Man möts på torget
I Helsingfors har man ordnat en nyårsmottagning på Senatstorget sedan början av 1930-talet till år 2019. I början var festens karaktär fosterländsk och religiös, och psalmen Jumala ompi linnamme, Vår Gud är oss en väldig borg, hörde länge till programmet. Årsskiftet har varit något festligt men också ödesdigert, det passade inte att ta det för lättsinnigt. Tidens anda samt de inre och yttre politiska förhållandena har naturligtvis påverkat festtalens innehåll och den allmänna stämningen: under krig- och bristtider har firandet varit stillsamt och anspråkslöst, men på goda tider har man firat i ymnighet och karnevalstämning. Nyårsfyrverkerier ordnades på 1930-talet på några orter i Finland men inte ännu i Helsingfors. På den tiden ordnades fyrverkerier oftast på sensommaren.
När Odebiblioteket och Medborgartorget blev färdiga flyttades nyårsmottagningen till Medborgartorget. Borgmästarens tal, populära uppträdare och fyrverkerier står fortfarande på programmet. Fyrverkeritraditionen härstammar från en uråldrig tro på att onda andar är i rörelse på nyårsnatten, och att de kan skrämmas bort genom att föra oväsen.
Många slags kort
Julkort och nyårskort var förr en viktig del av seder och bruk. De skickades av företag och privatpersoner, och deras stil varierade från förenklat officiell till humoristisk. Somliga kort hade bara en tryckt hälsning och avsändarens namn, andra hade en eller flera fotografier eller teckningar som anknöt till avsändarens bransch eller samhällsposition. Det fanns också konstnärliga bilder som kunde innehålla lyckosymboler och tidssymbolik, såsom en åldring som bär på en lie och ett barn som håller i en fyrklöver eller hästsko. En champagneflaska eller ett -glas är inte heller något sällsynt motiv. Med korten tackade man för det gångna året och önskade lycka och framgång för det kommande.
Från dämpat till uppsluppet firande
Under 1900-talets första årtionden skrev tidningarna om nyårsfirande från en mer eller mindre kulturantropologisk synvinkel. De berättade om forntida seder och bruk i olika kulturer, om agrara traditioner i Finland samt spektakulärt samtida firande i andra länder, såsom Japan och USA. I hemlandet och dess huvudstad tog man emot det nya året lugnt och värdigt i kyrkor, föreningar och hem, oftast med släktingar. Sedan 1920-talet samlades man vid radion för att lyssna på kyrkligt program och konserter. Att vaka länge passade inte alla, och firandets tyngdpunkt flyttades då till nyårsdagen. Spralligt världsligt firande var inte vanligt.
Firande i hemmen och på stan
I städer och speciellt i huvudstaden fanns det i början av förra seklet avsevärt fler alternativ än på landsorten, där det inte fick finnas till exempel restauranger. I stan erbjöds det mången slags program från ideella samkväm till film, teater, opera och restaurangers danssoaréer. Större befolkningstäthet, kortare avstånd och kollektivtrafik möjliggjorde att bjuda hem gäster endast för en kväll och inte alltid fleratals dagar.
Statsmakten firar
Nyårstalet av Republikens president är en tradition som uppskattas av många finländare. Traditionen inleddes den första januari år 1935, då president Svinhufvud höll sitt tal, som förresten är Yles äldsta bevarade programinspelning. Nyårstalen sändes först i radio, sedan år 1958 också i tv. Numera är presidentens nyårstal en självklarhet, men så har det inte alltid varit: av våra presidenter har Ståhlberg, Relander och Mannerheim aldrig hållit nyårstal, och några gånger har talet hållits av någon annan än presidenten, exempelvis statsministern.
Firande på arbetsplatser
I jordbrukssamhället reglerades arbetsrytmen av naturens kretslopp och ljusets mängd. Till modernt stadsliv hör en mångfald av arbeten och att somliga också måste vara på jobb på helger och nätter. Som tröst kunde arbetsgivare eller kolleger ordna något litet trevligt såsom en gemensam kaffestund. Man har också velat tacka för arbetsinsatsen genom att ordna fester, som också strävar till att främja samhörigheten på arbetsplatsen.
