Gloviken och Kajsaniemiparken
Glovikens inverkan syntes länge på området. Dess sista kvarlämning var svandammen i Kajsaniemiparken, som ersattes år 1927 med en kvadratformig bassäng. Den gyttjiga och vattniga marken har ställt höga krav på byggandet från första början – till exempel byggandet av den nuvarande järnvägsstationen var en enorm ansträngning som inleddes med pålningsarbeten redan år 1905 och tog nästan 20 år. Grundpålarna sjönk hela 25 meter djupt i marken.
Kajsaniemiparken är den äldsta offentliga parken i Helsingfors och hela Finland, den förekommer redan i stadsplanen av år 1812. Den blev en populär plats för evenemang som sångfester, folkfester och olika idrottsevenemang med grenar som tennis, bowling, skrinning, gymnastik, rodd och paddling. Parken har namngetts efter krögare och gästgivare Cajsa Wahllund.(Länk leder till extern tjänst)
En del av parken avgränsades för universitetets institution för botanik och botaniska trädgården som öppnades för allmänheten 1833. Den första växthuset var av trä, men i slutet av 1800-talet byggdes etappvis det nuvarande växthuset med stomme av gjutet stål enligt arkitekt Gustaf Nyströms ritningar. Drivhusets glas krossades av fortsättningskrigets bombningar i februari 1944. Länge trodde man att endast ett cederträ hade överlevt, men år 2023 fick Kajsaniemi tillbaka en kottepalm, som ett brödrapar från Kronohagen hade lyckats rädda och som hade vårdats i familjen i 80 års tid.
Gör en tidsresa till Kajsaniemiparken 1959
Järnvägsstationerna och Järnvägstorget
Den första järnvägsstationen var ritad av Carl Albert Edelfelt och blev färdig år 1861. Mot slutet av decenniet hade den blivit liten, och således började man bygga en ny station bredvid den. Helsingfors nuvarande huvudjärnvägsstation invigdes för bruk 1919 medan den ännu inte var färdig. Eliel Saarinens ursprungliga plan representerade nationalromantik och väckte stark kritik hos kolleger. Därför moderniserade Saarinen sin ursprungliga plan. Byggandet var ett kolossalt företag, som förlängdes av första världskriget. Eftersom byggandet räckte länge, revs den gamla stationen inte förrän 1918. Området kring stationen hade hunnit förändras mycket under byggarbetena. Stationens 48-meters torn var på sin tid Helsingfors högsta, och dit kunde man klättra mot betalning för att beundra utsikten.
Torghandeln på Järnvägstorget etablerades på 1880-talet. På torget fanns också en hyrkuskstation, och tvärs genom torget gick trafikleder för hästkärror och cyklar. Torghandeln slutade 1928, eftersom området behövdes för den etablerade busstrafiken. Dessutom hade bostadsområdets profil blivit mera borgerlig, och därför var det inte passande att enkla lantbor idkade torghandel där, vilket också det fina hotell Fennias ägare hade påpekat i sina insändare. Under förbudslagen idkades dock mer eller mindre hemlig sprithandel på Järnvägstorget. Även om Åbo kaserns gamla hushållsbyggnad (nuvarande Kulturkasernen) hade omvandlats till busstation år 1935 fanns det länge rikligt med bussperronger på Järnvägstorget. Det första cykelstället som Helsingfors stad erbjöd sina cyklister placerades ändå på Järnvägstorget år 1939. Efter krigen var trakten kring stationen och torget orolig, och på 1960-talet var torget fullt av personbilar. Torget har under årtionden genomgått flera omorganiseringar.
Kajsaniemigatan – en ny trafikled och shoppinggata
Arkitekt Eliel Saarinen föreslog att man skulle dra en ny gata genom kvarteret Kamelen för att underlätta trafiken till de norra stadsdelarna. Förslaget godkändes av stadsfullmäktige år 1914 och förverkligades under åren 1916–1920. Gatans arbetsnamn var Brottsgatan, men redan år 1915 blev den kallad för Kajsaniemigatan. Den nya gatan underlättade trafiken som tidigare hade löpt endast längs Vilhelmsgatan. Spårvagnslinjerna flyttades från Vilhelmsgatan till Kajsaniemigatan år 1935.
Genom att jämföra guidekartorna från år 1909(Länk leder till extern tjänst) och 1917–1918(Länk leder till extern tjänst) ser man den dramatiska förändringen i stadsbilden.
Kajsaniemigatan blev snart en livlig trafikled och shoppinggata. Under flera årtionden var Pukeva en väsentlig del av Gloets gatubild. Ruben Jaari hade grundat företaget år 1935, och först hette det Kappa Keskus. Företaget var framgångsrikt och expanderade till tre byggnader. Under de sista åren av Pukevas verksamhet stördes den av byggandet av Kajsaniemi metrostation. Liksom många andra framgångsrika företag stupade Pukeva i 1990-talets stora depression. Modeaffärer som Vestio, Valioasu, MicMac och Seppälä har också försvunnit från gatubilden på Kajsaniemigatan och Bergsgatan.
Kajsaniemi metrostation öppnades 1.3.1995. Dess namn byttes till Helsingfors universitet år 2014.
På adressen som blev Pukevas sista, Kajsaniemigatan 5, fanns under några år ett affärscentrum som bestod av flera småbutiker, tills dit kom varuhuskedjan Anttilas stora inredningsaffär Kodin Ykkönen som öppnades 4.10.1999. Helsingfors universitet köpte byggnaden år 2006, och studentbiblioteket fungerade en tid under samma tak som inredningsaffären. År 2010 revs byggnaden ända till andra våningen och på ruinerna började man bygga universitetets nya huvudbibliotek. Den nya byggnaden stod klar år 2012 och är känd under namnet Kajsahuset (Kaisa-talo). Dess fasad passar sin omgivning avsevärt bättre än sin föregångare.
Brunnsgatan och Centralgatan
Brunnsgatan har fått sitt namn efter Gloets brunn som fanns på en liten plan i korsningen mellan nuvarande Centralgatan och Brunnsgatan. Brunnen togs bort i slutet av 1800-talet när vattenledningen byggdes ut, men dess inverkan på utstakningen av gatorna syns fortfarande.
Hagasundsgatan sträckte sig ursprungligen från järnvägsstationen till Alexandersgatan, men den fortsattes till Norra Esplanaden genom att bryta upp det jättelika kvarteret Gasellen. Syftet med projektet var att underlätta trafiken mellan Esplanaden och järnvägsstationen, och det initierades av arkitekt Eliel Saarinen och affärsman Allan Hjelt. Den nya gatan öppnades för trafiken 2.11.1921. Gatuandelen mellan Alexandersgatan och Brunnsgatan breddades, vilket gjorde Ateneumsparken mindre. Gatans namn byttes år 1928 till Centralgatan på Stockmanns initiativ. Den ändrades till gågata år 2014.
Gör en tidsresa till år 1921
Korvhuset och Stationstunneln
Unionbanken och FBK:s renovering representerar 1920-talets storstadsideal, medan Korvhuset representerar 1960-talets stadsplaneringsideal, som baserade sig på förortsboende och bilism. På 1960-talet revs Skohahuset i nyrenässansstil och det låga basarhuset, som ritats av Selim A. Lindqvist, eftersom de inte motsvarade tidens effektivitetsideal. På deras ställe byggdes det enorma City Center, som i folkmun fick heta Korvhuset på grund av det gråa betongräcket som omger huset och ser ut som en korv. Huset som stod färdigt år 1967 har flera gånger röstats till Helsingfors fulaste. Korvhuset ritades av Viljo Revell och Heikki Castrén och var en del av en plan, som gick ut på att riva hela kvarteret Sobeln och fylla det med moderna betongkolosser. Men Revell dog plötsligt som 54-åring, och lyckligtvis förverkligades planen inte.
I anknytning till Korvhuset byggdes Stationstunneln, som i början var öppen dygnet runt, eftersom man inte kunde komma till Brunnsgatans spårvagnshållplatser på annat sätt än genom den. Stationstunneln hade gott om övervakningskameror, vilket var nytt i slutet av 1960-talet, men trots det förekom mycket störande av ordning. På 1960-talet var Järnvägstorget fullt med bilar och luften var som mest förorenad. År 1968 grundades den trafikpolitiska föreningen Enemmistö ry (Majoriteten rf) som protesterade mot ”kloakifiering” av fotgängarna – alltså att de tvingades under jorden för att stadsutrymmet offrades för motorleder i amerikansk anda. Under åren 1967–1972 kunde man ta sig till Brunnsgatans hållplatser endast genom Stationstunneln, men efter otaliga protester fick man en skyddsväg över Brunnsgatan år 1972. Korsningen mellan Brunnsgatan och Centralgatan var länge stadens farligaste för fotgängare, till exempel år 1975 omkom 36 fotgängare där.
Öppnandet av metron 1.6.1982 minskade trafikrusningar och förbättrade säkerheten och trivseln för fotgängare.
Posthuset och Sokos
På västra sidan av bangården, vid nuvarande Posthuset fungerade ett gasverk mellan åren 1869 och 1910. Efter att verket flyttade till Sörnäs (Södervik) var byggnaden i annat bruk, man kunde till exempel åka rullskridskor där på 1910-talet. Fabriksbyggnaden revs år 1935, och på stället restes tre år senare Post- och telegrafstyrelsens huvudkontor. Ännu i början av 1990-talet sorterades all post till och från Helsingfors i byggnaden.
Det som numera är Elielplatsen var sedan järnvägen öppnades (1862) en bangård och ett maskinverkstads och serviceområde, inte en plats för allmänheten. Bangårdsområdet sträckte sig ända till baksidan av Finlandiahuset, och på nuvarande Medborgarplatsens ställe fanns Tölö godsstation. På 1980-talet var Elielplatsen en parkeringsplats efter at man hade rivit SJ:s gamla lokhall och andra byggnader som blivit obehövliga. Av det gamla byggnadsbeståndet finns endast en magasinsbyggnad kvar, som nuförtiden inhyser restaurang Vltava.
Byggandet av Sokoshuset inleddes sommaren 1939, och det var meningen att få det färdigt till olympiska spelen sommaren 1940. På grund av andra världskriget inhiberades spelen, de ordnades alltså ingenstans. Under vinter- och fortsättningskriget hade byggandet avstannat, och byggnadens stomme var paketerad. Arbeten fortsatte efter krigen men fördröjdes av materialbristen. Byggnaden som inhyste SOK:s (Centrallaget för Handelslagen i Finland) storbutik, hotell Vaakuna och tre restauranger fullbordades år 1952, lägligt med tanke på olympiska spelen.
Besök Sokoshuset år 1959
Källor
Asema-aukio ja Elielinaukio. Osa I. Ympäristöhistoriallinen selvitys.(Länk leder till extern tjänst)Arkkitehtitoimisto R. Schnitzler, Vilhelm Helander & Juha Leiviskä.
Asema-aukio ja Elielinaukio. VR:n varastomakasiini. Osa II. Rakennushistoriallinen selvitys. Arkkitehtitoimisto R. Schnitzler, Vilhelm Helander & Juha Leiviskä.
Helsingin Sanomat 13.7.1998: Tallinna Kaubamaja lopettaa Kaisaniemessä.
Helsingin Sanomat 19.8.1999: Uusi Anttila aukeaa Kaisaniemessä lokakuun alussa.
Järvenpää, Eeva & Räihä, Sirpa: Vanhinta Helsinkiä. Kertomuksia Kluuvin ja Kruununhaan kortteleista. Helsingin Sanomat 2007.
Manninen, Antti: Makkaratalo jyräsi uusrenessanssia edustaneen Skohan talon – vaihtokuva näyttää muutoksen. Helsingin Sanomat 20.4.2015.
Museovirasto: Kaisaniemen puisto ja kasvitieteellinen puutarha.(Länk leder till extern tjänst)
Pullinen, Antti: 153 ikkunaa Kaisaniemen puistoon. Historiikki Mikonkadun kulmalta. Sanapaja 2009.
Pörssitieto: Ruben Jaari ja Pukeva.(Länk leder till extern tjänst)
