Då Helsingfors år 1812 blev huvudstad i Storfurstendömet Finland beslöt storfursten, alltså ryska kejsaren, låta bygga en ny stadskärna värdig en huvudstad. Detta förutsatte att den gamla, som i stort sett ödelagts under stadsbranden 1808, revs. Det nya stortorget gavs namnet Senatstorget och fick sin skepnad i detaljplanen anno 1812. Byggnaderna vid det gamla Stortorget, bland annat det gamla rådhuset och, vid torgets västra kant, Hedvig Eleonora kyrka, revs under senare hälften av 1820-talet. Stortorget och den gamla gravgården kring kyrkan jämnades ut och blev botten för det nya torget.
Kring Senatstorget planerades landets viktigaste offentliga byggnader: Senatshuset (nuvarande Statsrådsborgen), generalguvernörens hus, en luthersk katedral och universitetet. Byggnaderna ritades efter förebild i antiken av berlinaren Carl Ludwig Engel, som tidigare verkat som arkitekt i S:t Petersburg. Sin slutliga skepnad, den vi ser idag, hade Senatstorget fått i medlet av 1800-talet.
Den nyklassiska byggnadsstilen i Helsingfors historiska centrum kallas också empire, efter det napoleonska imperiet. Den franske kejsaren hade förkärlek för antikens Rom och Grekland, och gjorde empiren till ett stort mode. Typiskt för antikens arkitektur var bland annat pelarprydda element, kolonnader, som man ser också vid Senatstorget. De korintiska kolonnerna i Statsrådsborgens fasad symboliserar Rom och förvaltningen, de joniska i universitetets huvudbyggnad Aten och bildningen.
Fullt med byggnader i samma stil är också S:t Petersburg, som år 1812, då Helsingfors förklarades som finländsk huvudstad, firade sitt eget hundraårsjubileum som huvudstad. Även på detta vis blev Helsingfors något av en dotter till Petersburg.
Senatshuset
Till allra först började man, år 1818, bygga landets viktigaste förvaltningsbyggnad Senatshuset, numera kallad Statsrådsborgen. Huvudflygeln vid Senatstorget och flygeln vid Alexandersgatan blev färdiga i början av 1820-talet, men det tog ända till början av 1900-talet förrän Senatshuset omfattade hela kvarteret. Det var efter Senatshuset som Stortorget döptes om till Senatstorget, och att det var just Senatshuset som byggdes till allra först berodde på att kejsaren år 1817 beslutit att storfurstendömets senat skulle flyttas från Åbo till Helsingfors, som han år 1812 upphöjt till huvudstad.
Kejserliga Alexandersuniversitetet
Huvudbyggnaden för Kejserliga Alexandersuniversitetet, (före detta Kungliga Akademien i Åbo, sedermera Helsingfors universitet) vid Senatstorgets västra kant bildar ett symmetriskt par med Statsrådsborgen. Universitets huvudbyggnad består idag av två flyglar, dels den av Engel ritade så kallade gamla delen, som blev färdig 1832 vid Senatstorget, dels den på 1930-talet byggda så kallade nya delen vid Fabiansgatan. Det var efter Åbo brand år 1827 som universitetet flyttades till Helsingfors.
Nikolaikyrkan
En luthersk katedral började byggas vid Senatstorgets norra kant år 1831. Kyrkan skulle uttryckligen bli luthersk, trots att Ryssland var starkt ortodoxt. Detta var ett led i Alexander I:s strävan att lugna ner stämningarna i imperiets nya del, som fick behålla sin egen religion, sina lagar och sitt språk. Nikolaikyrkan (fr.o.m. 1917 Storkyrkan, numera Domkyrkan), som namngavs efter kejsar Nikolai I:s skyddshelgon, blev färdig år 1852, efter ett väldigt arbete som tog tjugo år. I och för sig hade avsikten ursprungligen varit att bakom Nikolaikyrkan, vid Unionsgatan, bygga en ännu större ortodox kyrka, men den blev sist och slutligen betydligt anspråkslösare än man tänkt sig. På paradplats ett stycke öster om Senatstorget restes istället Uspenskijkatedralen, i samma blickfång som fasaderna vid Salutorget. Idén till en kyrka som från en kulle dominerar staden hade man från Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Engel företrädde konservatismen på 1800-talet och andan i den Heliga Alliansen efter napoleonkrigen, där kyrkan sågs som en lugnande institution i samhället och en motvikt till kaoset i den världsliga Franska revolutionen. Även Nikolaj I var konservativ som regent, i högre grad än sin bror och företrädare Alexander I.
Empirekvarteren
Till den nyklassiska helheten kring Senatstorget hör väsentligt även köpmannahusen vid torgets södra kant. De hus som hade byggts redan på 1700-talet piffades upp så att de passade in i nyklassicismen vid torget. I synnerhet skapade fasadpelarna på det så kallade Bockska huset ett samband med de övriga kolonnaderna vid torget. Bockska huset var i ett tjugotal år generalguvernörens residens, och därefter blev det stadens rådhus. Numera är det en del av stadshuskvarteret.
Till Senatstorgets nyklassiska uttryck bidrar också det så kallade Arppeanum vid nordöstra hörnet och universitetsbiblioteket vid det nordvästra. Tillsammans med de närmaste kvarteren bildar allt detta en enhetlig och välbevarad helhet – bortsett från att den gamlabyggnaden i hörnet av Unionsgatan och Alexandersgatan revs i början av 1930-talet och ersattes med en massiv bankbyggnad 1934–1936.
Senatstorget och empirekvarteren i Helsingfors skyddades år 1952. Sedan år 1894, då en minnesstaty över Alexander II restes mitt på torget, har inga större förändringar skett i dess exteriör.
Kejsar Alexander II, som dödades i ett bombattentat i S:t Petersburg, ihågkoms i Finland som en god regent under vars styre betydande samhälleliga, administrativa och ekonomiska reformer företogs. I tacksamhet förärade finländarna honom ett offentligt minnesmärke. Icke desto mindre försökte under revolutionsåret 1917 en folkhop bestående av civilpersoner och ryska soldater förstöra statyn på Senatstorget.
Forum för statlig och medborgerlig verksamhet
Ändå fram till slutet av 1800-talet var det främst för den samhälleliga elitens – arméns, förvaltningens, kyrkans och vetenskapens – institutioner och ceremonier som Senatstorget utnyttjades: militärparader, festtåg vid lantdagsöppningar och universitetspromotioner. Medborgarnas roll var främst åskådarens och undersåtens.
I slutet av 1800-talet blev Senatstorget skådeplats för ett nytt slags politisk verksamhet. Den tog avstamp i de försämrade relationerna mellan Finland och Ryssland, de samhälleliga förändringarna, och övergången från ståndssamhället till ett medborgar- och klassamhälle. Februarimanifestet (som enligt den gregorianska kalendern utfärdades i mars 1899), och de så kallade ofärdsår som därpå följde fick finländarna att ställa sig upp mot förryskningsåtgärderna. Finländarna marscherade på gator, demonstrerade och strejkade i protest mot Rysslands strävan att inordna Finland i det ryska lagstiftningssystemet. Flera olika grupperingar planerade politiska terrordåd. Som det första förverkligades generalguvernör N. I. Bobrikovs mord. Eugen Schauman sköt först Bobrikov och sedan sig själv i Senatshusets trappa den 16 juni 1904.
Under 1900-talet har olika tiders politiska krafter samlats på Senatstorget. Från storstrejken till självständigheten var torget en samlingsplats i synnerhet för arbetarrörelsens massmöten.
Under tiden mellan världskrigen var det mest statliga tilldragelser som skedde på Senatstorget, och demonstrationer hölls närmast av den politiska högern. Bland annat hölls årliga militärparader, börjande med den vita arméns segerparad år 1918. Även Lapporörelsens bondetåg år 1930 hade Senatstorget som slutpunkt. Efter Andra världskriget började vänstern ånyo ordna evenemang – demonstrationer samt valborgs- och fredsmarscher – på Senatstorget. De politiska styrkeförhållandena växlar, men Senatstorget har förblivit ett forum för samhällelig kritik och demokratiska åsiktsyttringar.
Efter Andra världskriget har Senatstorget varit festlig skådeplats för många slags medborgarevenemang. Tradition blev redan på 1950-talet luciakröningen, studenternas fackeltåg på självständighetsdagen, och det årliga massmottagandet av det nya året. Många anser att rockbandet Leningrad Cowboys och Röda Arméns gemensamma konsert på Senatstorget i juni 1993 var en kulmen i torgets historia. Det hade därmed fått rang och värdighet av evenemangsforum för hela folket, och där har hållits bland annat gratiskonserter, konstjippon och sambakarnevaler.
Litteratur
Kervanto Nevanlinna, Anja: Helsingfors historia efter 1945: 4, Krafterna som byggde Helsingfors 1945–2010 I Helsingfors: Otava, 2012
Klinge, Matti: Huvudstaden. Helsingfors och finska staten 1808–1863] Helsingfors: Otava: 2012.
Kolbe, Laura, och Åström, Anna-Maria: Helsingfors historia efter 1945: 5. Stadsbornas Helsingfors. Helsingfors: Finska litteratursällskapet SKS, 2016
Meinander, Henrik (red.): Unioninakseli: Pääkaupungin läpileikkaus. [unionsaxeln. Ett tvärsnitt av huvudstaden] Helsingfors: Opus, 2012
