Finska mässan – över hundra år av marknadsstämning

Som mässområde fungerade fältet kring Johanneskyrkan med intill liggande kvarter. Nära belägna byggnader såsom skolor hade gjorts till utställningslokaler, och tillfälliga paviljonger hade rests på området. Från Finland kom 760 utställare och från utlandet 218. Frågan om utländska utställare var knepig, eftersom mässans syfte uttryckligen var att främja och stöda inhemsk produktion. Eftersom Finland inte var självförsörjande accepterades utländska utställare, om de ställde ut sådana produkter som inte tillverkades i Finland. En svensk tillverkare av kokkärl hade dock lyckats slinka in, vilket väckte förargelse bland finska utställare.

Kringevenemang för varje smak

Hela staden vimlade av evenemang under mässan året 1920. Det fanns utekonserter, teater- och filmföreställningar, föredrag, konserter i universitetets festsal samt opera. Mässan var ett synnerligen festligt evenemang: den öppnades av president K. J. Ståhlberg, och för öppningsfestens program svarade Finlands mest ansedda skalder, kompositörer och uppträdande konstnärer, såsom Eino Leino, Jean Sibelius, Robert Kajanus, V. A. Koskenniemi och Urho Somersalmi. Högt uppsatta personer, som handels- och industriministern, höll salvelsefulla tal, och varje mässdag öppnades av en speciell marskalksprocession.

I början och slutet av mässan hölls också en gudstjänst, vilket väl tröstade dem som hade anlänt från landsorten till huvudstaden i den tron att den överallt omtalade mässan skulle vara ett andligt storevenemang.

Mässan specialiserar sig och blir mera professionell

Redan på 1920-talet började man ordna mässor också på andra orter såsom Viborg, Åbo och Tammerfors. Mässornas syfte var att främja näringslivet genom att sälja så mycket som möjligt, men också att höja den nationella självkänslan genom att visa att även här kan vi minsann också tillverka vad som helst konsumenterna kommer på att sakna. Mässornas syfte var också att upplysa folket genom att erbjuda effektiva och rationella alternativ. Således blev en mässbesökare inte automatiskt stämplad som en lättsinnig njutare, utan kunde väl vara till exempel en ekonomisk husmor eller en ansvarsfull familjefar. Den förnuftiga konsumenter jämför utbudet och kräver hög kvalitet, och förr skedde det kanske händigast på mässan.

I början var mässornas utformning oredig och oenhetlig, eftersom organisatörerna saknade erfarenhet. Förutom industrins representanter framfördes produkter av hantverkare, lite som på medeltida marknader. Åren 1920–1925 ordnades allmänna mässor, efter det började man ordna specialmässor som koncentrerade sig på särskilda produktionsgrenar, såsom bil-, textil- och närings- och njutningsämnesmässor år 1926, samt bil-, radio- och reklammässa år 1928.

Den nya fina Mässhallen

Mässan ordnades 19 gånger i området kring Johanneskyrkan innan Mässhallen, som näringslivets representanter och arkitekter hade krävt i några års tid, byggdes i Tölö. För planeringen av hallen ordnades en arkitekttävling, och hallen ritades av arkitekterna Aarne Hytönen och Risto-Veikko Luukkonen i funktionalistisk stil. Den första mässan i den nya Mässhallen var Stormässan 1935. Igen presenterades den inhemska industrins omfattande manifestationsformer, och republikens president var närvarande. På Stormässan presenterades allt möjligt, men redan på 1920-talet ordnades smärre mässor som var specialiserade på exempelvis tyger, livsmedel eller möbler. I den nya Mässhallen ordnades från första början många slags evenemang såsom skönhetstävlingar, hundutställningar, konserter och konferenser.

Den senare hälften av 1930-talet var en guldålder av ekonomisk verksamhet och mässor, och snart började den nya fina Mässhallen kännas liten.

Mässverksamhetens lugna period

Mellan åren 1939 och 1945 ordnades inga egentliga mässor men dock några specialutställningar. Mässverksamheten återhämtade sig efter krigen, precis som all annan ekonomisk verksamhet. I december 1945 ordnades Pälsmässan, för vintrarna var på den tiden kalla, pälsplaggen moderna och attityderna mot pälsfarmningen positiva. Dessutom rådde stor brist på ytterkläder och andra textiler. På farmarna uppföddes mestadels dyra ”ädelpälsverk” för exporten, för vardagsbruk räckte det med får och kanin. Vilda djur som ekorre, bisam och räv jagades i massor för sin päls, vilket har lett till att stammarna rasat och arter dött ut. Det mest kända exemplet på detta torde vara tigern(Länk leder till extern tjänst). 

Våren 1946 ordnades en finsk-svensk mässa i Helsingfors. I den deltog 150 utställare från Finland och 60 från Sverige. Tydligen behövde det av allvarlig brist lidande Finland draghjälp från sin välbärgade västgranne. Å andra sidan hade bristtiderna gjort finländarna uppfinningsrika, och nya innovationer förväntades intressera svenskar. Åtminstone mätt med antalet besökare var mässan en stor framgång.

Mässverksamheten expanderar

Bristtiden och ransoneringen fortsatte ända till den 1 mars 1954, efter vilket kaffe, choklad och importfrukter igen fanns fritt att köpa. På Stormässan år 1950 erbjöds redan gratis smakprov på sillsallad, coladryck, choklad och cigaretter som erbjöds av cigarettflickor klädda i kortkorta kjolar och nätstrumpor. Förutom dem väcktes mässpublikens uppmärksamhet av Saudiarabiens konsul, Finsk Trikås baddräktsuppvisning, Finlands enda tebuske, en kaffeplantage samt Valios ”talande” ko.

Mässbesökaren kunde få sin hatt pressad – tyvärr inte byxorna – och sina skor blankade alldeles gratis, och vid en monter fick man en parfymdusch i nacken. Redaktörerna som rapporterade från mässan var imponerade över det stora utbudet och de fina arrangemangen samt hoppades att det skulle ge ett positivt intryck hos utländska besökare och främja Finlands handelsrelationer. Den nya Mässhallen B hade redan fåtts i bruk, utställningsarealen var över 3000 hektar och utställare uppskattningsvis 600.

Mässans arrangemang och utbud var imponerande och atmosfären stimulerande enligt Hufvudstadsbladets skribent "Graziella" som imponerades av tygernas kvalitet och mångfald. Utbudet av skor orsakade missnöje, eftersom skorna oftast var antingen fula eller obekväma. 

Och till underklädesfabrikanterna: Är det möjligen med tanke på anständigheten som alla underkläder måste vara tantiga för att inte säga direkt missklädsamma. Kan vi någon gång slippa matelassémotiven till förmån för en flott tillskuren modell. Tänk inte på elefanter, när ni skär till byxmönstren – tänk på oss! Varför får vi aldrig en vacker och välsittande slipmodell? Följden av den politik som bedrivs är, att många kvinnor, som ingalunda skulle ha råd därtill, är tvungna att ty sig till beställningssömnad av underkläder.

Fältet intill Mässhallen har använts för mässor ända från början. Där byggdes tillfälliga paviljonger och presenterades fordon och stora maskiner. Åren 1962–1975 täcktes nuvarande parkeringsplatsen av Mässhallen C eller Folkens hall(Länk leder till extern tjänst), som enligt många var Helsingfors fulaste byggnad.

Mässhallen i Tölös utrymmen ansågs senast i början av 1970-talet vara otillräckliga, och läget var besvärligt med tanke på trafiken, eftersom mässtrafiken störde den övriga trafiken på stadens huvudled. Således byggdes det nya Mässcentret i Östra Böle och den gamla Mässhallen fick bli Sporthallen. Ändringen av användningsändamålet var inte speciellt radikal, för hallen hade under årtiondens lopp inhyst flera idrottstävlingar, även under OS sommaren 1952.

Mässan som spegel för sin tid

Av mässans historia framgår samhällets strukturomvandling, alltså övergången från jordbrukssamhälle till industri- och servicesamhälle, höjningen av levnadsstandarden och expanderingen av konsumtionen. Finland var ännu på 1950-talet ett jordbruksland och på mässor presenterades alltsomoftast traktorer och andra jordbruksattiraljer. Det rådande samhällsklimatet under olika perioder har också satt sin prägel på mässorna, till exempel den kraftiga patriotismen samt finlandiseringen. Knappast ställde man väl ut Sovjetunionens och DDR:s konsumtionsvaror just för deras kvalitet.

Det agrara Finland urbaniserades och industrialiserades i snabb takt på 1960-talet. Innan Sovjetunionens sammanfall och östhandelns kollaps samt 1990-talets stora depression fanns det rikligt med textil-, kläd-, läder- och skoindustri i Finland. Finlands anslutning till Europeiska unionen, avregleringen och globaliseringen fullbordade nedmonteringen av den inhemska konsumtionsvaruindustrin.

Varje tids mode och värderingar syns också i mässornas utbud. Mässor i anknytning till hem och inredning ger uttryck åt sin tids inredningsmode men också attityder mot hemmet, familjen och könen. Nuförtiden skulle man inte ordna en pälsmässa och inte heller ställa ut och bjuda på tobak. Man skulle inte visa upp en levande björn på mässans tivoli eller låta lättklädda kvinnor dela ut varuprover för män. Om en dokumentärfilmare på mässan skulle följa kvinnors ben med sin kamera och kommentera synen på det sättet som år 1952, skulle ett rabalder uppstå. Å andra sidan skulle Sexhibitionmässan som ordnats sedan 1992 ha varit helt otänkbar på 1950-talet – och också denna mässas profil har ändrats, precis som människors attityder mot temat.

Inställningen till konsumtionen har också varierat och syns i mässans historia. Under bristtider har konsumtionen varit ett nödvändigt ont som krävt fyndighet och återanvändning av material. Att konsumera har alltid varit önskvärt, eftersom det främjar sysselsättning och ekonomisk tillväxt, men det har alltid också haft en moralisk dimension. I en enhetlighetskultur som betonar anspråkslöshet och flitighet har konsumtion som uttrycker fåfänga och njutningslystenhet varit moraliskt förkastligt. Miljö- och naturskyddsaspekter var inte viktiga under de gångna decennierna. Dock har den konsumtionscentrerade livsstilen ställt mänskligheten inför eländiga problem, så slöseriet med naturresurser och nedsmutsningen av miljön kan inte fortsätta som förut. Vi har blivit tvungna att ändra vårt förhållande till konsumtionen, och detta syns förstås i industrin, handeln och mässverksamheten.

Källor

Elokuvauutiset: Tällainen oli Suomen ensimmäinen elokuvateatteri(Länk leder till extern tjänst)

Helsingin Sanomat 3.11.2022: Lama-Helsingin laidalla syntyneet seksi­messut olivat maltilliset – Pian jokin muuttuiHelsingin Sanomat 6.2.2015: Venemessut tukkivat koko Mannerheimintien – Messukeskus otti riskin ja siirtyi Pasilaan 1975

Helsingin Sanomat 4.2.1975: Enso messujen suurin maksaja

Helsingin Sanomat 4.2.1975: Uusi Messukeskus Helsingissä on Pohjolan nykyaikaisin näyttelytila

Helsingin Sanomat 18.9.1959: Kukkaisloistoa ja kasvukauden jättiläisiä Messuhallin suojissa

Helsingin Sanomat 27.3.1952: Kevätmessut avataan huomenna Messuhallissa

Helsingin Sanomat 26.10.1947: Turkismessut avattiin eilen Messuhallissa

Helsingin Sanomat 16.12.1945: Turkismessut

Helsingin Sanomat 5.10.1935: esim. Suurmessut, valtava tunnustuksen osoitus suomalaiselle yritteliäisyydelle

Holopainen, Orvokki: Suomen ensimmäiset messut – Finlands första mässa – The First Finnish Fair 1920. Helsingin kaupunginmuseo 1990.

Hufvudstadsbladet 9.10.1950: Tyger, kläder, skor på Mässan

Kotimainen tuotanto nro 12, 15.12.1936(Länk leder till extern tjänst)

Laatokka nro 77, 3.7.1940, sivu 3(Länk leder till extern tjänst)

Laatokka nro 14 17.1.1946, sivu 1(Länk leder till extern tjänst)

Laatokka nro 89, 16.4.1946(Länk leder till extern tjänst)

Laatokka nro 225, 3.10.1950, sivu 1(Länk leder till extern tjänst)

Sisämaa-Laatokka nro 172, 2.8.1947, sivu 2(Länk leder till extern tjänst)