Storhandlarnas stad
Ända till 1870-talet fick detaljhandel idkas endast i städer och av borgare, dvs. köpmän som erhållit köpmannarättigheter. Minuthandeln i synnerhet med livsmedel var obetydlig ända till 1800-talet, eftersom människor till stor del var självförsörjande, alltså producerade själva det de behövde. Många helsingforsbor ägde odlingsmark långt borta i Tölö och hade grisar och höns i djurstallet på bakgården. På höstmarknaden köpte man produkter som man inte själv kunde producera, till exempel fisk och ull eller garn. Det fanns endast få köpbodar. Hantverkare sålde sina produkter i sina verkstäder och lantbon sina produkter på torget – åtminstone i princip.
I Helsingfors var torghandeln länge obetydlig, eftersom lantbon oftast sålde sina produkter till bekanta handlare. Storhandlare skötte nämligen också livsmedelshandeln vid sidan om sin annan affärsverksamhet. De köpte livsmedel av bönder som kom till staden med sin spannmåls- och matvarulast. De flesta odlarna hade en etablerad handelskontakt med en köpman i Helsingfors, en så kallad majmiser. Denne erbjöd bonden sovplats, mat, en sup eller två samt köpte hans livsmedel. De betalades ofta delvis med bytesvaror såsom salt och stadsvaror, delvis med kontanta pengar som bonden behövde för att betala skatter. Köpmannen gav gärna varor på kredit, eftersom skuldförhållandet garanterade fortsatt handel mellan bonden och majmisern. Majmiseriet gynnade alltså både bonden och köpmannen.
Egentligen var majmiseriet olagligt, eftersom alla till staden fraktade handelsvaror skulle enligt lag ställas offentligt till salu på torget. När varorna inte kom fram på torget, var stadsborna tvungna att köpa dem i köpmannens bod. Där var priserna högre, då köpmannen givetvis skulle få sin täckning. Handeln enbart med livsmedel var inte lönsam i en stad av Helsingfors storlek. De flesta köpbodarna var diversehandlar som sålde bruksvaror, exempelvis verktyg och livsmedel.
Kvartersbutikernas stad
Handeln förändrades så småningom när den av Alexander II utfärdade näringsfriheten trädde i kraft på 1860-talet. Tack vare den kunde man börja idka handel på landsbygden. Samtidigt avreglerades handeln också i städerna och vem som helst kunde grunda en handelsbod enbart genom att anmäla det till magistraten. I Helsingfors fanns det från 1800-talet till 1960-talet specialiserade matvarubutiker såsom mjölkbutiker, bagerier och köttbutiker. Kunden hade vanligen med sig ett eget kärl som fylldes med önskad varumängd i butiken.
Dessutom fanns det kortvarubodar som sålde varor per styck eller dussin. Dessa var bruks- och lyxföremål som knappar, billighetssmycken, nålar och väskor. I kolonialvaruboden sålde man som namnet anger exotiska varor från koloniländer – apelsiner, nötter, kryddor, kaffe, kakao och rom. Det fanns också skrädderier för men och syateljéer för kvinnor samt skilda hatt-, tyg- och skobutiker.
På torget sålde fiskare, jordbrukare, boskapsuppfödare och hantverkare fortfarande sina produkter. I synnerhet odlingsprodukter och fisk köptes på Salutorget som var ett viktigt köpställe för livsmedel ännu långt in på 1900-talet. Norra Esplanaden var en livlig handelsplats eftersom torghandlare från landet kunde lätt gå en sväng till Esplanadens kvartersbutiker. Läget var också bra för officersfamiljerna på Sveaborg då skeppen till Sveaborg gick alldeles intill.
Elantos stad
I början av 1900-talet ökade Helsingfors befolkning kraftigt och staden expanderade. På nya arbetarbostadsområden behövdes i synnerhet livsmedels- och diversebutiker så att arbetare med lång arbetsdag kunde skaffa sina dagligvaror snabbt och nära hemmet. Andelsaffären Elanto som grundats år 1905 fick mera fotfäste efter första världskriget eftersom den lyckades skaffa livsmedel till försäljning även under värsta bristtider. Elanto hade egen livsmedelsproduktion, bland annat brödfabrik, mejeri och kafferosteri. Bakom framgången stod Väinö Tanner som hade lotsat andelsaffären sedan 1915 och hade förutom samhällskontakter även den nyaste kunskapen om den här typen av affärsverksamhet.
Elanto utvidgade sitt butiksnät på 1920- och 1930-talen så att uttrycket ”sprider sig som Elanto” syntes i gatubilden som Elantoaffärer nästan bredvid varandra. Antalet kvartersbutiker började minska på 1980-talet då kvinnor allt oftare förvärvsarbetade.
Vårt dagliga bröd från Elanto. Stumfilm, längd 5:49 min(Länk leder till extern tjänst)
Varuhusens stad
Varuhusen fungerar som landmärken i Helsingfors centrum. Världens första moderna varuhus grundades i Paris år 1852. Idéen var att erbjuda kvinnor konsumtionsglädje och samtidigt ett tryggt offentligt utrymme där de kan träffa varandra och tillbringa tid. Finlands första varuhus Stockmann öppnades i Helsingfors 1880 i det så kallade Kiseleffska huset i hörnet av Senatstorget och Unionsgatan. Till sina nuvarande utrymmen flyttade det 1930 då den nya byggnaden i hörnet av Alexandersgatan och Centralgatan stod färdig.
Varuhusen är en del av stadsbilden. Många Helsingforsbor stämmer fortfarande träff ”under Stockas klocka” även om de inte ens tänker titta in i varuhuset. Även varuhuset Sokos som står mellan Glaspalatset och Järnvägsstationen och blev färdigt 1952 är ett ställe vars adress inte behöver nämnas separat. Att näthandeln blivit vanligare har minskat varuhusens popularitet, och bland annat Aleksi 13 (Alexandersgatan 13) har lagt ner sin verksamhet. Likadant har Elantos förra varuhus i Hagnäs byggts om till kontorsutrymmen.
Snabbköpen
Åre 1950 öppnades i Helsingfors en helt ny slags dagligvarubutik som kallades snabbköp. Inom några år öppnades ett tiotal fler sådana. I snabbköpen valde kunden själv varorna från hyllan och betalade i kassan. Snabbköpen började också kallas för självvalsbutiker. Kunderna tilltalades av snabbheten och möjligheten att välja själv sina produkter, medan butiksägaren behövde mindre personal än i en traditionell kvartersbutik. Den nyaste formen av självbetjäning är självskanning där kunden handlar med hjälp av teknologi och utan kontakt med butikspersonal.
Köpcentrumens stad
Finlands äldsta saluhall grundades i Helsingfors år 1889 bredvid salutorget. Saluhallarna var ett slags föregångare till köpcentren, för under samma tak fanns olika livsmedelsbutiker och i vissa saluhallar, till exempel i Hagnäs, även kortvaruaffärer. Det var snabbare att handla i snabbköp, och på 1960- och 1970-talen stängdes de flesta saluhallarna i Helsingfors och en del av byggnaderna revs.
I samma tider fick så kallade stormarknader fotfäste. De var stora självvalsbutiker som hade omfattande parkeringsplatser. Också köpcentrum som hade flera affärer under samma tak och låg utanför stadens centrum blev vanliga. Man byggde ett köpcentrum i nästan varje förort på 1960–70-talen. Med dagens måttstock är de anspråkslösa till storleken.
De stora köpcentrumens tid började på 1980-talet när levnadsstandarden steg snabbt. Köpcentren Forum och Östra centrum blev färdiga åren efter varandra, 1984 och 1985. Nya köpcentrum byggdes längre bort från centrum för att locka bilburna kunder med frikostig parkering. Offentliga debattörer har anklagat dem för åderlåtning av stadskärnan och krävt mera parkeringsutrymme i centrum. Å andra sidan har köpcentrumet Tripla som byggts i samband med Böle station varit mycket populärt sedan sitt öppnande just tack vare sina goda kollektivtrafikförbindelser.
Köp och släng – moderna och farliga köpcenter 1968(Länk leder till extern tjänst)
Köpcenter – en livsstil(Länk leder till extern tjänst)
