Megastruktur i betong
Östra Böle började planeras med uppskattningen för teknik och effektivitet som utgångspunkt. De lagerbyggnader av trä som tidigare funnits i området revs, och i stället byggdes betongelementhus av olika höjd.
Bakom planeringen av stadsdelen låg den så kallade megastrukturmodellen, som var ett internationellt fenomen på 1960-talet. Avsikten var att samhällsstrukturen, samhällstekniken och byggnadsplaneringen skulle bilda en omfattande helhet. I stället för enskilda byggnadsobjekt planerade man på en och samma gång en hel framtidsstadsdel som byggde på en enhetlig filosofi. Vid byggandet utnyttjades den nyaste elementtekniken, där stora fabrikstillverkade betongelement gjorde att husen snabbt kunde resas.
Enligt planeraren Reijo Jallinoja skulle Östra Böle bli ”en avantgardistisk utopi”, men slutresultatet blev i många avseenden ett annat än vad arkitekten hade hoppats på. Av ekonomiska skäl prutade man vid byggandet på de ursprungliga, mer ambitiösa målsättningarna. Byggnaderna blev grå och slätstrukna, och i synnerhet kontorshusen blev mer massiva än vad som ursprungligen var tänkt, betongbrutalism.
Östra Böle tog form under 1970-talet och fick en gång i tiden ganska hård kritik. En hög servicenivå uppnåddes, men inte den storstadsatmosfär med många stimulerande intryck som eftersträvades: på kvällar och veckoslut var området och dess samling av ämbetsverk en ganska öde plats. Man hade byggt stora mängder lokaler i Östra Böle, och många ämbetsverk och företag som hade varit utspridda i centrum av Helsingfors flyttade till Östra Böle. Detta förmodas även ha lett till att den gamla stadsstrukturen i centrum sparades i stället för att rivas.
Östra Böles specialitet är den omfattande stadsstrukturen i två plan, där gångtrafiken har lyfts upp på ett betongdäck ovanför gatunätet. På det här sättet försökte man ge fotgängarna en aktiv och kreativ miljö som är skyddad från trafikolägenheter – å andra sidan kan en oerfaren fotgängare lätt gå vilse bland ramper, broar och byggnader som liknar varandra. Till den ursprungliga planen hörde att Böleområdet skulle byggas som ett trafikcentrum, man planerade till och med att flytta dit huvudjärnvägsstationen. Dessutom skulle det byggas en metrolinje som gick genom Böle, men det förverkligades inte. Tack vare lokaltågs-, spårvagns- och busstrafiken blev Östra Böle dock lättillgängligt, om än inte enligt den ursprungliga stora planen.
Områdesplaneringen byggde på sin tids tro på att mängden biltrafik skulle öka kontinuerligt, vilket dock inte inträffade. Den planerade motortrafikleden blev till slut en park. Parkerna och träden som kantar gatorna har också förändrat områdets betongpräglade utseende och gjort det grönare.
Ett trähus bland betongen
Mitt bland de enorma betongelementhusen i Östra Böle finns en byggnad som drar förbipasserandes uppmärksamhet till sig. På Loktorget står Fredsstationen – Böles gamla järnvägsstation, som redan har flyttats två gånger under sin historia. Byggnaden, som färdigställdes 1915, fungerade först som station i Karelen, varifrån den flyttades till Helsingfors 1923.
På 1980-talet var Böleregionen återigen föremål för omvälvningar, när VR ville bygga en ny, modern station. Ett anbudsförfarande ordnades för den gamla byggnaden, och det vanns överraskande av Finlands Fredsförbund. Hela stationsbyggnaden flyttades med hjälp av ett lastbilsflak och i samarbete med Museiverket från platsen intill rälsen till den nuvarande platsen 1984. Sedan dess har den gamla tågstationen fungerat som verksamhetsställe för den finländska fredsrörelsen. Det intilliggande lilla parkområdet döptes – efter en lång diskussion i fullmäktige – till Arndt Pekurinens park efter en känd finländsk vapenvägrare.
Litteratur
Herranen, Timo: Kaupunkisuunnittelu ja asuminen. I verket Turpeinen, Oiva; Herranen, Timo; Hoffman, Kai: Helsingin historia vuodesta 1945. Osa 1. Helsingin kaupunki 1997. 193–197.
