Öl är Finlands äldsta matdryck och den vanligaste matdrycken förr, eftersom man inte alltid hade tillgång till rent dricksvatten. Det torde inte ha handlat om dagligt supande, eftersom ölet var svagt. Brännvinet anlände hit till konungariket Sveriges östra del på 1500-talet, först på adelns matbord. Senast i slutet av århundradet hade man lärt sig sprittillverkning av ryska soldater. När man hade insett att sprittillverkning av spannmål var avsevärt billigare än destillering av vin, hittade brännvinet så småningom sin väg även till de lägre samhällsklasserna. Finsktillverkat öl var uppskattat även i Ryssland och Sveriges hov på 1500-talet. Gustav Vasa kom på att börja beskatta salufört öl år 1572 och importerat brännvin år 1591.
Förbud och skatter
Brännvinet blev vanligare på 1600-talet och man började beskatta det som en del av merkantilismen det vill säga en finanspolitik inriktad på att öka statens inkomster. I början av 1700-talet slog brännvinet ut ölet som njutningsmedel. Hembränningen av sprit förbjöds 1709 på grund av spannmålsbrist, men laglydigheten övervakades inte. Dessutom behövdes brännvin som medicin när en pestepidemi bröt ut år 1710, så lagen upphävdes snart. Olika slags alkoholförordringar utfärdades som på löpande band på 1700-talet, men de påverkades i första hand av tillgången på spannmål. Gustav III:s förbudslag 1772 riktades i första hand mot allmogen och inte de högre klasserna, eftersom den inte gällde dyra importdrycker som de senare gynnade.
Den finska förmyndarmentalitetens början kan ses i en förordning som utfärdades år 1733: enligt den var det ett brott att uppträda berusad på offentlig plats. Straffet definierades av den berusades sociala ställning: avsked åt präst, böter åt allmoge, stocken åt tjänsteman eller soldat.
Från början av 1800-talet fick man fritt tillverka brännvin på landsbygden och i städer bara man betalade de föreskrivna skatterna. Förordningen som infördes 1800 var i kraft ända tills storfurstendömet Finlands lantdag förbjöd husbehovsbränningen år 1863. En ny brännvinslag trädde i kraft år 1866. Den torkade ut landsbygden och flyttade alkoholkonsumtionen till städer. Urbaniseringen ökade alkoholförbrukningen, eftersom industrialiseringen lockade till städer och i synnerhet till Helsingfors arbetskraft från landsbygden, staden växte och arbetarbefolkningen ökade. Arbetarnas liv var tungt, och brännvinet gav många en stund av lättnad.
Kulturella och förvaltningsmässiga skiljelinjer: allmoge och herrskap, landsbygd och städer
I Finland uppstod på 1800-talet en urban och förnäm restaurangkultur. Restauratörerna var utlänningar, vilket syntes i restaurangernas utbud som ofta gick i fransk-rysk stil. På landsbygden fanns det inga folkliga restauranger såsom exempelvis i Italien, England, Tyskland och Frankrike, och landsbygdens värdshus och gästgiverier var reserverade endast för resenärer. Men sedan år 1859 fick man på landsbygden grunda butiker vars öppettider inte reglerades. Officiellt fick de sälja endast öl, men i praktiken kunde de också ha sålt brännvin. I förordningen av år 1883 bestämdes att kommuner fick besluta om minutförsäljningen av öl på landsbygden. I slutet av seklet ökade ölkonsumtionen medan brännsvinskonsumtionen minskade.
Attityderna mot alkohol blev strängare mot slutet av 1800-talet, och på lantdagen 1891 föreslog två bönder en förbudslag. Landsbygdens torra tid varade i nästan hundra år, alltså ända till början av år 1970 då mellanölet frigavs. Förordningarna som utfärdades på 1890-talet ledde till resultat som efterlängtats av nykterhetsfolket: I Finland var alkoholförbrukningen i början av 1900-talet Europas lägsta och alkoholrelaterade skador var nästa obefintliga. Mellan åren 1906 och 1910 var alkoholförbrukningen omvandlad till absolut etanol 1,5 liter per person, medan den i Frankrike var 22,9 liter per person. Även i Sverige var konsumtionen blygsamma 4,3 liter.
Nykterhetspropaganda och raslära
Brännvinsförordningen hade inte stävjat hembränningen, vilket oroade nykterhetsfolket. År 1860 grundades nykterhetsföreningen Kohtuuden ystävät (måttlighetens vänner) som senare bytte namn till Raittiuden ystävät (nykterhetens vänner). De första föreningarna, som drev totalförbud mot alkohol, grundades 1877, och år 1883 grundades 27 nya nykterhetsklubbar. Nykterhetsrörelsen hade en aktiv publiceringsverksamhet av vilken de senare generationerna bäst känner till Thomas i Brännby (1858). Nykterhetsfolket motstod ursprungligen inte all alkohol, utan allmogens hembränningsrätt. Hur som helst var de övre stånden överrepresenterade bland nykterhetsförespråkare. Nykterhetsrörelsen hade redan uppnått sina mål, eftersom alkoholattityderna och lagstiftningen hade ändrats i den av rörelsen önskade riktningen. Men detta var inte nog, för nykterhetsrörelsen började själv utveckla vetenskapliga argument för att rättfärdiga sin verksamhet också i fortsättningen.
Myten om det finska sprithuvudet utvecklades i början av 1900-talet. Enligt den har finnar en medfödd problematisk dryckesvana som avviker negativt från gamla kulturfolks dryckesvanor. I motsats till kulturfolken är finnar oförmögna till måttlighet och deras drickande går alltid överstyr. Uppfattningen om ett speciellt finskt sprithuvud är en del av tidens rastänkande som nykterhetsrörelsen tillägnade sig från upplysningslitteraturen. Nykterhetsrörelsen var ett internationellt fenomen på 1800-talet. Ett totalförbud mot alkohol var i kraft på Island 1915–1935 och i Förenta stater 1920–1933, medan partiella förbud tillämpades även annorstädes.
Politiska skiljelinjer: liberalborgare och nykterhetsfolk
Kvinnor var aktiva inom nykterhetsrörelsen, det gav dem en kanal till samhällspåverkan i en tid när kvinnor saknade rösträtt. Finlands arbetarparti antog förbudslagen som ett programmatiskt mål åren 1899 och 1903. Finlands nya lantdagsordning och den allmänna och lika rösträtt den medförde gav arbetarbefolkning och kvinnor möjligheter att driva sina egna ärenden. Således godkändes förordningen om en förbudslag i riksdagen 1907.
Det enda partiet som motsatte sig förbudslagen var Svenska folkpartiet. SFP ansåg att användningen av alkohol inte är en politisk fråga utan vars och ens personliga sak. Dessutom hade ju nykterhetsrörelsen lyckats med att städa upp folkets drickande. I partiet ansåg man också att en förbudslag skulle leda till hemligt och farligt supande – vilket senare besannades. Senaten vägrade att stadfästa förbudslagen, men nykterhetsfolket gav inte upp. De försökte få i kraft en förbudslag även åren 1909, 1911 och 1914, men utan resultat.
Under första världskriget hade tillgången på alkohol begränsats kraftigt. Den redan förut blygsamma alkoholkonsumtionen minskade till 0,45 liter absolut etanol per person. Under åren 1901–1913 hade 9,3 personer per en miljon årligen dött av alkohol. Under åren 1914–1917 steg antalet till 14,5, vilket tyder på användning av surrogatalkohol. Under första världskriget minskade antalet brott som begåtts i fyllan, vilket gav pondus åt nykterhetsrörelsen.
Förbudslagen stadfästes av Kerenskijs tillfälliga regering 29.5.1917, men lagen trädde inte i kraft före 1.6.1919. Under tiden däremellan hade Finland blivit självständigt och genomgått ett blodigt inbördeskrig. Under dessa oroliga tider hade alkoholkonsumtionen ökat. Å andra sidan hade nykterhetsrörelsens rader glesnat i inbördeskriget, och i föreningsverksamheten hade den trängts undan av skyddskårsrörelsen och dess systerrörelse Lotta Svärd. Den lag som första gången antogs över 10 år tidigare, alltså 1907, hade ohjälpligen föråldrats, eftersom samhället och idéklimatet hade förändrats. När förbudslagen trädde i kraft hade den inte många anhängare. Men förbudslagen blev en förenande länk mellan olika folkskikt, en gemensam fiende.
Vad handlade det om?
Förbudslagen (ursprungligen Författning om tillverkning, import, försäljning, transport och lagning av alkoholhaltiga ämnen) förbjöd tillverkning, import, försäljning, transport och lagring av ämnen med en alkoholhalt på över två volymprocent för andra än medicinska, tekniska och vetenskapliga ändamål samt som kyrkovin. Staten hade monopol på tillverkning och införsel av dessa ämnen, och för ändamålet grundades Valtion Alkoholiliike – Statens Alkoholrörelse. Den tog också hand om den konfiskerade spriten. Apoteken fick sälja 50 gram alkohol per besök utan läkarordination.
Ringleken börjar
Statsmakten byggde upp ett övervakningsmaskineri som genast visade sig vara otillräckligt. Bland folket uppstod en driftighet av aldrig skådat slag, och uppfinningsrikedomen hos spritbrännare, smugglare, gömmare och produktförfalskare blomstrade. Speciella förbudslagsdetektiver fick rättighet att göra husundersökningar exempelvis efter angivelser. Medborgare och myndighetspersoner belönades även för anonyma angivelser, vilket ledde till angivelser på löpande band i förtjäningssyfte men också som hämnd och ofog mot objektet för angivelsen.
Förbudslagen gjorde inte folket nyktrare, utan satte i gång en häftig spritrally från Estland. Smuggling blev en lönsam affärsverksamhet som trots sin olaglighet åtnjöt ett omfattande understöd av folket. Till Finland hämtades i huvudsak renat sprit, spiritus fortis, eftersom det gav större vinst än svagare drycker. Smaken blev nu en bisak, för nu var det procenthalten som avgjorde. Smugglingens omfattning illustreras av att under året 1929 var den konfiskerade alkoholmängden nästan en miljon liter absolut etanol, även om endast en liten del av all smuggelsprit blev konfiskerad. Smuggelsverksamheten var mycket välorganiserad och involverade massor av folk. Verksamheten finansierades och leddes av spritkejsare eller -kungar som ägde smuggelfartygen. Det ljusskygga lastnings- och transportarbetet sköttes av spritdrängar och -langare. Dessutom behövdes vakter som vid behov varnade med ljussignaler för en närmande tullbåt. Förutom poliser skulle man naturligtvis akta sig för konkurrenter.
Eftersom förbudslagen var allmänt föraktad och trotsad var den svår att övervaka. Myndigheternas resurser var redan från första början underdimensionerade. Spritlangare var ofta beväpnade och skydde inte våld. En förbudslagsdetektivs arbete var farligt – under förbudstiden dog en tredjedel av alla poliser som dött i tjänsten under hela självständighetstiden.
Många myndighetspersoner var också med om att bryta mot förbudslagen. Kanske de själva var sugna på en klunk, eller så behövde de extrainkomster som var lätta att skaffa om man innehade en ställning som tillsynsmyndighet. Dessutom kunde det uppstå en brytning mellan vänner och släktingar om man stod på fel sida med tanke på att förbudslagen var allmänt avskydd. Spritlangare hyllades av folket, så jakten på dem kanske inte kändes meningsfull. Jakten försvårades också av att smugglarna hade snabbare båtar än tullen som ansvarade för övervakningen av sjöområden fram till 1930 när sjöbevakningen grundades.
Spriten som smugglats från Estland gömdes först i terrängen. Populära gömställen var Fårholmen och Granholmen, eftersom en nykterhetsförening höll hus på bägge. Man skaffade också bilar för distributionen av sprit under en tid när privata bilar var sällsynta. På landsbygden färdades myndighetspersoner med cykel eller häst och därför använde de spikmattor eller över vägen spända kättingar för att stoppa spritbilar. I staden hade myndigheter tillgång till vanliga Fordbilar, medan spriten transporterades med snabba och dyrbara bilar av märken som Buick, Chrysler, Hudson, Packard eller Willys-Knight. Bilarna utrustades med hemliga fack som man gömde spriten i.
För smuggling och förvaring av sprit utvecklades varjehanda utrustning, såsom behållare som följde kroppens former och kunde bindas fast runt arm, lår eller mage, samt västar som bars under ytterplagg och hade fack för otaliga försäljningskärl såsom sparvar, braxnar eller fickpluntor. Dessa var av bleckplåt tillverkade spritkärl som tack vare sin platta och buktade form passade bra att bäras under kläder. Det minsta spritförsäljningskärlet var sparven som rymde 0,25 liter. Braxen drog en halv liter och fickpluntan en liter. I hemmen gömdes renat sprit exempelvis i urgröpta stora böcker eller i kanistrar som kamouflerats till strykjärn eller annat harmlöst husgeråd. Det blev också populärt att inreda sitt hem med mycket breda tavelramar, som var ihåliga och hade en omärkbar kork i övre kanten. Att planera och tillverka prylar av den här sorten var lönsamt under förbudslagen.
Klasskillnader
Under förbudslagens tid användes alkohol i alla samhällsklasser men inom ramen för egen samhällsstatus. Bättre folk intog ädla drycker som viner, konjak och whisky, medan allmogen drack renat sprit och hembränt. De som hade det sämst ställt nöjde sig med surrogatprodukter, till exempel tekniskt sprit, polityr och eau de cologne, som inte var avsedda att förtäras. Bättre folk använde alkohol i förstklassiga restauranger, privata klubbar och hem, arbetarmän utomhus. Dessutom fanns det lönnkrogar och sprithus.
Förbudslagsbrotten begicks oftast av 20–29-åriga män. Men den olagliga spriten såldes ofta av kvinnor med arbetarbakgrund och låga inkomster. Förbudslagens sista år präglades av ekonomisk depression och då kunde sprithandeln ha varit det enda möjliga sättet för somliga att förtjäna sitt levebröd. Mest arresteringar gjordes i arbetarstadsdelar, men det berodde på att detaljhandeln av sprit var koncentrerad till dem. På smuggeltrappans lägsta steg låg droppbutiken som fungerade som en mer eller mindre hemlig detaljbutik men också som lönnkrog som kunde erbjuda program.
Dryckerna var starka och fyllotillståndet därefter. Därför hade somliga lönnkrogar särskilda soffor som ”trötta” kunder mot betalning kunde klarna sitt huvud på tills de åter kunde röra sig bland människor utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Den här typens arrangemang minskade alla parters risk att åka fast. Sprithusen försökte inte ens låtsas vara civiliserade såsom droppbutiker eller lönnkrogar. Sprithusen inhyste flera försäljare och var verksamma dygnet runt. Till dem koncentrerades flera sorters brottslighet, slagsmål och snuskighet. Kända sprithus var Djurgårdsvillan nr 1 och Spritslottet eller Djävulskyrkan på Vasagatan, och i närheten av dessa förekom också sexhandel.
Klubbarna däremot låg i stadskärnan och fungerade som efterfestställen dit man tog sig efter restaurangernas stängningstid. Dessa ställen var för medel- och överklassen och endast medlemmar och deras sällskap hade tillträde. Klubbarna hade också program, ofta dans.
Hårt te och hemliga larmklockor
Restaurangägare understödde naturligtvis inte förbudslagen, eftersom den berövade dem rätten att sälja alkoholdrycker och dessutom besvärades de i Helsingfors av dagliga razzior. Men under förbudstiden grundades i Helsingfors rentav nya restauranger, till exempel Kosmos, hotell Helsinki och Torni, men det berodde också på avvecklingen av livsmedelsransoneringen. Alkohol såldes helt allmänt under disken, och olagliga drycker hade olika slags kodnamn. Till exempel hårt te var te som innehöll hälften renat, och stort ve var whiskey eller någonting ditåt, vad man nu råkade ha. På fina ställen kunde man få vilka drycker som helst, om kunde hade råd att betala. Om stället inte sålde alkohol ens under disken, spetsade kunderna sina beställda drycker ur en egen sparv. Helsingfors restauranger klarade sig genom förbudstiden överraskande väl, men samma kan inte sägas om bryggeriindustrin.
Precis som spritsmugglingen var också restaurangernas lönnutskänkning välorganiserad. Restauranger hade hemliga lagerrum och spritkanistrar gömdes till exempel i innandömet av ett piano eller en soffa samt under estraden. Ibland kunde någon representant för ordningsmakten telefonera till restaurangen före ankomsten av en förbudslagsdetektiv, och då hann man plocka undan alla förbjudna varor. Somliga detektiver fördes till restaurangens kontor där han fick till exempel en konjaksflaska, och sedan skrev han i sin rapport att ingenting olagligt påträffades. Inom räckhåll för en hissflicka eller portier fanns det en hemlig alarmknapp, som den uppmärksamma anställda kunde trycka på när en misstänkt typ steg in, alltså någon som kunde vara en civilklädd "snusare". Då ringde en klocka i restaurangsalen och i köket, så att kunderna och personalen hann hälla spriten i halsen, i närmaste blomkruka eller i avloppet.
Slutet på förbudslagen
Svenska folkpartiets riksdagsledamöter hade under hela 1920-talet försökt få förbudslagen omkull men utan resultat. En rådgivande folkomröstning nämndes i regeringen redan 1922, men nykterhetsfalangen förde en seg propagandakamp som omfattade offentlig ogiltigförklaring av gallupresultat om förbudslagen. Det var ändå uppenbart att förbudslagen hade gjort mera skada än nytta. Staten hade förlorat enorma inkomster, den allmänna laglydigheten hade minskat och våldsbrottsligheten hade ökat, precis som allmänna skador orsakade av oren alkohol, surrogatdrycker och mycket stark sprit.
Det hade tagit flera decennier att få i kraft förbudslagen, men att upphäva den gick desto snabbare. Kvinnor hade arbetat aktivt för att få lagen i kraft, och de hade också en central roll i dess upphävande. Esbobon Hjördis Westerlund fick idén att samla en adress av kvinnor mot förbudslagen. Hon ringde upp några av sina inflytelserika vänner såsom Lottaledaren Helmi Arneberg-Pentti och Maissi Erkko. Kvinnorna lyckades under några månader samla ihop 118 537 namn i sin adress mot förbudslagen.
En folkomröstning om förbudslagen ordnades den 29.–30. december 1931. Röstningsalternativen var tre: 1) totalförbudet fortsätter, 2) svaga alkoholdrycker tillåts och 3) också starka alkoholdrycker tillåts. Röstningsprocenten blev låg: endast 44,4 % av de röstberättigade dvs. över 21-åriga röstade. Detta kan ha orsakats av röstningströtthet, eftersom det samma år hade varit elektorval och året innan riksdagsval.
Hur de olika könen röstade känner man till, eftersom kvinnor gavs en röd och männen en vit röstsedel. De ivrigaste motståndarna till förbudslagen var kvinnor på svenskspråkiga kustområden. I tjugo kustkommuner motsatte sig fler kvinnor än män förbudslagen. Hustrur till smugglare hade väl sett förbudslagens onda följder. Av alla de kvinnor som röstade var 65 % emot förbudslagen.
Av de godkända rösterna understödde 70,6 % upphävande av förbudslagen. Finland behövde alltså en ny alkohollag och för ändamålet sammankallades en urtima riksdag den 19 januari 1932. Den nya lagen godkändes 25.1 och stadfästes 9.2. Eftersom lagen skulle träda i kraft redan den 5 april kl. 10 var det bråttom med att organisera statens alkoholrörelse och utskänkningen i restauranger. Det lyckades i alla fall.
Men smugglingen upphörde inte när Alkoholiliike öppnade, den lagliga spriten var nämligen dyr och myndigheternas övervakningsresurser bristfälliga. I april lanserade Alkoholiliike en 42-procentig Karhuviina för att tävla med renat sprit. Det blev en framgång, eftersom både smaken och priset gillades av konsumenter som hade vant sig vid renat. Efter förbudslagen låg alkoholmarknaden under strikt kontroll med hjälp av begränsningar av inköp och öppethållningstider. Gradvis frigörelse har skett under årtionden, till exempel år 1969 stiftades mellanöllagen som tog mellanölet till matbutiker, och sedan 1994 har det varit tillåtet att sälja mellanöl i kiosker. Restaurangutskänkningen har också blivit mera flexibel.
Källor och litteratur
Haapanen, Eero. Sörkän rysäkeisarit. Kalastajia, ajureita ja salakuljettajia. SKS 2013.
Hanski, Jani: Ihan vaan lääkkeeksi. Alkoholin salakuljettajat kieltolain aikaan. Into 2023.
Kieltolain ääniä. Toimittanut Salla Mäkinen. Oppian 2019.
Pulkkinen, Jonna: Kielletyn viinan historia Suomessa. Minerva 2015.
Sillanpää, Merja: Säännöstelty huvi: suomalainen ravintola 1900-luvulla. SKS 2002.
