och pulka nämndes vanligen i utländska reseböcker, och sisu ansågs förklara vårt lands idrottsframgångar. Både Paavo Nurmi och Hannes Kolehmainen hade sportaffärer som man rekommenderades att besöka. Även kulturella prestationer presenterades, till exempel Kalevala, Runeberg och Kivi, vilkas verk redan då hade översatts till många olika språk, samt arkitektur och bildkonst.
Nordens vita stad
Sloganen ”Helsingfors, Nordens vita stad” lanserades år 1932. (En svartvit kortdokumentär med samma namn gjordes år 1939. Filmen saknar berättarröst och ackompanjeras i stället av Helsingfors stadsorkester.) Man ville höja Helsingfors profil, så att Finlands huvudstad inte bara skulle vara ett genomfartsmål på vägen till exotiska ödemarker eller badorter som Hangö och Terijoki. Även Helsingfors blev en badort, eftersom badstränder byggdes eller rustades upp åtminstone i Sandudd, på Rönnskär och på Ugnsholmen.
År 1937 anlände 23 oceanångare till Helsingfors och förde med sig 4 500 korttidsbesökare. Fartygen låg i hamn i endast åtta timmar, och passagerarna transporterades från kajen på shopping- och sightseeingrundturer till Ateneum, Nationalmuseet, Riksdagshuset och Fölisön. Lunchen intogs antingen på Brändö eller i Tusby.
Det livligaste turiståret var 1938, då nästan 94 000 utlänningar anlände till Finland. Flest turister kom från Sverige, Estland, Tyskland, Storbritannien och Förenta staterna. Den överlägset populäraste turistmånaden var juli, då över 26 572 turister anlände till Finland. Den lugnaste månaden var januari, då 2 136 utländska turister anlände.
År 1931 vistades en turist i Finland i genomsnitt 19 dygn. Under de följande åren blev vistelsetiden kortare, men år 1938 var den ändå i genomsnitt 10,7 dygn.
Bland dem som anlände från Förenta staterna fanns många emigranter och deras ättlingar. Finlandsamfundet rf gav ut tidskriften Suomen silta i sammanlagt tolv nummer åren 1937–1939. Tidskriftens syfte var att fungera som en länk mellan hemlandet och utlandsfinländarna. I tidskriften diskuterades bland annat emigration och resande i allmänhet, resmål i Finland presenterades och tjänster som emigranter på besök i Finland kunde tänkas behöva annonserades.
År 1938 började man marknadsföra Finlands kommande värdskap för de olympiska spelen. Målet för utvecklingen av turismen var OS 1940, som förväntades locka 100 000 utländska turister till Finland. År 1938 anlände nästan 61 000 passagerare till Helsingfors hamnar, varav omkring 65 procent var utlänningar. Samma år kom sammanlagt 6 177 passagerare med flyg från Tallinn till Helsingfors och 4 825 från Stockholm.
Turiståret 1939 började bra, men antalet resenärer minskade snabbt på grund av det växande krigshotet. Resultaten av flera årtiondens målmedvetna arbete gick förlorade under krigsåren.
Källor
Ariadnes kundtidning(Länk leder till extern tjänst)
Statistisk årsbok för Helsingfors stad 1939. (Länk leder till extern tjänst)
Markkanen, Erkki: Harvojen harrastuksesta kansan huviksi. Matkailun vaiheet 1887–1987. Teoksessa Tuhansien järvien maa. Suomen matkailun historia. Toimittaneet Hirn, Sven & Markkanen, Erkki. Matkailun edistämiskeskus & Suomen matkailuliitto 1987. 147–376.
Matkailumaailma 1937. Suomen Matkatoimisto.(Länk leder till extern tjänst)
Matkareittejä Suomessa 1931. Suomen Matkailijayhdistys.(Länk leder till extern tjänst)
Rautateiden rengasmatkat takaisin?(Länk leder till extern tjänst)
Suomen silta, kotimaan ja ulkosuomalaisten yhdysside(Länk leder till extern tjänst)
”15 minuuttia, leskirouva ja ravintola”. Suomen Rautatiemuseo.(Länk leder till extern tjänst)
