Tidiga skeden och stadsplan
Vid Alexandersgatan lät köpmannen Torsten Burgman bygga Helsingfors första stenhus i slutet av 1690-talet. Av byggnaden, som låg på platsen där Statsrådsborgen nu ligger, finns bara arkeologiska lämningar kvar. Gatans äldsta bevarade byggnad är köpmannen Sederholms hus från 1757.
De första nedteckningarna om Stora gatan är från tiden efter att Helsingfors år 1640 flyttades från utloppet för Vanda å till sin nuvarande plats vid Estnäs. Inom området för nuvarande Kronohagen och Skatudden fanns fyra stadsdelar: Västertull, Gloet, Kärret och Fiskarbacken. Redan år 1654 drabbades Helsingfors som då var under uppbyggnad av en brand som förstörde en betydande del av staden. I Helsingfors fanns då bara 60 byggnader, bland annat en kyrka och en skolbyggnad.
Helsingfors återuppbyggdes under slutet av 1600-talet men försvann nästan helt från kartan under det stora nordiska kriget år 1713. När Ryssland anföll Sverige-Finlands retirerande armé lämnade invånarna staden och tände eld på den. Alexandersgatan är en av de enda kvarlämningarna efter den tidens Helsingfors. Gatan sträckte sig under de första århundradena från stadens huvudhamn vid Norra Kajen till den nuvarande Fabiansgatan, eftersom det då även i väster fanns en havsvik, Gloviken.
År 1812 upphöjde kejsar Alexander I (Finlands regent 1809–25) Helsingfors till huvudstad i storfurstendömet Finland, och man beslutade att upprätta en ny stadsplan för staden. Stadsplanen var nödvändig även av den anledning att staden år 1808 härjats av en stor brand som hade förstört en tredjedel av byggnaderna. Branden hade börjat vid början av den nuvarande Alexandersgatan. I ett kejserligt påbud i februari 1838 bestämdes det att stadens stadsplan skulle utvidgas och att Gloviken skulle fyllas igen. De nya områdena delades i stadsplanen i första hand till byggnadstomter. I och med de nya landområdena blev det aktuellt att förlänga Alexandersgatan, och så fick gatan sin nuvarande längd. Redan år 1811 hade det givits order om att bredda gatan.
Gatunamnets historia
I stadens tidigaste skede på 1640-talet var Alexandersgatan känd under namnet Stora gatan eller Storgatan. Under början av 1700-talet användes namnet Stora långa gatan, och i slutet av 1700-talet talade man om gatans östra ände med namnet Norra gatan. I början av 1800-talet användes flera namn med varierande skriftsätt: Långa gatan, Nylandsgatan och Konungs gatan.
Kejsar Alexander I godkände år 1819 ett förslag från stadens ledning om att ge gatan namnet Fredsgatan, och efter det förekom även namnet Stora Fredsgatan. Arkitekten C. L. Engel föreslog att Fredsgatan skulle få det nya namnet Nicolaigatan efter Nikolaikyrkan som höll på att byggas. Magistraten ansåg dock att namnet skulle tas från Kejserliga Alexanders-Universitetet, vars huvudbyggnad hade färdigställts vid Senatstorgets västra sida år 1832. För gatan användes från år 1833 namnet Alexandersgatan. Därigenom uppfylldes till sist stadsledningens önskan om att döpa en betydelsefull gata efter den omtyckte Alexander I. Det finskspråkiga namnet Aleksanterinkatu togs i bruk år 1866.
Efter att Finland blivit självständigt tillsattes gatunamnskommittéer för att se över Helsingfors ryska gatunamns öden och namnens språkriktighet. Avsikten var att ändra gatunamnen till former som var lättare för finskspråkiga att uttala, såsom Mikaelinkatu till Mikonkatu. Samtidigt skulle ”vissa namn som påminner om landets förutvarande samband med Ryssland bytas ut mot nya namn”. Kommittéarbetet som påbörjats år 1920 slutade med en kompromiss år 1928 då de nya namnen fastställdes. En del av de ryska namnen togs bort, en del förändrades och en del fick vara kvar. Kommittén föreslog att Alexandersgatans namn skulle ändras till Storgatan, det namn gatan haft under 1700-talet. Namnet ändrades dock inte, och Alexandersgatan fick stå kvar bland huvudstadens gatunamn. Idag är den kejserliga Alexandersgatan för stadsborna i vardagligt tal helt enkelt Alexen eller Aleksi.
Alexandersgatans tvärgator
Kejsar Alexander I gästade Helsingfors år 1819 för att kontrollera hur byggnadsarbetet som bestämts i den nya stadsplanen framskred. Samtidigt beordrade han generalguvernören Fabian Steinheil och stadsplanens upphovsman J. A. Ehrenström att namnge gatorna. Namnen var framför allt inspirerade av Rysslands kejserliga familj, ryska helgon och personer som tog del i utvecklandet av den nya huvudstaden. De nya gatunamnen togs i bruk följande år i samband med fastställandet av stadens brandordning.
Namnet på stadens gamla Stortorg ändrades under 1830-talet till Senats Torget efter senatsbyggnaden (nuvarande Stadsrådsborgen) som stod färdig vid torget år 1822. Namnet Stortorget var i allmänt bruk ända till Finlands första självständiga årtionden, trots att det officiella namnet var Senatstorget.
Mariegatan
Gatan är döpt efter Alexander I:s mor, Rysslands kejsarinna Maria Fjodorovna (1759–1828).
Riddaregatan
På ungefär samma plats fanns det en gata redan på 1600-talet, då namnet var Residenshusgatan. Under 1700-talet användes namnen Berggatan (Vuorikatu) och Stora Berggatan (Iso Vuorikatu). I stadsplanen från 1820 är gatans namn Riddaregatan, eftersom avsikten var att avsätta en tomt vid gatan för ett hus för stånden. Riddarhuset stod färdigt 1862 som en samlingsplats för adeln. Gatans finskspråkiga namn Ritarikatu förekom för första gången i 1866 års karta.
Helenegatan
Vid platsen för Helenegatan fanns under 1600-talet en gränd som troligtvis hette Postgatan. Storfurstinnan Helena (1784–1803) var Alexander I:s syster, och gatan fick i stadsplanen från 1820 sitt namn i formen Helena Gatan, och från och med 1860-talet har namnet Helenegatan använts.
Katrinegatan
Gatan, eller då snarare gränden, fanns redan på 1600-talet men fick sitt namn först på 1800-talet. Inspirationen till namnet var antingen Alexander I:s syster storfurstinnan Katarina (1788–1819) eller möjligtvis hans farmor, Rysslands kejsarinna Katarina II (1729–96).
Snellmansgatan
Gatan fick sitt namn 1928, efter professorn, senatorn och fennomanen Johan Vilhelm Snellman (1806–81). Till och med 1928 hette gatan Nikolaigatan efter Alexander I:s bror Nikolai I (1796–1855). Namnet Nikolaigatan var ett av de ryska namn som kommittén på 1920-talet ville byta ut.
Sofiegatan
Gatan är troligtvis döpt efter Alexander I:s mor, Rysslands kejsarinna Maria Fjodorovna (1759–1828). Hon föddes som prinsessa Sofia Dorothea Augusta av Württemberg. Det anses också vara möjligt att gatan har fått sitt namn efter arkitekten C. L. Engels hustru Charlotta Sofia (1782–1831). Sofiegatan har funnits på samma plats ända sedan mitten av 1600-talet. På 1700-talet sträckte den sig till nuvarande Regeringsgatan och passerade den dåvarande Ulrika Eleonorakyrkan. Då hette gatan Östra Kyrkogatan eller Kyrkogatan. Den förkortades till sina nuvarande hundra meter i 1812 års stadsplan, då gatan fick sitt nuvarande namn.
Unionsgatan
Då kejsar Alexander I gästade Helsingfors år 1819 föreslog man att huvudgatan som ledde till centrum från Långa bron skulle döpas till Alexandersgatan efter kejsaren. Regenten förkastade dock idén om en egen gata och gav i stället gatan namnet Unionsgatan till minne av unionen som ingicks mellan Ryssland och Finland tio år tidigare. Gatunamnskommittén föreslog på 1920-talet att gatan skulle byta namn till Universitetsgatan, eftersom universitetets huvudbyggnad ligger vid den. Man beslöt dock att låta namnet stå kvar.
Fabiansgatan
Gatan är döpt till minne av Fabian Steinheil som var Finlands generalguvernör 1810–23.
Glogatan
Namnet kommer från Gloviken som har legat på platsen och som fylldes igen i mitten av 1800-talet. På samma plats fanns en gata även på 1700-talet.
Mikaelsgatan
Namnet kommer från kejsar Alexander I:s yngste bror, storfursten Mikael (1798–1849). Det finska namnet Mikaelinkatu ändrades 1928 till Mikonkatu. Det svenskspråkiga namnet behöll sin form.
Centralgatan
Gatans nuvarande form grundas på arkitekten Eliel Saarinens stadsplan. Centralgatans föregångare Hagsundsgatan sträckte sig från Brunnsgatan till Alexandersgatan. Hagsundsgatans förlängning till Norra Esplanaden föreslogs redan 1906. Tio år senare togs ärendet upp på nytt, vilket ledde till att kvarteret Gasellen (kvarter nummer 95) delades i två, och gatan förlängdes ända till Norra Esplanaden. När den stod klar år 1920 döptes den nya, längre gatan till Centralgatan.
Mannerheimvägen (f.d. Henriksgatan, Västra Henriksgatan, Östra Henriksgatan, Västra Chaussén, Åbovägen)
Vägens tidigaste skeden går tillbaka till 1600-talet då den var känd under namnet ”Landsvägen till Åbo”. Å andra sidan talade man också om vägen till eller från Esbo, och under 1700-talet även om Tölövägen. I stadsplanen från 1812 var gatans plats redan bestämd till området mellan Skillnaden och det nuvarande Posthuset. Namnet blev Henriksgatan efter ministerstatssekreteraren och greven Robert Henrik Rehbinder (1777–1841). På 1830-talet breddades Henriksgatan och i dess mitt planterades träd som delade upp gatan i Västra och Östra Henriksgatan. Hundra år senare fick denna esplanad vika sig för trafikplaneringen. På 1860-talet rustade man upp landsvägen norrut och den fick namnet Västra Chaussén. År 1928 fastställdes namnet Henriksgatan ända till Nationalmuseet, och därifrån norrut blev namnet Åbovägen. Gatans namn byttes till Mannerheimvägen under andra världskriget den 4 juni 1942 för att hedra armens överbefälhavare marskalk Carl Gustaf Mannerheims 75-årsdag. Samtidigt förenades Henriksgatan och Åbovägen och gatan fick sin nuvarande längd som stadens huvudled.
Källor
Burgman, Helsingin ensimmäinen kivitalo. Toim. Jere Jäppinen. Helsingin kaupunginmuseo 2007.
Helsingin kadunnimet. Helsingin kaupungin julkaisuja 24. Helsinki 1970.
Helsingin kaupungin historia III. Helsinki 1950.
Helsingin kaupungin historia V. Helsinki 1962.
Helsinki tilastoina 1800-luvulta nykypäivään. Tilastoja 2000:15. Helsingin kaupungin tietokeskus 2000.
Suolahti, Eino E.: Helsingin neljä vuosisataa. Helsinki 1972.
Denna text är en del av en mera omfattande artikel som har publicerats i verket Helsinki Helsingfors:Historiallinen kaupunkikartasto. Historisk Stadsatlas. Historic towns atlas (red. Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingfors stad Faktacentralen / Helsingfors stadsarkiv 2009.
